När Pysslingen grundades för 30 år sedan varnade Olof Palme för en framtid där elever och föräldrar skulle vägas på ”lönsamhetsvåg”. Är framtiden här nu?
Artikel i Aftonbladet Kultur 30/10 2013
”Det fria skolvalet är en fantastisk jämlikhetsreform”, hävdar Friskolornas Riksförbund.
Kvällens Uppdrag Granskning lär dock väcka tvivel.
Reportaget bekräftar nämligen vad många kritiker misstänkt: att en del friskolor sorterar bort elever som anses olönsamma, att man gör skillnad på barn och barn.
Hos oss är alla barn välkomna, säger rektorn för Milstensskolan i Täby i programmet. Det är lätt att vara principfast framför en journalist, men betydligt svårare när man ställs inför ett val som påverkar skolans budget och rykte – och därmed vinst.
Att Milstensskolan är en del av aktiebolaget Pysslingen är extra laddat eftersom Pysslingens födelse för 30 år sedan blev startskottet för hela det nya system som The Economist tidigare i år döpte till ”the new Swedish model”.
På annandagen 1983 avslöjade Expressen att Electrolux ville starta daghem på entreprenad i det borgerligt styrda Sollentuna. Kostnaderna skulle pressas genom billigare lokaler och lägre personaltäthet, men kvaliteten skulle ändå bli som i offentlig omsorg, om inte bättre.
Och jodå, man ville göra vinst.
Nyheten fick socialminister Sten Andersson att lämna julmyset för barrikaderna. Föräldrakooperativ och andra ideella alternativ gick väl an, men tanken att barnomsorgen skall drivas av aktiebolag och ge största möjliga vinst är djupt olustig, tyckte han. Företag med profiten som drivfjäder skulle bara ”plocka russinen ur kakan”. Och innan nyårsafton hade han lovat att med alla medel stoppa privata daghemsföretag. Electrolux kunde se i stjärnorna efter statsbidrag.
Men var det verkligen så farligt? ”Vissa socialdemokrater rycker ut som vildkattor med utspärrade klor så fort privata alternativ kommer på tal”, skrev Aftonbladets ledarsida. Och borgerligheten stämde in. Ge de nya initiativen en chans, vädjade Moderaterna.
Så formerades stridslinjerna.
Kommunals ordförande Sigvard Marjasin gav Andersson eldunderstöd. Det var inget mysigt enskilt initiativ som låg bakom Pysslingen, menade han, utan stora ekonomiska intressen som ”med en samlad aktion söker kontroll över nya marknader”.
Marjasin hade bättre koll på detta än sina kvitton. För visst var Pysslingen en del av en större plan. I dag skulle vi kalla det en pr-kupp.
Idén kläcktes av Bert Levin och Thomas Berglund, som rekryterats från Folkpartiets inre krets till SAF-ägda Svenska Managementgruppen med uppdraget att ”utreda möjligheterna att skapa nya affärstillfällen i den offentliga sektorn”, som det beskrevs i en intervju med Levin och Berglund i Veckans Affärer.
I flera år hade arbetsgivarföreningen propagerat för privatiseringar. SAF-ekonomen Danne Norlings debattartikel i Dagens Nyheter 1980 var typisk: ”Det är egentligen bara försvar, polis och rättsväsende… som måste drivas i offentlig regi. Allting annat kan skötas av privata företag som antingen anlitas av den offentliga sektorn genom att man upphandlar deras tjänster eller också låter man företagen konkurrera med varandra på en fri marknad.”
Bland förslagen fanns ett kundvalssystem inom barnomsorgen.
Moderaterna och Folkpartiet föll snart för den nyliberala trenden, och när moderatledaren Ulf Adelsohn i december 1983 fick frågan av TT vad som kunde privatiseras och marknadsanpassas blev svaret ”bokstavligt talat allt”.
Och det var just i december, över en middag på restaurang Riche vid Stureplan, som Bert Levin och Thomas Berglund bestämde sig för att sjösätta sitt daghemsprojekt.
”Vi vill gå ut i konkreta experiment i stället för att skriva en tjock bok om offentlig service”, sa Berglund senare. De hade kunnat experimentera med vad som helst, men valde bolagsdriven barnomsorg. ”Ett känsligt men mycket medvetet val för att få intresset fokuserat på våra idéer”, förklarade Bert Levin.
Bakom namnet Pysslingen låg reklamgurun Janne Cederkvist – det skulle signalera småskalighet. Vilket kanske motverkades något av att Electrolux excentriske VD Hans Werthén drogs in som finansiär till projektet.
De såg inte en total privatisering framför sig där plånboken skulle få bestämma, utan en ”blandmodell” med valfrihet och privat drift inom ramen för den skattefinansierade välfärden.
Pysslingen var en testballong som dock punkterades när den socialdemokratiska regeringen med lagen Lex Pysslingen (1984) stoppade statsbidrag till daghem med uppenbart vinstsyfte.
Precis som Marjasin var Olof Palme på det klara med vem Pysslingens avsändare var, och i november 1984 stod han i lejonets kula – inbjuden att tala på SAF-kongressen – och beskrev bolagsdriven barnomsorg som ”Kentucky Fried Children”.
Socialdemokraterna anklagades för skräckpropaganda.
Varför ogillade sossarna enskilda alternativ, undrade Adelsohn, och vände på jämlikhetsargumentet: ”Om enskilda och offentliga alternativ behandlas lika kommer den valfrihet som i dag är förbehållen människor med fet plånbok att utsträckas till alla.”
Regeringen tvingades tänka ett varv till och i januari 1985 höll Palme ett linjetal inför den offentliga sektorns generaldirektörer. Han talade om effektivitetsförluster, dyra kontrollsystem och att privatiseringar inte alls skulle ge bättre kvalitet. Men huvudinvändningen var att ett kommersiellt system, även om det var skattefinansierat, skulle leda till segregation och ojämlikhet. Han varnade för en framtid där ”många barn med särskilda problem kommer stötas ut av det privata systemet” eftersom ”elever och föräldrar hela tiden vägs på en lönsamhetsvåg där det ytterst är producentens lönsamhetsbedömning, inte konsumentens behov, som fäller utslaget”.
Man ville inte ha ett system med kelgrisar och styvbarn. Behoven skulle styra, inte de röststarkas efterfrågan eller företagens vinstmotiv. Därför drog man ett streck i sanden.
Palme vann systemskiftesvalet 1985. Men non profit-linjen förlorade ändå framtiden.
1991 proklamerade regeringen Carl Bildt en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken. En av revolutionsledarna, socialminister Bengt Westerberg, begav sig till moderatstyrda Nacka där Pysslingen hade övervintrat, och förklarade Lex Pysslingen avskaffad.
Spärrarna var borttagna, alternativen blomstrade och Pysslingen kunde växa. Inte bara inom barnomsorgen, utan också på en nymornad fri skolmarknad.
Trots att socialdemokraterna återtog makten 1994 rullades inte revolutionen tillbaka. Visst diskuterades vinsterna i välfärden, de växande koncernerna och riskkapitalbolagens erövringar – men strecket i sanden förblev utsuddat.
Nyligen uttryckte förre statsministern Göran Persson skepsis mot det system han undvek att avkommersialisera: ”Om skolan som sjuåringarna kommer till är en marknad där företag tjänar pengar på att i praktiken välja barn, då har vi en väldig konflikt”.
I dag har Pysslingen blivit en jätte med över 100 skolor och förskolor som dessutom svalts av en annan jätte: riskkapitalägda Academedia. Förra året omsatte Academedia över fem miljarder skattekronor, rörelsevinsten landade på 376 miljoner.
Och frågan bör ställas: hur mycket av vinsten beror på att man vägt elever på lönsamhetsvåg?
Kent Werne
Denna text är publicerad i Aftonbladet Kultur 30/10 2013
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.
Kent Werne 