Århundradets bankkupp

”Problemet är att marknaden tagit över staten.” Kent Werne ser tillbaka på de fem år som gått sedan Lehman Brothers kraschade och finanskrisen föddes.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 13/9 2013)

”Lehman Brothers kollaps sänder chockvåg över världen”, var rubriken i The Times tisdagen den 16 september 2008.

Två dagar tidigare hade USA:s fjärde största investmentbank lämnat in en konkursansökan, sedan alla försök till ”privata lösningar” havererat. Krisen hade bubblat i mer än ett år vid det laget, och tvingat bolåneinstitut, ett par hedgefonder och investmentbanken Bear Stearns på fall. Men Lehmankraschen blev avgörande.

Metaforerna för vad som följde har varit många. Den brittiske ekonomijournalisten Paul Mason (”Meltdown”, 2010) har liknat det vid den naturkatastrof som inträffade 1883, då vulkanen Krakatoa exploderade, skickade ut brinnande gas och stenar i havet, rev upp en tsunami och sedan spred aska i atmosfären som orsakade en global nedkylning med 1,2 grader och därmed svår missväxt: ”Lehmans fall är explosionen. Molnet av brinnande gas är kollapsen av det globala banksystemet. Tsunamin är våg efter våg av börspanik. Sedan kommer den vulkaniska vintern: den omedelbara nedkylningen av den globala realekonomin, som känns från golven i kinesiska fabriker till brittiska pubar.”

Men finanskrisen var ingen naturkatastrof, utan summan av en rad ”misstag, missbedömningar och missgärningar”, som den federala kriskommissionen konstaterade i sin slutrapport 2011 (”The Financial Crisis Inquiry Report”).

I ett oövervakat finanslandskap hade Wall Street löpt amok i jakten på vinster och bonusar. Från mitten av 90-talet pumpade man ut hundratals miljarder dollar i form av bedrägliga bolån till en befolkning som inte sett skymten av en reallöneökning sedan Ronald Reagan. Och när villamarknaden vek och bolånebubblan sprack satt såväl storbankerna som en värld av vilseledda investerare på högar av värdepapper som blev allt giftigare, och på bergskedjor av skulder som finansierat kalaset.

Ett systemfel, ja visst. Men kriskommissionen pekar också ut en rad ansvariga. Särskilt cheferna i de större bankerna, som tog allt större risker och såg lagens och affärsetikens råmärken som ändlösa gråzoner.

Samtidigt: ”Den här krisen hade inte kunnat inträffa utan kreditvärderingsinstituten”, de som hjälpte bankerna att skönmåla de rangliga värdepappersbyggena. Och alltings förutsättning var, enligt kommissionen, ”mer än 30 år av avregleringar och tillit till finansiella institutioners förmåga till självreglering – en utveckling som drevs på av den förre centralbankschefen Alan Greenspan och andra.”

I september 2008 kollapsade den fria marknaden framför ögonen på ett överrumplat finanspolitiskt etablissemang. Den osynliga handen var chanslös, och det enda som förhindrade en härdsmälta var en serie massiva statliga räddningsinsatser.

Hundratals miljarder dollar injicerades i de kvarvarande storbankerna, samtidigt som centralbanken köpte upp ruttna värdepapper och gick i god för skulderna. Ett tag låg den amerikanska staten ute med nästan 5 000 miljarder dollar – en tredjedel av BNP. Även i Europa tog bankerna emot tusentals miljarder euro i stöd och garantier.

Apropå kostnader: Nyligen räknade den amerikanska kongressens granskningsorgan GAO ut att finanskrisen kostat USA 22 000 miljarder dollar i förlorade tillgångar och utebliven tillväxt – 44 gånger Sveriges BNP. Nio miljoner amerikaner blev arbetslösa och fem miljoner familjer förlorade sina hem i finanskraschens efterdyningar.

För att inte tala om läget i Europa, där en rad länder knäckts under tyngden av bankkrisen, där arbetslösheten nu parkerat på en bit över tio procent och välfärdssystem slaktats i en hittills fruktlös jakt på minskade budgetunderskott och ekonomisk återhämtning.

Bankerna borstade relativt snabbt av sig dammet, uppumpade med närmast ovillkorade skattepengar. Och notan skickades till folket. Vinsterna privatiserades, förlusterna socialiserades, som ekonomen Nouriel Roubini beskrivit det. Vilket inte bara upplevts som orättvist, utan riggat. Krona så vinner jag, klave så förlorar du.

En med insyn i det politiska och juridiska efterspelet i USA är Neil Barofsky, som sattes att övervaka TARP, den amerikanska kongressens räddningspaket på 700 miljarder dollar. 2012 gav han sitt vittnesmål i ”Bailout – How Washington abandoned Main Street while resuing Wall Street” – en insiderskildring som gav eko bland alla amerikaner som sett stödet till bankerna som en svindel i megaformat.

”Inte en enda institution eller högre chef har ställts inför rätta”, konstaterar han. Varken för det som hände innan Lehmankraschen eller för det som hände sedan.

Vilket inte är en slump, enligt Barofsky. Beslutsfattarnas verkliga mål var helt enkelt att rädda bankerna, ”till vilket pris som helst, guidat av en närmast slavisk tro på att det som är bra för bankerna är bra för resten av ekonomin.”

Förra hösten avslöjades att en rad banker manipulerat den globala jämförelseräntan LIBOR, och att den brittiska banken HSBC ägnat sig åt pengatvätt åt knarkkarteller. Men antalet rättegångar förblir noll.

Som regel har det slutat i uppgörelser. Som efter den omfattande bedrägeriskandalen i samband med utmätningsepidemin, vilket löstes med att bankerna fick immunitet i utbyte mot några miljarder dollar. De största bankerna är inte bara ”too big to fail”, förefaller det, utan också ”too big to jail” – för stora för att fängsla. Ett åtal skulle nämligen riskera deras fall, vilket sannolikt skulle sätta igång en ny finanskris. Och för att förhindra det tillåts de spela efter egna regler.

Reglerna ja. Efter Lehman utlovade såväl Barack Obama som europeiska toppolitiker en omfattande reglering av finansmarknaden. Så hur gick det?

I den uppmärksammade boken ”The Bankers´ New Clothes” (2013), konstaterar ekonomerna Anat Admati och Martin Hellwig att ”de nuvarande och föreslagna regleringarna går i rätt riktning, men de är långt ifrån tillräckliga och har allvarliga brister.”

Reformerna – om det så gäller Dodd-Frank-lagen, bankunionen i EU eller det internationella Basel III – ritar om spelplanen, men omvandlar inte systemet. Och de kommer inte förhindra en ny finanskris, menar de. Kraven på bankernas kapitaltäckning blev för mesiga, vilket gör systemet bräckligt. Spekulationen inskränks något, men hindren går att ta sig runt. Och finansmarknaden står fortfarande och faller med jättar som JPMorgan Chase, Bank of America, Citigroup och UBS. Deras undergång skulle sannolikt få svårare konsekvenser än Lehmans fall 2008.

Hur blev det såhär?

En ihållande övertro på fria marknader är ett svar. Efter en kort tid av chock och förvirring gick ledande marknadsliberaler in för att revidera historieskrivningen. Alan Greenspan, som hösten 2008 sa sig ha funnit ett ”fel” i den teori han rättat sig efter under åren som centralbankschef, ändrade snart uppfattning och förklarade att finanskrisen endast varit ett ”anmärkningsvärt, sällsynt undantag”.

Ekonomisk makt är ett annat. Redan våren 2009 sände Wall Street mer än 3 000 lobbyister till Washington med uppdraget att urvattna finansmarknadsreformen. I Europa har banklobbyn uppvaktat Kommissionen, parlamentariker och nationella regeringar, och lyckats förhindra alltför stora ingrepp.

Kanske måste man se på relationen mellan staten och marknaden från andra hållet för att förstå krisen och efterspelet. Problemet är inte att staten lagt sig i marknaden, utan att marknaden tagit över staten. Åtminstone är det så Neil Barofsky ser det.

”Jag hade ingen aning om att den federala staten hade kidnappats av bankerna”, skriver han.

Men efter att ha rört sig dagligen i Washingtons toppskikt blev han snart varse den ständiga sammanblandningen av Wall Streets och USA:s intressen, personifierat av före detta bankchefer och lobbyister som fått hörnkontor i finansdepartementet – oavsett vem som var president.

”Svängdörren mellan finansdepartementet och de största bankerna slutar helt enkelt aldrig snurra”, skriver Barofsky.

Lehmankraschen ledde alltså inte till något systemskifte. Frågan är vad nästa finanskris leder till.

Och hur djupt vi måste sjunka innan det politiskt omöjliga blir möjligt.

Kent Werne

Denna text är publicerad i Helsingborgs Dagblad 13/9 2013
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s