Primetime i Husby

”Så ser logiken ut. Starta ett upplopp och de som har makten över ordet kommer farande. Den som inte har råd med Prime PR kan ju alltid bränna en bil.”. Journalisten Kent Werne rapporterar från Husby.

Reportaget publicerades i HD Kultur 23/5 2013

När jag kommer upp ur tunnelbanan slår en våg av flyende människor mot mig.

”Hundarna”, säger en kille som tar skydd i tunnelbaneuppgången, ”jag är rädd för polishundarna”. Han har just avslutat kvällspasset i moskén, och har precis som hundratals andra Husbybor dröjt sig kvar för att se vad som händer.

”Är du från tv”? undrar han.

Det smattrar i marken när tolv poliser i full kravallmundering springer förbi utanför, tätt följda av Niklas Svensson och hans nybakade kamerateam från Expressen-TV:s ”Primetime”. De riggar upp kameran och Svensson låter som en krigskorrespondent. Bakom honom står en kille i femtonårsåldern som pratar i mobilen och tittar mot kameran. ”Ser du mig nu?”, undrar han, och tycks få ett ja till svar.

Syns jag? Hörs jag? Ja, nu ser vi dig. Nu märks du. Nu spelar du roll.

Jag rör mig vidare i folkmassan. Halva Husby är ute. Unga. Gamla. Oroliga. Nyfikna. Nu är de plötsligt inne. Primetime i Husby.

Några kvarter därifrån lyser en brinnande bil upp mörkret. En brandman släcker elden medan en journalist filmar det hela från en meters håll. Hittar en bra vinkel.

Så ser logiken ut. Starta ett upplopp och de som har makten över ordet kommer farande.

Den som inte har råd med Prime PR kan ju alltid bränna en bil.

Några timmar tidigare rör jag mig i ett Husby med baksmälla. Spåren efter den första nattens upplopp syns här och där. Knappast en krigszon, men ändå: Krossade fönster, en splittrad telefonkiosk och några bilvrak vars innandömen förvandlats till kladdig aska.

Krönikörer, twittrare och politiker har redan tagit avstånd. Fördömt våldet. Senare får vi veta att upploppet kan ses som en reaktion mot polisens dödsskjutning av en äldre man några dagar tidigare. Det säger också ungdomsledaren Melody Farshin när jag pratar med henne. Hon är trött efter att ha varit uppe hela natten.

”Alla hanterar sin frustration på olika sätt”, säger hon. ”Jag försvarar inte våld, men det är inte en slump att veckan börjar med en dödsskjutning och slutar med bilbränder.”

Och som många andra berättar hon om poliser som skrikit ”negrer”, ”apor”, och ”råttor”. Som slagit vilt omkring sig och buntat ihop folk till ett ”ni, ni, ni”, som hon uttrycker det.

Mönstret känns igen. Kravallerna i Storbritannien 2011 följde på polisens dödsskjutning av 29-årige Mark Duggan. Elden i Paris förorter 2005 tändes när två unga invandrarkillar jagades av polisen och brändes till döds i en elcentral.

Och alltid denna diskriminering. Berättelser om polisens trakasserier, rutinmässiga visiteringar och kränkningar. Känslan av att behandlas annorlunda för att man ser ut som man gör och bor där man bor.

Frustrationen bubblar under ytan, och så utbrottet. Eller som en anonym kille i Husby säger i en intervju med SVT: ”Vi har fått nog. Man käkar skit, man käkar skit, men till slut har man fått nog.”

Det är förstås svårt att försvara bilbränder och vandalisering. Men vem gör egentligen det? Att fördöma våldet är enkelt. Det svåra är att förstå grogrunden.

I efterdyningarna av det sena 60-talets amerikanska ”raskravaller” – upploppen som härjade i hundratals depraverade innerstadsgetton – skrev samhällsforskaren Harvey Wheeler att det är poänglöst att fördöma våldet eller att attackera det ”som om det var något som kunde botas eller elimineras i en handvändning”. Istället måste man försöka komma åt ”rötterna till det som föder våldet”. Rasismen. Utestängningen. Maktlösheten.

Man skulle kunna tro att Martin Luther King, som gjort ickevåldet till politisk strategi, gick till verbal attack mot våldsverkarna. Visst kritiserade han våldsromantiken i den gryende Black-Powerrörelsen, men satte samtidigt våldet i ett sammanhang. ”Upploppen är de ohördas språk”, sa han. En eruption av ilska i ett samhälle som lovat stort och förverkligat lite. Som vägrat se orättvisorna. Inte bara segregationen, utan också den ekonomiska ojämlikheten. Och våldet kunde bara stävjas genom rättvisa, menade King, genom att ”överbrygga klyftan mellan de som har och de som inte har”.

Är det så man ska förstå upploppen i Paris, London – och Husby? Som ett brev på posten efter 30 år av växande klyftor och segregation? Som ojämlikhetens pris?

Enligt de brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett är kopplingen given. Mer ojämlika samhällen bär på större sociala spänningar, föder större misstro, vilket leder till mer våld. Och inte bara det: ”Misstro och ojämlikhet förstärker varandra”, skriver de i den omtalade Jämlikhetsanden (2009).

Veckan innan upploppen i Husby släppte OECD sin rapport över inkomstklyftorna i de rika länderna. De växer överallt, har gjort det i 30 år. Men Sverige är ett av de länder där klyftorna ökat allra mest. Vi har förvandlats till ett land som andra. En socialpolitisk medelmåtta. Med vår rikedom och fattigdom, med våra bortglömda och utestängda.

Jag träffar några representanter för organisationen Megafonen i deras lokal i Husby. Det är måndag eftermiddag och talespersonen Rami Al-Khamisi har varit i hetluften hela dagen. Presskonferens i morse, flera intervjuer, och nu en till. Situationen är absurd. Här sitter vi, ingen av oss gillar upplopp och bilbränder, samtidigt som vi sannolikt aldrig skulle ha pratat med varandra om det inte vore för nattens händelser.

”Det finns många unga som känner att de inte har något att förlora, att våld är det enda som återstår, för att makten lyssnar på våld. Och de lär sig att det där funkar. Det är ett sätt att få hit media och uppmärksamma en fråga.”

Och nu har Rami Al-Khamisi chansen att förklara. Han berättar om nedlagda skolor och fritidsgårdar, om den rekordhöga ungdomsarbetslösheten, att 40 procent går ut nian utan behörighet. Om social nedrustning, men också om en fysisk upprustning som tvingar många att flytta när hyrorna höjs. Om den systematiska diskrimineringen på bostadsmarknaden och arbetsmarknaden.

”Framförallt handlar det om känslan av att inte ha makt över sitt eget liv”, säger han. Vilket skapar en misstro gentemot samhället, mot systemet, mot myndigheterna.

Maktlösheten, ja. Individens maktlöshet i ett samhälle där kollektiven försvagas, där solidariteten spräcks av de växande klyftorna och segregationen.

”Det förmedlas en bild av att du kan lyckas i Sverige bara du kämpar tillräckligt mycket”, säger Rami Al-Khamisi. ”Och folk försöker göra det, och en del lyckas, men hindren på vägen är många och upplevelsen av hindren förminskas ständigt. Det skapar en känsla av att ’det här är inte mitt land, jag har inte samma chans som en svensk person inne i stan’”.

Megafonen har försökt lyfta frågorna, försökt få politikerna att lyssna. Men de föregivna dialogerna har oftast slutat i maktens och majoritetssamhällets monolog.

Ändå ska de ha möte nu. Prata om det som har hänt. Men också om framtiden. För Megafonen. För Husby. För förändringen.

Jag tar sista tunnelbanan från Husby medan bilarna fortfarande brinner.

Kent Werne

Läs också uppföljningsartikeln om Husby

Denna text är publicerad i HD Kultur 23/5 2013
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.