Spillror av en dröm

USA befinner sig vid ett vägskäl. Sedan 1980 har åtta miljoner människor forlorat sina jobb inom tillverkningsindustrin, bolånekrisen är ett faktum och 37 miljoner amerikaner räknas i dag som fattiga. Samtidigt har de rika blivit rikare och storföretagen tjänar mer. I detta Amerika längtar många efter Change, men vad blir egentligen annorlunda om Barack Obama vinner valet?

(Artikel i Ordfront Magasin 9/2008)

När de lämnar fabriken vet de att det är slut. De går mot parkeringen utan att vända sig om, som för att markera sin självständighet. Och när alla andra har passerat står Clarance Grims kvar med ett ansikte som inte orkar le.
– Det var som att plötsligt befinna sig i ett dödsläger, säger han. Vår arbetsgivare, som vi trodde var vår försörjare, förvandlades till vår fiende, till vår bödel.

Banden på American Axle & Manufacturing i Hamtramck utanför Detroit har precis startat efter ett långt uppehåll. En första last av drivaxlar för stadsjeepar och pickuper är på väg till den tidigare ägaren och numera största kunden General Motors. För Clarence och de andra arbetarna är det första dagen tillbaks på jobbet. Men även om banden löper som förut har allt förändrats, berättar han.

När företagets VD Dick Dauch annonserade en halvering av timlönen från 24 dollar till tolv dollar tog facket ut arbetarna i Detroit och fyra andra fabriker i strejk. Efter nära tolv veckor, med inslag av strejkbryteri och hot om flytt, skrev Dauch och facket på en överenskommelse. Resultatet: en fyrtioprocentig lönesänkning för alla och kapade förmåner. Allt i utbyte mot en ansenlig engångssumma till alla som väljer att gå frivilligt inom ett år.

Clarance Grims trampar i gruset och vrider blicken mot den väldiga AAM-logga i rött och blått som pryder fabriksbyggnadens ena långsida. Han tycker att kampen varit förgäves, och han förstår inte hur en majoritet av medlemmarna kunde rösta igenom avtalet.
– De var nog rädda för att förlora allt om de inte gick med på kraven, så de gjorde en ”snatch and run” säger han.

På andra sidan fabriken hänger Mike, en av Clarances arbetskamrater, över huven på sin silverlackade Chevrolet och berättar att han just skrivit under sin avskedsansökan, att han inte är beredd att jobba kvar för 18 dollar i timmen, att han väljer att ta lösensumman och gå. Och att han var långt ifrån ensam i kön till personalkontoret.
– Min bror kommer inte heller att gå tillbaks, berättar Clarance Grims. Han kunde inte ta det, han var så besviken.

När strejken inleddes i slutet av februari fick strejkvakterna vada genom snömodd med huvor uppdragna över huvudena. Nu är det sommar i Detroit och den elektriska värmen etsar sig fast i huden. Tiden har bytt kapitel och snart är strejken bara ett minne. Det nya avtalet fyller visserligen lokaltidningarnas förstasidor dagen efter, men det blåser snabbt förbi. Större processer är på gång. Hela USA väntar på det kommande presidentvalet och på den avgörande kampen mellan John McCain och Barack Obama. Många talar om att landet står vid ett historiskt vägskäl.

Det är också ett annorlunda val. De frågor som dominerat de senaste presidentvalskampanjerna – nationell säkerhet, kriminalitet, och ”moralfrågor” som abort och homoäktenskap – är tillbakapressade. Nu kretsar debatten istället kring Irakkriget, de skenande bensinpriserna och klimathotet. Men en fråga är mer central än andra: den havererade amerikanska ekonomin och den oro människor känner inför sin egen ekonomiska och sociala situation.

Det som hamnat i tidningarna i Europa är främst bolånekrisen. De senaste årens lånespiral, inspirerad av George Bushs uppmaning till bolåneinstituten att ”frigöra miljontals dollar, att göra dem tillgängliga för köp av egna hem”, tillsammans med en avreglerad kreditmarknad, blåste upp en bubbla som till slut sprack. Mellan två och tre miljoner hushåll står nu inför utmätning, samtidigt som banker och kreditbolag går omkull.

Längs gatorna i Detroit är bolånekrisen manifest: kvarter efter kvarter med tillsaluskyltar nedtryckta i vildvuxna gräsmattor. Men scenen bjuder också på något mer spektakulärt, något som månadsgamla finanskriser inte kan rå för: rostande industriruiner, tusentals övergivna hus och söndervittrade vägar. Det är ett landskap som skvallrar om krisens djupare dimensioner, om en underström som har svept bort de fundament som normalt sett hindrar sprickande spekulationsbubblor från att utlösa större ekonomiska ras.

I Detroit stavas krisen i första hand nedläggning. Staden var en gång den amerikanska bilindustrins epicentrum – hemort för ”The big three”, General Motors, Ford och Chrysler – med en produktionsapparat som slukade arbetskraft och som fick människor från hela landet att strömma hit i jakt på ett bättre liv. I två generationer kunde en del av arbetarklassen leva mitt i den amerikanska drömmen, med villa, två bilar, betald sjukvård och tryggad ålderdom. Men mot slutet av 70-talet kom vändningen. Och de senaste tre decennierna har bilfabrikerna flyttat, lagts ner eller krympt, med resultatet att hundratusentals jobb har försvunnit.

Det är i detta ljus man måste se uppgivenheten bland arbetarna på American Axle & Manufacturing. Sedan avknoppningen från General Motors på 90-talet har personalstyrkan halverats i omgångar. Clarence Grims berättar att det för ett decennium sedan jobbade 12 000 personer bara här, att det innan strejken fanns 3600 arbetare kvar. Nu ska ytterligare 1000 personer bort, och förmodligen kommer fabriken till sist att flytta eller läggas ner.

Samtidigt väntas ytterligare nedskärningar inom resten av bilindustrin. General Motors har redan aviserat att 20 000 arbetare – en fjärdedel av arbetsstyrkan – kommer att köpas ut bara under sommaren. De som återstår är en ynklig spillra av de 468 000 anställda som fyllde GM:s fabriker från Detroit till Oklahoma på peaken 1979.

Det som hänt i Detroit och Michigan är möjligen den tydligaste illustrationen av industridöden, men ändå bara en bricka i en större mosaik. Inom den amerikanska tillverkningsindustrin har mer än åtta miljoner jobb förlorats sedan 1980. Bara under de senaste sju åren handlar det om 3,7 miljoner arbetstillfällen. Industrin utgör nu bara 17 procent av USA:s BNP, vilket är en halvering sedan mitten av 80-talet och betydligt lägre än industrins andel av BNP i Europa – 26 procent.

Robotiseringen av produktionen förklarar en del av jobbförlusten, men en stor del av svaret måste också sökas i globaliseringen och den allt mer avreglerade marknaden. Globaliseringen har utsatt den amerikanska industrin för ökad konkurrens, samtidigt som storföretagen har lockats av möjligheten att flytta produktionen till låglöneländer. Frihandelsavtal som NAFTA och de senaste årens bilaterala avtal med Kina har spätt på trenden ytterligare. Kritiker av frihandelsavtalen menar att de i realiteten fungerat som dörröppnare för utflyttning av den amerikanska tillverkningsindustrin. Der Spiegel-journalisten Gabor Steingart menar att det vi ser är hur globaliseringen och frihandeln slår tillbaks mot det land som varit dess främsta pådrivare: ”USA har pressat fram ett globalt utbyte av varor som ingen annan nation, och resultatet är att deras egen industri har börjat erodera”, skriver han i sin bok World War for Wealth: The Global Grab for Power and Prosperity.

Ett tydligt resultat av den försvinnande industrin är avfolkning av de gamla industristaterna. Förra året lämnade 40 000 personer Michigan för att söka jobb någon annanstans. Kvar finns en befolkning plågad av arbetslöshet och ökad fattigdom.

Men Clarance Grims är inte beredd att lämna Detroit riktigt än. Han vill försöka ”kämpa på”, ”vara positiv”och ”se framåt”. Men det blir allt svårare att tro på framtiden, erkänner han.
– Jag började jobba inom bilindustrin för att få en stabil inkomst, för att kunna ge min familj trygghet. Jag trodde nog aldrig att det här skulle hända, säger han.

Oavsett om han väljer att stanna på fabriken några månader till eller gå om en vecka väntar ett annorlunda liv bakom nästa hörn. Han funderar på att studera för lösensumman, bli polis eller fängelsevakt. Men det skulle leda till en nästan halverad lön mot tidigare. I värsta fall väntar jobb med ännu lägre lön.
– Vi hade planer på att köpa ett nytt hus, men det kommer vi inte att ha råd med nu. Nu måste jag dessutom betala sjukförsäkringen själv – 400 dollar i månaden för familjen.

Och när garden har fallit ramlar orden plötsligt ur honom:
– Vi börjar närma oss lönenivåer som de har i fattiga länder, säger han. Den amerikanska drömmen om ett samhälle med möjligheter verkar vara borta.

Den amerikanska arbetsmarknaden har genomgått en stor omvandling, där de välbetalda industrijobben har ersatts av osäkra låglönejobb inom tjänstesektorn och den kvarvarande industrin.

Det är en utveckling som fått stora konsekvenser för den amerikanska arbetarklassen. New York Times-journalisten Steven Greenhouse beskriver omvälvningen som ”The big squeeze”, den stora sammanpressningen, som också är titeln på hans uppmärksammade bok.
– De senaste åren har tiotals miljoner amerikanska arbetare fått det allt tuffare. Det är en allvarlig process som sällan uppmärksammas, särskilt inte i Washington, berättar han i telefon från sitt kontor i New York.

Statistiken är entydig: Reallöneutvecklingen har stått stilla de senaste sju åren och medianinkomsten har sjunkit med 2375 dollar under samma period.
– Detta är spektakulärt just på grund av att den amerikanska ekonomin växt stadigt under samma period, säger Steven Greenhouse. Det är första gången i modern tid som en ekonomisk expansion har resulterat i en tillbakagång för medelinkomsttagaren.

Men även om processen har accelererat under Busheran så är inte sammanpressningen något tillfälligt problem. Den har pågått i snart tre decennier. Sedan 1980 har reallönen per timme bara ökat med en procent för 80 procent av de amerikanska arbetarna.

Resultatet är en sjunkande levnadsstandard där fattigdomen ökat med 15 procent senaste sju åren. 37 miljoner amerikaner räknas nu som fattiga. Men det är inte bara så att det är de lågavlönade eller arbetslösa som sjunker neråt – arbetare över hela skalan har drabbats, inklusive de som i USA brukar kallas ”den arbetande medelklassen”, en grupp dit arbetarna inom bilindustrin räknats. De har sett sina löner sjunka, och pensionsavtal och sjukförsäkringar glida dem ur händerna, och de berövas allt oftare arbetslöshetsersättning och andra ersättningar när de väl har förlorat sina jobb.

I ett desperat försök att bevara sin levnadsstandard arbetar amerikanerna allt hårdare – nu nästan 2000 timmar per år jämfört med européerna som arbetar mellan 1400 och 1700 timmar. Många har två eller till och med tre jobb. Eller så belånar de sina hus för att kunna betala ökade försäkringspremier och sjukhusräkningar.

Samtidigt som inkomsterna stagnerat har de välfärdsprogram som byggdes upp fram till 70-talet närmast slaktats under de senaste 28 årens nyliberala revolution. Nästan 50 miljoner amerikaner saknar till exempel sjukförsäkring.

Alla får det dock inte sämre. Samtidigt som inkomstutvecklingen stått stilla för majoriteten har de högavlönade och rika nämligen fått det allt bättre. Den mest välbärgade femtedelen av befolkningen har sett sina inkomster öka med i snitt 42 procent på trettio år och den rikaste hundradelen av amerikanerna kammar idag hem 20 procent av inkomsterna jämfört med åtta procent för tre decennier sedan. Det beror inte bara på ökade löneskillnader utan också på skenande kapitalinkomster och på att allt mer av skattebördan flyttat över från de rika till arbetarna, särskilt under Busheran.

Avgörande är också att företagens vinster har ökat dramatiskt. Bara sedan millennieskiftet handlar det om mer än en fördubbling – och detta på bekostnad av arbetarnas löneökningar. VD:n för den ledande investmentbanken Goldman Sachs summerade nyligen detta faktum med orden: ”Den viktigaste orsaken till den ökade vinsten de senaste fem åren har varit tillbakagången för arbetets andel av bruttonationalinkomsten.” För Steven Greenhouse är detta också den grundläggande förklaringen till inkomststoppet.
– Landets ekonomiska kaka växer, men storföretagen har inte gett sina arbetare en större bit. Det beror på att amerikanska arbetare befinner sig i en allt svagare position gentemot arbetsgivarna. Arbetet har helt enkelt tappat styrkan och förmågan att pressa fram högre löner.

Skylten som hänger vid entrén till det lokala bilarbetarfackets kontor i Hamtramck meddelar att ”only American – union made automobiles – are alowed in this parking lot”.

Keith Holyfield, numera pensionerad bilarbetare, slår upp kepsen från ögonbrynen och berättar att det råder gravstämning på kontoret – att alla är besvikna.
– Vi sålde ut oss när vi skrev under det här avtalet, säger han. Men det är ju inte första gången, så jag är inte förvånad.

En gång i tiden var bilarbetarförbundet UAW en stark fackförening. Under efterkrigstidens tillväxtdecennier hade det förmågan att pressa fram rejäla löneökningar samtidigt som arbetsgivaren stod för förmånliga sjukförsäkringar och pensionsplaner.

Men vid övergången till 80-talet, i samma skede som företagen började se sig om efter olika sätt att kapa kostnader, inleddes en period av facklig försvagning. Två viktiga händelser markerar vändpunkter: 1979 stod Chrysler inför konkurs och facket pressades att gå med på lönesänkningar, sämre förmåner och minskad arbetsstyrka i utbyte mot att merparten av jobben blev kvar – ett så kallat nerskärningsavtal. Det visade sig snabbt att detta inte blev en engångsföreteelse utan snarare ett exempel på hur företagen kunde bryta fackets rygg. På denna händelse följde Ronald Reagans avsked av 11 000 strejkande flygledare – en demonstration av den nykonservativa synen på organiserat arbete som ett hot mot den fria marknaden. Sedan dess har kriget förts på två fronter: på arbetsplatserna och i politiken. Företagen ser facket som en fiende som med alla medel måste bekämpas. Och i Washington har lagstiftningen undan för undan ändrats till fackets och arbetarnas nackdel samtidigt som domstolarna har intagits av neokonservativa jurister.

Facket tycks ha varit oförmöget att sätta sig till motvärn. Och Keith Holyfield ser en grundläggande orsak till förlamningen:
– Det finns ingen maktbalans längre. Det beror mycket på frihandelsavtalen. Vi har motsatt oss avtalen, men politikerna har drivit igenom det ändå, oavsett om de varit republikaner eller demokrater.

Utflyttningen av industrin har berövat facket en stor del av dess bas. Men lika ofta har själva möjligheten att flytta produktionen till låglöneländer använts som ett trumkort för att spela ut facket. Strategin har sett likadan ut inom hela tillverkningsindustrin: hota att stänga eller flytta fabriken och använda hotet för att bryta upp branschomfattande kollektivavtal, införa två lönenivåer, ge arbetarna en klumpsumma i kompensation istället för löneökning, lämpa över kostnaden för sjukförsäkringarna på de anställda och ersätta kollektiva pensionsplaner med sämre enskilda.

Och samordningen mellan fackklubbar på olika fabriker har försämrats. Idag finns över 100 000 avtal på arbetsplatsnivå i bruk i USA, avtal som i snitt omfattar endast 160 arbetare.
– För oss handlar det mest om att försöka rädda det som går att rädda, och att försöka överleva, säger Keith Holyfield och suckar.

Men frågan är hur länge facket kan överleva. I den privata sektorn har organisationsgraden sjunkit från 22 till sju procent på 30 år. Facket är närmast utraderat från många branscher, särskilt inom tjänstesektorn. Avlövningen beror mycket på ett fientligt landskap, men många riktar också kritik mot fackets inre, mot dess brist på nytänkande och dess oförmåga att förändra arbetssätt och strukturer.
– Vi har förvandlats till ett företag utan egentlig medlemsaktivitet och vi vet inte hur man organiserar medlemmar längre. Den fackliga ledningen verkar ha tappat kontakt med verkligheten. Jag tror att de egentligen bara försöker rädda sitt eget skinn, säger Keith Holyfield.

Visst har facket försökt vända utvecklingen, mest genom att försöka skapa allianser med progressiva demokrater, men också genom nya sätt att organisera. Men hittills har de politiska allianserna inte gett några framgångar, och förändringsarbetet går trögt.
– Det krävs större förändringar, säger Keith. Både i sättet vi kämpar på och inom politiken. Vi behöver ny taktik, men också rättvisa regler.

Oavsett orsak är det organiserade arbetets förlamning ett faktum, liksom dess konsekvenser: en allt mer maktlös och utsatt arbetarklass som pressas ut mot branten. Som vid en fördjupad ekonomisk kris riskerar att falla fritt.

Om USA:s arbetar- och medelklass är globaliseringens och den nyliberala politikens förlorare så har de amerikanska storföretagen och de rika tillhört vinnarna. Men det är inte givet att det fortsätter vara så. USA är fortfarande en ekonomisk supermakt, påpekar Gabor Steingart, men det är en supermakt som lever farligt. Världens största producent har förvandlats till världens största konsument. Handelsunderskottet är enormt – omkring 700 miljarder dollar om året. Många ekonomer menar att det bara är tack vare dollarns ställning i världen som USA:s ekonomi hålls under armarna, att man har möjlighet att exportera sin inflation. En annan nyckel är konsumtionen. Även om amerikanska företag blivit allt mer transnationella är de fortfarande beroende av en välmående hemmamarknad, och hittills har amerikanerna fortsatt att konsumera som inga andra. Men det är en köpiver som vilar på en djup skuldsättning, inte på stigande inkomster. Amerikanarnas privata skulder uppgår nu till 13 000 miljarder dollar, samtidigt som besparingarna har nått sin lägsta nivå sedan depressionen på 30-talet.

USA är en jätte som bygger sina muskler på steroider. Men vad händer nu när lånecirkusen är över och de penningpolitiska åtgärderna får allt svårare att hålla ekonomin under armarna? Vad händer om dollarn fortsätter sjunka? Kommer imperiet att implodera?

Det finns också en social och politisk sida av utvecklingen, som kan ses negativ eller positiv beroende på var man själv vilar ideologiskt. I takt med att den arbetande medelklassen får det allt sämre finns en risk att de tappar lojaliteten med det system de tidigare stöttat.

Steven Greenhouse menar att ett skifte redan har inträffat och att detta kommer att ha stor inverkan på valet i november.
– Vanligt folk är frustrerade, de känner sig allt mer klämda.  Åttio procent av amerikanerna anser att landet är inne ”på fel spår”. Jag tror att detta har skadat republikanerna allvarligt, samtidigt som det givit Obama vind i seglen.

Även om McCain och den nykonservativa propagandaapparaten kommer att göra allt för att försöka vrida bort fokus från de ekonomiska rättvisefrågorna tror Greenhouse att valet kommer att kretsa kring just dessa. Och där skiljer sig inte McCains ekonomiska program särskilt mycket från Bushs.  Greenhouse tror inte att detta kommer att locka väljare. Tvärtom. Nyliberalismen tycks ha tömt ut sin energi, även i ett av världens mest marknadsvänliga länder. För första gången är en klar majoritet av amerikanerna till exempel negativa till frihandel. Och då allt tyder på att utflyttningen av såväl industrijobb som högteknologijobb kommer att fortsätta, lär trenden knappast vända utan en ändring av politiken.

Det märkliga tycks alltså ha hänt att en period av nationell yra med skarpa högervindar snabbt har vänt och ersatts av en för det moderna USA ovanlig längtan efter rättvisa och statliga ingripanden i ekonomin. En längtan som är en del av förklaringen till att Barack Obama ser ut att kunna inta Vita huset. Men vad kommer egentligen att bli annorlunda med Obama vid makten? Vad finns det för ekonomiskt program inbyggt i budskapet om ”change”? Hur vill han hjälpa de människor som finner sig stå i spillrorna av den amerikanska drömmen?

När Barack Obama intar podiet på Kettering University i Michigan har det gått tre veckor sedan strejken på American Axel & Manufacturing avslutades. Syftet är att försöka ingjuta hopp i en pressad arbetarklass.
– Istället för att sikta mot nya horisonter har George Bush dragit ner oss i ett djupt hål – och John McCains politik kommer att hålla oss kvar där. Jag vill ta oss upp ur detta hål, ta oss i en ny och bättre riktning. Det är dags för en politik som skapar jobb och nya möjligheter, med stora satsningar på utbildning, alternativ energi, grön teknologi, infrastruktur, rättvis handel och sociala reformer. Det är vad jag vill leverera när jag blir president, säger han.

USA har väntat länge på Obamas ekonomiska plan. I sin politiska självbiografi ”Att våga hoppas” gav han visserligen redan för ett par år sedan en bild av vad som kan vänta. Men det var en splittrad bild: Å ena sidan skriver han om de växande klyftorna, om globaliseringens baksidor och de nyliberala attackerna mot fack och välfärd. Och han kritiserar ”den politik som konsekvent har gynnat de rika och mäktiga och missgynnat vanliga amerikaner”. Å andra sidan erkänner han sig också ha en mer ”republikansk sida”: Han tror på den fria marknaden, på konkurrens och entreprenörskap och han ställer sig kritisk till flera av de statliga välfärdsprogrammen.

Den tvetydiga bilden har öppnat för kritik från både höger och vänster. Han har på samma gång anklagats för att vara ”vänsterradikal” och en ”mittenman”. Är det med Obamas ekonomiska politik som med bibeln, att den kan tolkas radikalt olika beroende på vem som studerar den?

Enligt John K. Wilson, som skrivit Obamabiografin ”This improbable quest”, handlar det mer om Obamas sätt att tala om och driva politik, än om osäkerhet. ”Obama är ingen korsfarare som står upp för en rad radikala krav och som bekämpar varje motståndare till sitt sista andetag, han är en kompromisspolitiker och en förenande kraft”, skriver han. Han ser honom som en ”pragmatisk progressiv”, som gärna driver en progressiv politik, men bara om det verkar politiskt möjligt – en politiker som i likhet med Roosevelt kommer att försöka samla en bred majoritet kring en ”New Deal” för USA.

Allt eftersom kampanjen pågår har Obama kommit med allt fler konkreta löften om ekonomiska reformer. Det handlar om åtgärder för att ”kickstarta” ekonomin och lätta arbetar- och medelklassens bördor, om olika bidrag och höjda ersättningar. Han lovar skattesänkningar för ”arbetande amerikaner” som tjänar under 150 000 dollar om året, men också skattehöjningar för de mer välbärgade.

Han vill också stärka fackets rättigheter och möjligheter att organisera nya medlemmar, höja minimilönen och öka arbetarnas skydd – något som också kommer att vägleda honom när framtida handelsavtal ska förhandlas fram, avtal som skall präglas av ”fair trade”.

I likhet med Roosevelts New Deal lovar han dessutom stärkta sociala skyddsnät: säkrade pensioner, höjd arbetslöshetsersättning och en sjukförsäkring som omfattar alla amerikaner.

Men helst talar Obama om att ”göra USA konkurrenskraftigt i en globaliserad ekonomi”. Det handlar om statliga satsningar på den högre utbildningen, på infrastruktur och på miljöteknik. Och inför en allt mer entusiastisk publik på Kettering Univerity ger han löfte om en ny vår för stater som Michigan, om en satsning på ”nya industrier och ny teknologi”, om att ”framtidens bilar” ska byggas här och skapa hundratusentals jobb.

Det är ett ekonomiskt och socialt program som inspirerat facket, som nu har slutit upp bakom Obama. Centralorganisationen AFL-CIO har i ett uttalande bland annat kallat honom ”en kämpe för arbetarfamiljer”. Andra progressiva röster är mindre entusiastiska, även om diskussionen har börjat handla allt mer om vad Obama har förmåga att genomföra än om vad han vill genomföra.
– Kommer han att kunna skapa den majoritet som behövs för att pressa förslagen till förändring genom kongressen, eller kommer han att sluta som Jimmy Carter på 70-talet, som lovade förändring men som aldrig kunde genomföra den? frågar sig Steven Greenhouse.

Under tiden fortsätter Barack Obama att samla stöd. Allt fler ser honom som en räddare i nöden, som kan få städer som Detroit att resa sig ur ruinerna, som kan leda den amerikanska arbetar- och medelklassen upp ur hålet.

Och när Clarance Grims till sist låter sig fångas av hoppet är det just Obama han tänker på.
– Jag tror att det kan bli en förändring med honom, att han kanske kan återupprätta den amerikanska drömmen, säger han.
Men kan en president någonsin förverkliga drömmar?

Kent Werne

Denna text är publicerad i Ordfront Magasin 9/2008
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s