Svenskarna har lämnat en närmast hegemonisk välfärdskapitalism. Privatiseringarna har förändrat vårt sätt att tänka, känna och rösta.
Måndag klockan 07.43 vid ett perstorpsbord i Stockholms innerstad:
– Boräntan har stigit till 4,53 procent, vi kanske borde binda nu?
– Eller så väntar vi, jag läste att Borg skulle pressa bankerna.
– Ja, hörde det. Men stiger det över fem så måste vi nog. Det handlar ju om tusenlappar …
– Låter klokt … föresten, har du hunnit kolla på broschyrerna som Ebba hade med sig hem?
– Va, nej, kan kolla i kväll.
– Hon vill gå samma som Maja, Julia och Emma B, och då blir det Vittra. Och Majas mamma säger att Vittra är bra, hennes äldsta gick där.
– Är inte det en friskola? En jävla debatt om det där nu. Om riskkapitalbolagen.
– Jag vet, men nu handlar det om vad som är bäst för Ebba. Och det är väl samma med vårdcentralen vid Ringen, vårdförsäkringen du fick av jobbet och lite allt möjligt. Eller hur?
– Jo, så är det ju. Inte mycket att göra åt.
Und so weiter.
Kanske något komprimerat, men ändå. Fenomen som boräntor, kvadratmeterpriser, skolval, vårdval och pensionsval är rätt vanliga teman i ett urbant medelklasskök i början av 10-talet. Och inte bara där, utan lite varstans runt om i Sverige.
Så har det inte alltid varit. Om någon hade kastat in en 80-talssvensk i rummet hade sannolikt frågetecknen hopat sig: Vad snackar ni om? Vilket land har jag hamnat i?
I slutet av 80-talet var offentlig sektor nästan till hundra procent offentlig. Skolorna drevs av staten, sjukvården av landstingen, äldreomsorgen av kommunen. Jämfört med idag var chansen betydligt större att man bodde i hyresrätt eller en rätt billig bostadsrätt. Pensionärerna fick pengar via ATP-systemet, a-kassan låg på 90 procent, privata vårdförsäkringar och inkomstbortfallsförsäkringar var i princip okända saker.
I början av 10-talet går 200 000 barn och ungdomar i fristående grund- och gymnasieskolor, över en miljon svenskar är listade på privata vårdcentraler, en halv miljon har privata vårdförsäkringar. ”Välfärdens kärna” liknar snarare innandömet på en kiwi än den golfbollsliknande historien i en avokado. Dessutom: vi flippar runt premiepensionsfonder värda 300 miljarder och bor allt oftare i bostadsrätter – inte sällan ombildade. För att nämna några saker.
Det här får förstås konsekvenser, inte bara för nyfikna riskkapitalister och försäkringsbolag och för folk som eventuellt drabbas av vanvård och skolsegregation, utan också för samhällets mentala väv: hur vi beter oss, vilka beslut vi fattar, hur vi tycker och tänker. Och vad vi röstar på.
Välfärdsforskare har skrivit hyllmeter om hur välfärdssystemets utformning påverkar alltifrån hur vi bedömer grabben i lägenheten bredvid till ”den långsiktiga utvecklingen av intressen och koalitioner bland medborgarna”, för att citera Joakim Palme och Walter Korpi.
Och så var det väl med den gemensamma och generella välfärd som byggdes upp efter andra världskriget: den sprutade inte bara ut pengar och tillgodosåg människors behov av vård och utbildning, den stärkte också sammanhållningen, rev en del statustrappor, ökade förväntningarna på reformpolitik, förändrade människors värderingar och skapade en intressegemenskap mellan stora delar av medelklassen och arbetarklassen – och arbetarrörelsen.
Så är det också med den nya välfärden: den producerar en ny väv. Och förändringen är rätt subtil, kommer till uttryck i valet mellan att motarbeta segregationen i skolan och att rädda sina egna barn, mellan att bevara en allmännytta man egentligen tror på eller ombilda och göra ett klipp, mellan att solidariskt ställa sig i vårdkön eller försäkra sig om att man kan tränga sig före.
”Vi” och ”vårt” glider alltmer över i ”jag” och ”mitt”. Hur ska mina barn få den bästa utbildningen? Hur ska jag få tag på en lägenhet? Hur ska jag få bra vård? Ett mer egoistiskt samhälle? Kanske det. Eller snarare så här: det har blivit allt svårare att förena egenintresset med allmänintresset, att få ihop egennyttan med allmännyttan.
Mycket av det som tidigare styrdes demokratiskt har omformaterats till mer eller mindre fungerande marknader, där vi förväntas fatta individuella och väl övervägda beslut om alltifrån kvaliteten på Ebbas utbildning till storleken på vår framtida pension
Trygghetssystemen har fått större hål och lägre tak, så folk försöker lappa igen hålen och höja taken själva. Offentlig verksamhet har sålts ut, och eftersom det som finns kvar känns otillräckligt så letar man alternativ. Och mycket av det som tidigare styrdes demokratiskt har omformaterats till mer eller mindre fungerande marknader, där vi förväntas fatta individuella och väl övervägda beslut om alltifrån kvaliteten på Ebbas utbildning till storleken på vår framtida pension.
Politiken har outsourcat ansvaret till bolag som Carema, Academedia, Eon, Veolia och Apoteket Hjärtat: men också till individen. Eller som PPM-myndigheten uttrycker det i en informationsbroschyr: ”Det är viktigt att du förstår att det här är ditt eget ansvar. Du kan inte skylla på någon annan, om du tycker att pengarna har placerats fel.”
Och det är så det funkar när du är kund på en marknad. Om du väljer fel har du sig själv att skylla. Politikerna har ju gett dig makten att bestämma över din egen välfärd, så det är upp till dig att hantera moraliska dilemman, göra övervägningar, väga dina intressen mot andras, lära dig av misstagen och välja bättre nästa gång. Antingen vinna eller förlora – it’s up to you!
Man kan välja att se det hela som en effekt av en mycket bredare och rätt oplanerad individualiseringstrend, ungefär som Anthony Giddens och andra populärsociologer gör. Eller kanske som en oförutsedd konsekvens av välvilliga försök att bryta upp stela strukturer, skapa mångfald och pröva nya vägar. Men om man tittar lite närmare ser man också ett större tänk, en ideologi som inte bara velat öppna upp för alternativ, utan som i princip velat omvandla samhället och skapa ett annat slags människa.
Genom ett spritt ägande skulle folk få större förståelse för kapitalismens villkor, känna sig som delägare i marknadsekonomin, bli mer ansvarskännande, bry sig mer om börskurserna och räntan än om arbetslösheten och bostadsbristen
I vad som i dag kan kännas som tidernas begynnelse pratade den bioaktuella Margaret Thatcher om att ”återskapa en ekonomi som dominerades av fri företagsamhet och stödja ett kapitalägande samhälle”. Åtgärdspaketet drevs igenom: utförsäljningar, avregleringar och nedskärningar. Men samtidigt: ”Ekonomin är bara metoden, målet är att förändra själen”, som Thatcher själv uttryckte det. Hon ville utrota vad hon såg som ”den socialistiska sjukan”, sporra entreprenörskap och ”go and get-anda”, forma en mindre samhällstillvänd individ. Genom nedskärningar skulle bidragsberoendet och passiviteten brytas och folk tvingas lyfta sig själva i håret. Hon pratade också om”ägardemokrati” och ”folklig kapitalism” med brinnande entusiasm. Baktanken? Genom ett spritt ägande skulle folk få större förståelse för kapitalismens villkor, känna sig som delägare i marknadsekonomin, bli mer ansvarskännande, bry sig mer om börskurserna och räntan än om arbetslösheten och bostadsbristen, mer om sig själva och sina familjer än om det större samhället. Och naturligtvis rösta höger och inte vänster – ett av motiven till utförsäljningen av en miljon hyreslägenheter var att människor som äger sin bostad av olika orsaker verkar bli mer konservativa än andra. Och på så sätt var det ett försök från Thatcher att bredda sin väljarbas.
Känns något av detta igen i ett svenskt sammanhang?
Tänkte väl det.
Det är naturligtvis inte bara borgerliga politiker som privatiserat, avreglerat och avlövat den svenska välfärden. Men den ideologiska drivfjädern att bryta ner svenskarnas kärlek till kollektiva lösningar och skapa ett mer individualistiskt samhälle har onekligen varit större inom borgerligheten än inom arbetarrörelsen.
Det är i och för sig svårt att belägga någon ”masterplan” bakom förändringen; precis som med den efterkrigstida välfärdsstaten är den nya välfärden snarare ett resultat av ideologins möte med en rätt oförutsägbar verklighet. Men ändå: undan för undan, genom en serie förändringar, har välfärdssystemen transformerats. Och med tiden har också de som lever sina liv i och runt systemen påverkats – inte bara deras beteenden, utan också deras värderingar och intressen.
En politik som betraktar folk som medborgare främjar medborgarskap. En politik som skapar kundval gör folk till kunder. En välfärd som är stark och bred får ett starkt och brett stöd. En välfärd som är svag och smal får ett svagt och smalt stöd.
Har socialdemokratin fattat detta? Att det välfärdssamhälle som gjorde ett halvt folk till socialdemokrater är på väg att ersättas med ett välfärdssamhälle som gör allt fler till moderater? Det är möjligt. Om det inte sjunkit in kan det vara värt att begrunda det som statsvetarprofessorn Anders Lindbom konstaterar i boken Systemskifte?, apropå 90-talets pensionsreform: ”Om socialdemokratin med ATP fick medelklassen att tänka ’solidariskt’ så har nu de borgerliga skapat ett system som kanske också får låginkomsttagare att tänka ’kapitalistiskt’.”
Kent Werne
Denna text är publicerad i Tiden 1/2012
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.
Kent Werne 