När jobben försvinner

Teknikens under har en baksida. Om två decennier har maskinerna tagit över hälften av jobben medan klyftorna väntas skena. Kent Werne läser en ny bok om den andra maskinåldern – och ser omfördelning som räddningen.

tvrulle_framtid(Publicerad i Arbetet 29/5 2015)

Nere i källarförrådet hittade jag nyligen en bok från mitten av 1980-talet med titeln God morgon framtid. På omslaget syns flygande bilar och bussar, och inuti bjuds det på 35 framtidsscenarier utifrån dåtidens spetsvetenskap. Vad sägs till exempel om rymdkolonier, kirurgrobotar, jättekossor, enorma datorhallar och ”tv-bild på rulle”?

Jag minns hur jag som barn laddades med förväntningar. Var det så min vuxna värld skulle se ut? Som något ur Star Trek eller Tillbaka till framtiden II.
Sedan dess har framtid blivit samtid.

Visst används robotar vid operationer, genteknik är närmast old school och ”pengar skickas per data i stället för som sedlar”. Precis som förutsett. Men allt har inte realiserats. Vi odlar inte vete på gigantiska rymdstationer och glider inte fram på rullande trottoarer. Det är säkert görligt, men dyrt och onödigt.

Samtidigt lever vi i en digitaliserad värld som författarna knappt kunde drömma om. De trodde visserligen att telefonen – den stationära – skulle kunna användas ”som väckarklocka”, och man diskuterade lite löst ”elektroniska expressbrev”. Men att vi skulle administrera livet, ringa videosamtal och ha omedelbar tillgång till all tänkbar information via trådlösa ficktelefoner fanns inte på tankekartan.

Att spå framtiden är med andra ord svårt. Ändå kan det vara värt mödan. För att visa på möjligheter. Och hot. För vad händer till exempel med jobben? Vad bör man utbilda sig till? Vilka vinner och förlorar på ny teknik?

Den typen av frågor väcks och besvaras i bestsellern Den andra maskinåldern – arbete, utveckling och välstånd i en tid av briljant teknologi, av MIT-forskarna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, som nu utkommit på svenska.

Om den första maskinåldern inleddes med ångmaskinen och växlades upp med elektriciteten och förbränningsmotorn, så har informations– och kommunikationsteknologin bäddat för den andra.

1982 utnämndes PC:n till årets pryl av Time Magazine, 1989 initierades webben, på 90-talet blev mobilen en Svenssonpryl, och snart kopplades allt ihop.

Utvecklingen har gått rasande snabbt. Datorkapaciteten per dollar har fördubblats var artonde månad i ett halvt sekel – en ”exponentiell tillväxt” som lett till att dagens Playstation 3 brädar den amerikanska statens mest avancerade superdator 1996.

I mitten av 00-talet tog den digitala revolutionen ett kvalitativt språng, menar författarna, och sådant som dittills varit science fiction började materialiseras.
Google har utvecklat en självkörande bil, den senaste industriroboten lär sig genom att öva, datorer skriver enkla notiser och man kan printa ut prylar i plast och metall.

Och den andra maskinåldern har knappt börjat.

Keynes trodde att arbetsveckan år 2030 skulle vara runt 15 timmar. Gräsklippning är bara ett av många enklare jobb som redan nu sköts av robotar. Robotfoto: Jan Collsiöö
Keynes trodde att arbetsveckan år 2030 skulle vara runt 15 timmar. Gräsklippning är bara ett av många enklare jobb som redan nu sköts av robotar. Robotfoto: Jan Collsiöö

Vi kan förvänta oss teknologiska ”under” framöver, menar Brynjolfsson och McAfee. Livet kan bli längre och mer njutbart, robotar kan göra allt tråkigt.
Problemet är bara att maskinerna tenderar att stjäla jobb. Särskilt rutinuppgifter. Om 20 år beräknas hälften av dagens mänskliga arbetskraft vara ersatt av hård- och mjukvara. Vilket inte bara drabbar industriarbetare, utan också tjänstemän.

Fenomenet kallas teknologisk arbetslöshet, och beskrevs redan 1930 av ekonomen John Maynard Keynes. Den beror på ”att vi upptäcker sätt att spara på arbetet som överstiger takten med vilken vi kan finna nya sätt att använda arbetskraften”, skriver han i essän Våra barnbarns ekonomiska möjligheter.

Länge ersattes bortrationaliserade lönearbeten av andra när nya branscher, produkter och tjänster efterfrågades och skapades. Men i den digitala eran tycks förstörelsen gå snabbare än nyskapandet. Även om efterfrågan på ingenjörer, designers och andra kreativa yrken ökar så lär det inte väga upp för bortfallet.

Redan nu kör de svällande IT–företagen runt med en löjligt liten besättning. Facebook – vår tids ledande distributör av folks foton – har 10 000 anställda. Jämför det med Kodak, som hade 150 000 på lönelistan i USA på 90-talet, och nu har ynka 7 000 kvar.

Produktiviteten ökar och kakan växer, men den fördelas ojämlikt. Brynjolfsson och McAfee ser en ”vinnaren-tar-allt-ekonomi” i vardande, där den tekniska utvecklingen pressar arbetarlöner och ger mer åt kapitalet – det humana och ekonomiska.

Det trista för kapitalet är att den som får mindre i plånboken blir en usel konsument. Och vad tjänar det till att bygga en självkörande bil som ingen har råd att köpa? Risken är också att de bästa talangerna blockeras av klassamhällets skrankor.

IT-kapitalismen kan därmed fälla sig själv.

Brynjolfsson och McAfee uppmanar politikerna att agera, och ger en del rekommendationer. Tillväxtfrämjande satsningar på utbildning och infrastruktur, eller sänkt skatt på arbete, är knappast förslag som sticker ut. Men de öppnar också för höjd skatt för rika och mer stöd till fattiga.

Andra föreslår radikalare grepp, som en generell arbetstidsförkortning och basinkomst. Keynes trodde för sin del att 15 timmars arbetsvecka skulle vara legio 2030 – en referens som används frekvent i arbetskritiska kretsar.

Samtidigt finns det gott om ouppfyllda behov i dag, samhällsnyttigt arbete som inte utförs. Vi skulle till exempel kunna satsa produktivitetsökningens frukter på en seriös omställning till hållbara städer, och på mer personal i vården och skolan.

Förutom jobb och inkomster skulle det skapa ett bättre samhälle.

Det kräver en aktiv ekonomisk politik och sannolikt rejäla skattehöjningar, främst på kapital. Vilket ju känns lika avlägset som 15-timmarsveckan.

Men framtiden är trots allt öppen, och hur det går avgör än så länge vi, inte maskinerna.

Kent Werne

Denna text är publicerad i Arbetet 29/5 2015
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s