Vid väg(s) ände? – om ett parti i kris

Socialdemokraterna genomlider en identitetskris. Inte sedan 1914 har stödet varit så svagt. Nu rasar debatten inom och utanför partiet: vad beror det på? Kent Werne har tagit tempen på socialdemokratin – och finner ett parti som förlorat sitt folk i jakten på väljare.

(Publicerad i Ordfront Magasin 6/2010)

Med vallokalsundersökningen kom tystnaden. De tomma ögonen mot storbildsskärmen. Det försiktiga sippandet på rödvinet. Först flera timmar senare, strax efter midnatt, klev partiordföranden ut ur skuggorna och upp på scenen. Hon som hade tänkt förnya och vinna makten, leda rörelsen och folket mot »möjligheternas land«, men som istället styrde hela ekipaget ner i krondiket. För det hjälpte föga att hon och partiet känt »vinden i ryggen« den senaste veckan. Valresultatet blev ändå det sämsta sedan första världskriget, makten hamnade långt utom räckhåll, och det gamla arbetarepartiet lyckades först på upploppet kasta sig förbi »det enda arbetarpartiet«. Bara 35 000 röster skilde dem åt. En axelvridning.

Ändå hurrade medlemmarna, hyllade sin ledare. Som ett sista försök att förneka det ofattbara, en försvarsmekanism i den högre freudianska skolan. Och kanske kände Mona Sahlin att hon var tvungen att agera sanningsvittne för att partiet inte skulle hamna i en kollektiv neuros.
– Vi gjorde ett dåligt val, ett riktigt dåligt val. Vi lyckades inte vända tillbaka det tappade för troendet från förra valet. Det tar jag på oerhört stort allvar.
Sedan rann tårarna nerför SSU:arnas kinder. I ett mörkt hörn satt en man i kostym och grät. Djup sorg. Men också oro: vad innebär det här egentligen? Är det slut nu? Varför vill väljarna inte ha oss längre?

Tre dagar senare markerade Mona Sahlin återigen allvaret, påpekade att det inte finns några enkla förklaringar, ingen quick fix. Efter detta »urusla katastrofval« räcker det inte med att lyfta fram sina »gamla darlings, det man alltid har tyckt«, menade hon. Det behövs mer än en enkel eftervalsanalys. Det behövs en »kriskommission«.
Men folk kände ingen större lust att invänta kommissionens slutrapporter. Valnattens tårar hade knappt hunnit torka innan analyserna och inläggen började smattra på debattsidor och bloggar: Vad beror raset på? Vad är det som saknats? Vilken väg väljer vi nu? Flera inlägg har haft en prövande attityd. Men mycket kan ses som positioneringar i kampen om framtiden. Som försök att dela ut karta och kompass till nedslagna och förvirrade partimedlemmar. Och visst har en del gamla darlings luftats.

DN debatt hävdade Carl Melin, opinionschef på United Minds och tidigare analyschef för partiet, att »medelklassväljarna« lämnat socialdemokratin på grund av Rut-motståndet, de »skarpa skatteförslagen« och samarbetet med Vänsterpartiet. Han fick raskt uppbackning av PR-kollegan Niklas Nordström, liksom av tongivande socialdemokrater från Stockholms läns partidistrikt. Ilija Batljan kallade förslaget att återinföra en begränsad fastighetsskatt för »korkat« och förmögenhetsskatten »pervers«. Och så den övergripande slutsatsen: Socialdemokraterna klev för långt till vänster i ett antal frågor och skrämde därmed över väljare till borgarna.

Mikael Damberg, ordförande för Socialdemokraterna i Stockholms län och nyutnämnd talesperson i utbildningsfrågor, är mer finkänslig än Batljan, men håller i grunden med.
– Vi borde ha städat bort några frågor och inte valt att ta konflikt kring dem. Man kan stå upp för rättvisa skatter i en valrörelse och klara den debatten bra, men man måste vara taktisk och välja sina strider. Det här skrämde bort en del väljare, det måste vi förstå.
Men det handlar också om att Social demokraterna har förlorat sin trovärdighet i »ekonomi- och jobbfrågan«.
– Om socialdemokratin inte är trovärdig på det här området, då talar vi bara till marginalgrupper. Och ärligt talat, vårt samarbete med Vänsterpartiet underlättade ju inte trovärdigheten. Det blev en ytterligare börda.

Carl Melin resonerar ungefär likadant och anser att många medelklassväljare är »riskisar« som sitter på stora lån och är notoriskt oroliga för osäkerhet.
– Då blir det viktigt att regeringen har ordning och reda på ekonomin. Historiskt har svensk medelklass röstat på Socialdemokraterna just för att man varit bra på detta. Men nu har Reinfeldt och Borg större trovärdighet.

Det finns en underliggande premiss i Melins, Batljans och Dambergs analys. Så här ser tankegången ut: Socialdemokraterna har en trogen väljargrupp i traditionell arbetarklass, medan Moderaterna har sin bas i överklassen. Däremellan finns en bred grupp som är mer lättflyktig, som omväxlande kallas mittenväljare, medelklass och mellanskikt. Enligt Carl Melin handlar det om människor med hyggliga inkomster som bor i bostadsrätt eller villa, oftast tjänstemän tillhörande TCO, och i hög grad storstadsbor. Den typiska mittenväljaren är kluven i sina värderingar; gillar skattefinansierad välfärd, men motsätter sig för höga skatter. Man vill inte ha ett hårt och kallt samhälle, men tycker att utbildning och hårt arbete ska löna sig, menar han.
– Svensk medelklass är vänster när de lämnar på dagis och ser trängseln men höger när de får lönebeskedet och ser skatten.
Det är om detta mittfält striden står, anser han. Den som vinner mitten vinner makten. Och det är den striden Socialdemokratin har förlorat. Så tänker också Mikael Damberg.
– Problemet är att vi börjar bli ett femtonprocentsparti i radhusområdena i Stockholm och andra större städer. Man kan inte välja att fokusera helt på de marginaliserade grupperna. Det vore att slå in på en helt ny väg. Vi måste vara relevanta för fler än de det är synd om.

Det här är en slutsats som också kan ses som huvudbudskapet i den eftervalsanalys som gjordes för fyra år sedan. Och partiledningen gick sedan in för att vinna tillbaks det förlorade mellanskiktet i storstäderna. Rådet från opinionsanalytikerna var att anpassa sig till mittenväljarnas attityder och i praktiken närma sig Alliansen i vissa frågor: acceptera de skattesänkningar som gjorts, slopa diskussionen om driftsformerna i skolan, och hålla hårt på principen om »sunda statsfinanser«. Nu blev det ändå inte så strömlinjeformat. Ett problem blev kongressen, som i många delar ledde till kompromisser. Något som sedan fortsatte i de rödgröna uppgörelserna. Ilija Batljan talar om ett »lapptäcke« av osammanhängande förslag. Man lyckades inte heller utveckla en tillräckligt framåtriktad politik, tycker Mikael Damberg.
– Vi måste jobba mycket mer med policyutveckling. Komma med nya fräscha förslag som driver utvecklingen framåt.

Men partiet är knappast enat kring hur man ska se på problemet med medelklassens flykt. Kajsa Borgnäs, tidigare ordförande för S-studenter och numera utredare på Arbetarrörelsens Tankesmedja, menar att raset i dessa grupper är ett faktum, och något man måste bekymra sig över. Men hon drar andra slutsatser än Damberg och Batljan.
– Vi är överens om att socialdemokraterna inte har varit relevanta för medelklassen i storstäderna, men inte om varför de inte röstar på oss. En del närmar sig Stockholms medelklass som om de var en grupp som tänker med plånboken. Visst finns det sådana tendenser, men folk har också förmåga att tänka bredare än så, menar hon.

Veronica Palm, ordförande i Stockholms arbetarkommun och nybliven talesperson i skattefrågor i Riksdagen, är inne på samma spår. Att styra skutan till höger och försöka lägga sig närmare Moderaterna i skattefrågorna är inget hon tror på.
– Vi kommer aldrig att kunna köpa medelklassen med skattesänkningar, då kommer det inte finnas pengar att driva en välfärdspolitik för. Vi måste vinna dem med våra värderingar och med en tydlig politik för jämlikhet, säger hon.
Och även om hon tror att det vore näst intill omöjligt att ta tillbaks fyra års skattesänkningar i ett huj, menar hon att Socialdemokratin backade i för många frågor.
– Vi riktade in oss för mycket på att ta ifrån Moderaterna skattechockskortet, att avväpna dem, men vi vässade inga egna vapen. Och man vinner inga slag på snygga reträtter.
Ett exempel är vinsterna i skolan och vården. Det går inte att blunda för kommersialiseringen av välfärden och den växande segregationen inom skolan. Man måste skilja mellan valfrihet och vinstintresse, och komma med tydliga lösningar på de problem som finns, menar hon.

Kajsa Borgnäs efterlyser också tydlighet. Hon talar inte om ett »lapptäcke«, men menar att politiken i hög grad formats kring principen »minsta gemensamma nämnare« när olika krafter i partiet försökt komma överens. Resultatet är en socialdemokrati som i många fall »säger en sak men står för en annan«. Ett exempel är jobbpolitiken:
– Man talar om full sysselsättning, men driver inte den ekonomiska politik som behövs för att uppnå det. Resultatet blir en inkonsekvent politik som väljarna genomskådar.

Inkonsekvensen lär till stor del bero på de inre slitningarna inom socialdemokratin. Även om få socialdemokrater vill tala om höger och vänster i partiet, så är den dimensionen reell, något som journalisten Christer Isaksson uppmärksammar i sin bok Den nya vän(s)tern. Han konstaterar bland annat att partiledningen står längre till höger om resten av partiet, liksom att sossarna i Stockholms län drar åt höger och de i kommunen åt vänster.

Att gå i kollektiv terapi och sedan välja väg kommer sannolikt bli både komplicerat och smärtsamt. Frågan är om det blir öppen strid, eller om partiet kommer att kunna enas – och om enandet i så fall kan ske kring något annat än »minsta gemensamma nämnare«? Veronica Palm menar att det finns en ödmjukhet i partiet nu, som inte fanns efter förra valet.
– Det bådar ändå gott. Det finns en känsla av att ingen har det rätta svaret, säger hon.
Men det kan förstås ändras rätt snart, när den utlysta mellankongressen närmar sig.
– Nu är alla överens om att vi måste hitta nya lösningar. Sedan ska de ju utkristalliseras också, och då kan det nog bli tuffare, säger hon.

En viktig referenspunkt inför mellankongressen blir den rapport som kriskommissionens analysgrupp lägger fram i december, som ska svara på vilka väljargrupper som lämnat partiet, när och varför. Men redan nu finns mycket statistik tillgänglig. Är det möjligt att förstå något utifrån den?

Många utgår ifrån att det framförallt är storstädernas medelklass som lämnat socialdemokratin. Och visst går partiet kräftgång i Stockholm, särskilt i den bostadsrättstäta innerstaden och i villaområdena. Och Socialdemokraterna tappar mark i TCO-grupperna. SVT:s Valu pekar på ett fall från 39 till 26 procent sedan valet 2002. Men samtidigt är TCO ett förbund med stora skillnader. Och kollar man på SCB:s partisympatiundersökningar blir det tydligt att Socialdemokraterna förlorar minst bland tjänstemän på mellannivå och bland högre tjänstemän, och mest bland lågutbildade tjänstemän. Bland lägre tjänstemän har man fallit från strax under 50 till 34 procent på fyra år.

Men något som inte lyfts fram lika ofta är att Socialdemokraterna också backat kraftigt i LO-kollektivet, från 59 procent till 51 procent på åtta år, vilket rent numerärt gör tappet lika stort som inom TCO. Går man längre tillbaks är raset bland arbetare dramatiskt, från en stabil nivå på mellan 65 och 70 procent vid mitten av 1980-talet till strax över 50 procent i år. I det längre perspektivet har andelen LO-medlemmar som röstar på partiet minskat mer än andelen TCO-medlemmar. I det senaste valet röstade dessutom 16 procent av LO-medlemmarna på Moderaterna. Det är unikt. Samtidigt som 6 procent la sin röst på Sverigedemokraterna.

Det här är något som Morgan Johansson – medlem i partistyrelsen och riksdagsledamot, och den som nu fått uppdraget att leda analysarbetet – tar på största allvar.
– Vi måste upp mot 60 procent i LO-grupperna för att vinna val i framtiden. Vi kan inte släppa in Moderaterna och Sverigedemokraterna på vår hemmaplan, och enda sättet för oss att få arbetarväljarnas stöd är att gå fram med ambitiösa sociala reformpaket som tränger ut andra frågor, säger han.

Det går inte att ta arbetarklassen för given. Man måste se till att ha ett starkt stöd bland kärnväljarna innan man »ger sig ut på äventyr«, som han uttrycker det.
– De borgerliga har ju rört sig åt vårt håll, åtminstone i ord. Då kan ju inte svaret bli att vi ska röra oss mot dem, och därmed sudda ut alla skillnader. Snarare tvärtom. Vi måste upprätthålla konfliktytan, och åtminstone i en del frågor röra oss i andra riktningen.

Det kan tolkas som en vänstersväng. Men ett steg åt vänster skulle innebära slutet för Socialdemokraterna som ett stort parti, tror Mikael Damberg.
– Då vinner vi inte tillbaka Stockholm. Då gör man ett val att inte vara relevant för folk som bor i storstäderna.

Av eftervalsdebatten att döma är det knappast givet hur socialdemokratin kommer att tolka nederlaget, och vilken väg den kommer att gå. Man är varken överens om verklighetsbeskrivningen, vad partiet sysslat med de senaste åren eller vad som måste till nu. Partiet tycks lida av en identitetskris. Eller som den tidigare ministern Carl Tham uttryckt det: »Den svenska socialdemokratin är osäker på sig själv, vad den är och vad den vill vara.« Det är i och för sig inget unikt för Socialdemokraterna i Sverige. Och inte heller ett tillstånd man hamnat i det senaste året. Vilket också Mona Sahlin uttryckte när hon lanserade kriskommissionen.
– Det här handlar inte bara om ett val, utan om en kris som pågått i tio år. Det gäller också för socialdemokratin i stora delar av Europa.

En titt ner mot kontinenten ger en i det närmaste unison bild: Socialdemokraternas systerpartier är på dekis överallt. För tio år sedan kunde Göran Persson äta lunch med ett ministerråd mest bestående av politiska själsfränder. Tolv av EU:s dåvarande 15 länder styrdes av mitten-vänsterregeringar. Men nu är det andra tider. Förra sommaren gjorde tyska SPD sitt sämsta val sedan Hitler talade på ölhallarna i München, i Frankrike dras Socialistpartiet med svåra inre konflikter och i maj i år förlorade ett härjat New Labour makten i Storbritannien, för att nämna några exempel. Alla utom tre EU-länder styrs nu av olika former av högerregeringar. Europa färgas allt mer blåbrunt. Bara Grekland, Spanien och Portugal har röd majoritet. Socialdemokratins kräftgång är alltså paneuropeisk. Och överallt undrar man vad det beror på.

Jenny Andersson, docent i ekonomisk historia och författare till När framtiden redan hänt, en bok om socialdemokratin under 1990-talet, menar att förklaringen till stor del ligger i partiernas egen förvandling.
– För att förstå krisen måste man diskutera arvet efter Tredje vägen och de stora förändringar som skett i den socialdemokratiska ideologin de senaste 20 åren.

När Tony Blair vann valet i Storbritannien 1997 var det som ledare för ett förvandlat Labour, nu med prefixet »New«. Inriktningen kallades Tredje vägen, ett uttalat försök att finna en position mellan den gamla socialdemokratin och nyliberalismen; i praktiken ett steg åt höger. Över nästan hela Europa gick social demokratin åt det hållet, även om varje land fick sin egen variant av »förnyelse«. I Tyskland talades det om Den nya mitten. 1999 skrev Tony Blair och tyska SPD:s Gerhard Schröder ett manifest för sin linje: »Våra ekonomier förändras – från industriell produktion till framtidens kunskapsbaserade tjänsteekonomi. Socialdemokrater måste fånga möjligheterna i den här radikala ekonomiska förändringen«, hette det. Man skulle omfamna globaliseringen och anpassa sig till den nya tidens krav. Kodorden var sunda statsfinanser, dynamisk tillväxt, flexibel arbetsmarknad, entreprenörsanda och utbildning. Välfärdssystemen skulle trimmas och individens ansvar sporras. Tredje vägen beskrevs som »Europas nya hopp«. Till en början såg det också bra ut. Men Jenny Andersson ser det som en »pyrrhusseger«.
– Den här modellen blev kortsiktigt framgångsrik för att den tog socialdemokratiska partier tillbaka till makten, men långsiktigt problematisk eftersom den bröt med tanken om socialdemokratin som en samhällsförändrande kraft.

Tredje vägen innebar inte bara en lätt justering åt höger utan en fundamental omorientering, ett historiskt brott med hela efterkrigstidens politik, menar hon. I jakten på makten förlorade socialdemokratin sin själ: kritiken av kapitalismen och principen om »politikens företräde«, det vill säga tanken att politiken ska styra marknaden och inte tvärt om. Resultatet blev att marknadstänkandet tilläts prägla allt fler delar av ekonomin, samhället och välfärdsstaten. Ett exempel är privatiseringarna och avregleringarna av den offentliga sektorn, som också socialdemokratin i Sverige drev på. Ett annat är den slappa inställningen till det exploderande och allt mer frispelande finanskapitalet. I sig en viktig förklaring till att socialdemokratin fallit ner i ett djupt hål i en tid då kapitalismen krisar och marknadsliberalismen hamnat i skamvrån, enligt Jenny Andersson. Socialdemokratin hade helt enkelt inte något vettigt svar på finanskrisen.
– Man har avhänt sig samhällsanalysen som gjorde det möjligt att förstå, den ideologi som trots allt var en karta att orientera efter, och de verktyg som man tidigare styrde ekonomin med, säger hon.

Jenny Andersson menar också att den europeiska socialdemokratin sprungit vilse i jakten på mittenväljarna. Hela mittentanken importerades från USA och Clintons nya demokrater och blev en central del av den socialdemokratiska världsbilden. Det nya modeordet blev triangulering. Genom »strategiska analyser« av väljarkåren skulle man identifiera ett mittfält, för att sedan forma en politik som kunde attrahera dessa tänkta väljare. In på scenen klev PR-konsulterna, som skulle studera folkopinionen, göra »riskkalkyler« och utveckla budskap som antogs gå hem i olika målgrupper. Den ideologiska kampen kring olika framtidsvisioner föll tillbaks och politiken började formas med metoder hämtade från näringslivet.
– Istället för att försöka påverka väljarkåren har man försökt anpassa sig till de värderingar man menar finns i det politiska mittfältet, som om det vore något slags yttre storhet, vilket jag inte tror att det är, säger Jenny Andersson.
Relationen mellan politiken och väljarkårens värderingar är mer komplex än så, påpekar hon. Om man tror att politiken är en förändrande kraft i samhället, så måste man också tro att politiken påverkar vad människor tycker och tänker.

Men är idén om det politiska mittfältet därmed bara ett missriktat påhitt? Håkan A Bengtsson, VD för Arenagruppen, menar att mitten är en realitet, men att den inte kan ses som något fixerat.
– Mitten förskjuts ju med det politiska kraftfältet. Det förändras över tid. Under den nyliberala epoken har det politiska kraftfältet rört sig i marknadsliberal riktning, och därmed också mitten. Det här måste man förhålla sig till.
Världen hade förändrats under 1980- och början på 1990-talet, det går inte att bortse ifrån, menar han. Globaliseringen och strukturförändringarna gjorde det allt svårare att driva en klassisk socialdemokratisk politik. Särskilt tydligt var det i Storbritannien, där 18 år av konservativt styre hade förvandlat landet i grunden. Det är i det sammanhanget man måste förstå förflyttningen mot mitten, menar Håkan A Bengtsson.
– Det var Labours sätt att komma tillbaka till makten, att göra den här rockaden. Det blev dock mer maktutövning än förändring.
Samma sak har egentligen hänt i Sverige, påkekar han.

Jenny Andersson vill dock dra det längre än så. Hon menar att socialdemokratins resa mot mitten till och med har pressat det politiska landskapet högerut.
– Det som händer när man försöker lägga sig i mitten kan tvärtom bli att man förstärker de värderingar som man antar finns där.
Om man dessutom låter marknadstänkandet påverka välfärdsystemen, och därmed driver människor att tänka mer individualistiskt, som konsumenter, blir det ännu svårare att upprätthålla klassiska socialdemokratiska värden som solidaritet och jämlikhet.

Medan den svenska socialdemokratin befinner sig i ett chocktillstånd kan man ana ett skifte runt om i Europa. Det pågår en revision av den Tredje vägens politik, kanske särskilt tydlig i de länder som en gång gick i fronten för resan mot mitten. Efter SPD:s senaste katastrofval i Tyskland blev den tidigare miljöministern Sigmar Gabriel ny parti ledare, och i sitt installationstal gjorde han upp med de senaste två decennierna.
– Vi har låtit oss intalas – och med oss många andra europeiska socialdemokrater – att den politiska mitten är något en gång för alla fastställt, något man måste anpassa sig efter om man vill vinna val, istället för att formulera egna svar. Detta tror jag är den egentliga orsaken till vår valförlust. Istället för att förändra mitten, ändrade vi på oss själva.
Mitten är ingen plats man kan anpassa sig till för att locka väljare, tycks han mena. Istället måste socialdemokratin försöka flytta mitten åt vänster, genom att erövra det så kallade problemformuleringsprivilegiet, precis som man gjorde förr. Sätta dagordningen i det offentliga samtalet. Börja övertyga istället för att ängsligt tolka opinioner. Placera »de socialdemokratiska argumenten i samhällets mitt«.

Även i Storbritannien har det skett en scenförändring. Den nye Labourledaren Ed Miliband talar om att skapa »det goda samhället«, en tydlig hänvisning till ett manifest skrivet av den brittiske parlamentsledamoten Jon Cruddas och den nya tyska partisekreteraren Andrea Nahles, ett manifest som är starkt kritiskt mot den Tredje vägen. Ed sågs också som vänsteralternativet till brodern David i partiledarkampen, och han har markerat att Labour måste göra mer för den arbetarklass som lämnats i bakvattnet.

Jenny Andersson betraktar nu den Tredje vägen som »stendöd«. Omprövningen pågår för fullt. Frågan är om den svenska social demokratin är beredd att göra upp med sitt 90-tal?
– Problemet är att den generation som har suttit i ledande ställning fram till nu är präglad av tredje vägens världsbild, och att bryta med det arvet är en svår process, säger hon.

Än så länge sitter den gamla partiledningen kvar. Om Mona Sahlin styr skutan även i nästa valrörelse avgörs sannolikt vid mellankongressen, när nu den blir. Fram till dess ska kriskommissionen dock se över politiken, är det tänkt. Och Mona Sahlin har påpekat att man nu på allvar måste diskutera »vår brist på relevans hos de riktigt breda grupperna«. Underförstått: hur ska partiet bli stort igen? Som det en gång var.

Mellan 1936 och 1991 samlade socialdemokratin mer än 42 procent av rösterna i samtliga riksdagsval. Flera gånger hamnade man runt 50 procent. Det rör sig om en period på 55 år. Historiker och statsvetare brukar tala om att det långa maktinnehavet baserades på en allians mellan arbetare och delar av tjänstemannaskiktet. Man lyckades helt enkelt forma en politik som gick hem i de breda löntagargrupperna.
– Det har aldrig räckt med antingen arbetarklassen eller medelklassen för att vinna val. Man måste skapa en koalition, säger Håkan A Bengtsson.

Och om man tittar en gång till på siffrorna över väljartappet blir det tydligt: Frågan är inte om krisen beror på medelklassens fanflykt eller på arbetarklassens växande ointresse. Det handlar om både och. Det är i det breda löntagarskiktet man har tappat sin robusta majoritet. Socialdemokraterna har helt enkelt förlorat sitt folk.

Att man behöver stöd av breda löntagargrupper skulle nog få socialdemokrater förneka. Skillnaderna ligger snarare i var man vill lägga tonvikten, och vilken politik man tror samlar störst stöd.
Dilemmat är detta: hur vinner man arbetarklassen och »mellanskiktet« på samma gång? Hur går man hem hos kassabiträden, undersköterskor, industriarbetare, lärare, informatörer, hyresrättsinnehavare, villaägare, låginkomsttagare och medelinkomsttagare samtidigt? I samma rörelse?

Ja, hur gick det till förr? På 50-talet lyckades man göra detta genom att driva en generell välfärdspolitik, förklarar Bo Rothstein, professor i statsvetenskap.
– Politiken gynnade inte bara svaga grupper utan breda lager av befolkningen. Den byggde på idén om generella rättigheter, säger han.
Det handlade om sociala reformer som allmän sjukförsäkring, barnbidrag och ATP, men också om en kraftig utbyggnad av sjukvård, skola och barnomsorg. Och varför stanna där: socialdemokratin satsade också på bygget av bostäder, infrastruktur och drev på teknikutvecklingen. Kort sagt: politiken användes till att bygga ett samhälle. Man var inte »samhällsbärare« utan samhällsbyggare. Socialdemokratin märktes. Förändrade människors liv. Och i förlängningen också folks värderingar.
Det är denna generella linje, som utjämnade skillnader och samtidigt skapade bättre villkor för den stora majoriteten, som nu tycks ha gått förlorad, menar Bo Rothstein. Och kanske är det detta en del menar när de säger att partiet inte längre är »relevant«: att man slutat göra skillnad. Och i brist på ett tydligt projekt har människor tappat intresset.

Hur bygger man den här breda alliansen idag? Är det ens möjligt? Det finns förstås komplikationer: klassklyftorna ökar och befolkningen blir allt mer splittrad, särskilt i storstäderna. Man lever i olika bostadsområden, går i olika skolor, oroar sig för skilda saker. Och då blir det svårare att skapa solidaritet. Dessutom finns det andra som gör anspråk på att bli ett majoritetsparti, nämligen Moderaterna.
– Vänstern tycks inte ha förstått vidden av det moderata projektet, säger Håkan A Bengtsson. Målet är att bli ett statsbärande parti genom att bygga en allians ovanifrån, inte bara genom att försöka knyta till sig medelklassen, utan alla »dom som jobbar«. Det här håller på att förändra den politiska spelplanen radikalt.

Inför en sådan utmaning är det lätt att bli defensiv. Men kanske är det just en defensiv socialdemokrati som bäddat för Moderaternas och Alliansens seger.
Kan det vara så att socialdemokratin fastnat i det som Sigmar Gabriel talar om? Att man är för upptagen med att försöka förstå varför vissa väljargrupper har lämnat skeppet, och hur man ska anpassa sin politik så att den träffar rätt, istället för att på djupet diskutera partiets uppdrag, vad man egentligen vill med samhället, och sedan försöka övertyga människor om att det är rätt väg att gå.
I så fall handlar det inte så mycket om att kläcka politiska förslag som går hem i vissa grupper. Snarare om att återuppfinna socialdemokratin.

Kent Werne

Denna text är publicerad i Ordfront Magasin 6/2010
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Annonser

4 thoughts on “Vid väg(s) ände? – om ett parti i kris

  1. Pingback: Vi förlorade, men hur vinner vi igen? « Valbloggen

    • Kent Werne har gjort en utmärkt analys. Men de nu aktiva politiker som uttalar sig verkar inte ha förstått någonting. De fortsätter att positionera sig på en höger-vänsterskala och ser väljarna som målgrupper. De har ända sidan finanskrisen i början av 90-talet försummat organisationsarbete och ideologisk skolning. Att samma personer nu skulle kunna återge socialdemokratin sin ställning som det nav kring vilket övriga partier kretsar är inte bara osannolikt. Det är omöjligt.
      Socialdemokratin har sedan finanskrisen ägnat sig åt att skrämma för högern i stället för att utveckla sin egen politik. I stället för att söka socialdemokratiska lösningar på de problem som globaliseringen medför, så har man försökt att både utnyttja globaliseringen för att den svenska industrin överhuvudtaget ska överleva, och skälla på dem som utnyttjar globaliseringen.
      De som tror att en återgång till en reglerad nationell ekonomi skulle lösa några problem bör lämpligen övergå till vänsterpartiet och inte fortsätta störa debatten i en socialdemokrati som behöver se verkligheten i vitögat och hitta kreativa lösningar på problemen.
      Några förslag:
      Utveckla en ny politik för kooperation och löntagarägda företag, där ägandet är fast förankrat i lokalsamhället, samtidigt som företagen måste vara globalt konkurrenskraftiga.
      Utveckla en ny politik för små och medelstora företag, som är den enda del av den privata sektorn som kan öka antalet anställda.
      Utveckla en ny politik för effektivare styrning av offentlig verksamhet – den kommandoordning som är nedärvd sedan Gustav Vasa fungerar inte i ett modernt samhälle.
      Ge de förtroendevalda utbildning i konsten att vara politiska ledare. Det är naivt att tro att man kan kliva direkt från fabriks- och sjukhusgolv till styrelserummen och tro att man kan styra verksamheter som i många fall är lika stora som våra globala företag. Och som dessutom har mer komplicerade mål att styra mot.
      Ändra på mötesordningen så att alla som använder sig av etiketter som ”höger”, ”vänster”, ”kärnkraftskramare” eller ”miljömupp” förlorar rätten att yttra sig till och med nästa kongress.
      Se dessutom till att lära alla ordförande att hantera rättshaverister, så kanske det kan bli kul att gå på politiska möten igen.

  2. Professionella och betalda valanalytiker ska ett parti nog akta sig för men jag tror heller inte att Per Åhlströms råd blir en räddning för sossepartiet. Vi ser en europeisk rörelse i kris. Problemen beror inte på felgrepp i den ena eller andra frågan utan på att rörelsen som sådan har kommit i otakt med samhället och delvis blivit irrelevant. Den traditionsbaserade arbetarrörelsen ger inte längre svar på vår tids frågor. De nutida frågor som kräver en rörelses hela engagemang har antingen lämnats utanför agendan eller tagits på entreprenad av de teknokrater som sitter i det politiska mittfältet. Vilka är vår tids frågor? Varför behövs vi i dessa frågor? Hur blir vi legitima i arbetet? Hur övertygar vi oss själva och alla andra om att vi finns i dessa frågor på riktigt, som en överlevnadssak – och inte bara som en strategisk manöver inför nästa valomgång? En viktig orsak till SD:s och deras gelikars framfart i de europeiska parlamenten är att de sätter tänderna i frågor som absolut är vår tids frågor och att ingen betvivlar att de finns där med sitt engagemang. Palmes tal ”Därför är jag socialist” spreds under valrörelsen på u-tube som en nyttig påminnelse om hur det äkta och relevanta engagemanget en gång såg ut – när det dessutom hade goda avsikter. Någonstans här finns utgångspunkterna för morgondagens folkrörelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s