Obamamani i Bushland

Kent Werne reser i Obamakampanjen och möter en ny politisk aktivism och ett engagemang som saknas i Europa. Är det en ny progressiv rörelse som fötts i USA eller är allt bara en smart mediakampanj?

(Artikel i Tvärdrag 4/2008)

Först när solen gått ner kommer han. Hundratals blixtar fläckar det svaga mörkret och när han viker in på catwalken växer jublet till ett vrål som överröstar Bonos skarpa falsett i U2:s ”It’s a beutiful day”.

Händerna i skyn, ett brett leende, sedan fokuserat allvar.

– Frågan är om vi, i detta avgörande ögonblick i historien, ska fortsätta på misslyckandets väg, eller om vi ska välja en annan. Det handlar om mer av samma sak kontra förändring. Det förgångna kontra framtiden. Valet har gjorts av generationer innan oss. Nu är det vår tur att välja, vår tur att förändra.

Folkmassan:
– We want change, we want change, we want change!

Så växlar han tempo. Slänger ur sig uppräkningar, förstärkningar, konstpausar och soundbites; citerar Kennedy och Lincoln utan att svaja på rösten. Talar om behovet av att förenas över konstruerade gränser, attackerar Bushadministrationens politik och bygger en vision som skapar resonans. Sedan stegring, crescendo:

– Trots att vi upplever arbetslöshet, hopplöshet och förtvivlan, så är en bättre framtid fortfarande möjlig. Och det finns människor som är beredda att kämpa för den och tro på den. Vi vet i våra hjärtan att vi är redo för förändring, och i det kommande valet är vi redo att tro igen.

Folkmassan:
– Yes we can, yes we can, yes we can!

Det är den 20 maj 2008. Barack Obama har återvänt till platsen där det började, till Des Moines i Iowa. Att det var här han skulle vinna sin första seger i primärvalskampen mot Hillary Clinton var det få som tippade. En stat i Mellanvästerns hjärta med majsfält, bönder, små urholkade städer och – framförallt – en närmast helvit demografi. Men Obama vann, och även om kampen var hård så stod det klart för de flesta långt innan den symboliska återkomsten till Iowa: Obama blir demokraternas presidentkandidat.

Kampanjen är välregisserad, framträdandena minutiöst förberedda, så även denna kväll: Den enorma amerikanska flaggan i fonden, stadens Capitolium som backdrop, en tränad hejarklack bakom ryggen, färdiga skyltar som delas ut till publikhavet, moderna rockklassiker som bakgrundskomp. Allt till stor del skapat för mediernas ögon och öron. Det är en del av spelet och kampanjstaben vet att det är viktigt. Obama skriver i sin politiska självbiografi ”Audacity of hope” att han för den breda publiken är den media säger att han är. ”Jag säger vad de säger att jag säger. Jag blir vad de säger att jag har blivit”.

Något som inte bara ger förtur. Inte heller Obama har kunnat värja sig mot smutskastningen och sökandet efter misstag som går att exploatera. Minns pastor Wright och de uthuggna ”damn you America”, minns de förlupna orden om bittra människor i rostbältet som ”håller sig fast vid sina vapen och sin religion”. Det höll på att fälla honom.

Men på ett större plan är Obama en lycklig mediasaga och kampanjen proffsigt roddad av mediastrategen David Axelrod. Vilket gör frågan befogad: Är det hela bara en välproducerad Brodwayshow på turné? En Blockbuster? En ihålig mediahype?

Visst är Obama en fixstjärna. Biografisten John K. Wilson beskriver honom som ”den hetaste politiska varan i USA idag”, som en ”äkta kändis”. Tidningshyllorna liknar mosaiker skapade av kampanjstaben. Time, Newsweek, Vanity Fair, Men’s Vogue – hans ansikte har frontat de flesta stora magasin och genererat massupplagor.

Men om det är en hype så är det inte bara en mediahype.

Kampanjen är ett energifält som drar från stat till stat, som dröjer sig kvar när ikonen har lämnat platsen. I detta fält kan vi ana den sannolikt största aktionsradien kring en presidentkandidat i USA:s historia – trots att den verkliga kampanjen knappt har börjat. Miljoner människor har dragits in i processen. Två dagar innan denna kväll i Des Moines vallfärdade 75 000 människor till en park i Portland för att se honom. Och det är här det annorlunda finns – det till synes nya – det som utmanar vår bild av politik i USA.

– Han samlar så många grupper som inte varit politiskt engagerade förut. Fattiga, svarta, unga, minoriteter – han skänker dem hopp, säger Stacy, en av volontärerna i kampanjen, och gungar i takt till musiken, som nu när showen är slut har övergått till Stevie Wonders ”Signed, sealed delivered”.

Andra politiker ser med avund på hur människor dras till Obama. George Bush har något grinigt kallat honom ”påven”. Och kanske är Bush något på spåren. Det råder en närmast religiös mani i landet på andra sidan Atlanten – Obamamani. Som om de funnit en ny Messias.

Och de som utifrån sneglat på USA med missmod frågar sig förundrat: hur har det kunnat bli så?

Samtidigt som kamerorna släcks och reportrarna tänder sina cigaretter tar Stacy av sig kepsen med ”a change we can believe in” printat på fronten och förklarar varför just hon brinner.

– Han representerar något nytt och han gör det på ett sätt som inte hänt på årtionden. Han står för förändring. Som JFK och Bobby Kennedy en gång gjorde.

För henne är budskapet om förändring avgörande. Hon är inte ensam. Det är uppenbart att många ser Obama som biljetten ut ur den för dem åttaåriga Bushplågan, som den pilot som kan få planet att vända uppåt precis innan det störtar i marken. Som författaren Barbara Ehrenreich, som i sin blogg omfamnar Obama och menar att det är just budskapet om ”change” som är nyckeln till framgången: ”Vi vill ha en nystart”, skriver hon, ”och det är precis det som ’change’ betyder just nu! Ta oss bort härifrån!”

Bort från Bushland och till något annat. Men vad då? Kanske är det som han själv skriver, att han är ”tillräckligt ny i politiken för att kunna fungera som en vit duk på vilken människor av olika politiska schatteringar kan projicera sina egna åsikter”? Att hans, enligt vissa kritiker, ganska vaga budskap om förändring byggt outsourcade drömfabriker? Kanske delvis, men de lyssnar också till vad han säger, och vad han sagt allt tydligare ju längre loppet gått: att han vill satsa på en utbyggnad av infrastruktur och utbildning, garantera alla amerikaner en bra sjukförsäkring, täppa till hålen i de sociala skyddsnäten, återkalla Bushadministrationens skattesänkningar, avveckla oljeberoendet och ta hem trupperna från Irak.

Men det är inte bara vad han säger som skapar nervimpulser av hopp, kanske inte ens hur han säger det – även om Obama behärskar retorikens alla konstgrepp. I det kommunikativa rum som skapats mellan Capitolium och en svettig medieläktare denna kväll i Des Moines svävar nämligen en psykologisk effekt. Den ligger mer i de tusentals ögon som betraktar honom än i Obama själv, mer i det kollektiva lyssnandet än i det enskilda talet. Det handlar om X-faktorn, om det som kallas karisma. Och på den punkten är kopplingen till Kennedy knappast långsökt, även om alla liknelser med Kennedybröderna bär på en rädsla. Karismatisk, progressiv ledare – mord.

Men effekt är samtidigt orsak. Den nya massrörelsen är inte bara en konsekvens av Obamas glans och budskap, utan också en förklaring till hans framgångar. Stacy beskriver en sida av kampanjen som sällan når tidningarnas förstasidor:

– Det är ett nytt sätt att arbeta på. Jag jobbade själv med Kerry-kampanjen för fyra år sedan men tappade intresset eftersom det jag gjorde inte uppskattades. Med Obama är det helt annorlunda.

Två veckor senare är det klart. Obama förklarar sig som segrare och tackar Clinton för en bra match. Framför en direktsänd projicerad Obama, i en möteslokal någonstans i Chicagos väldiga förortsnät, sträcker Chet Farley och Kelly Frisks armarna i luften, jublar och kysser varandra. De har arbetat ideellt för Obamakampanjen i mer än ett år och den här kvällen är vigd åt firande.

– Det känns underbart att allt vårt slit ger resultat, säger Kelly och häller upp skumpa i blå plastmuggar – Demokraternas färg.

Chet och Kelly är studenter men har tagit en paus för att jobba och engagera sig för kampanjen. De tillhör den ”nya generation” som Obama talar om och som han ofta talar till. De som är för unga för att minnas revolternas årtionden, som växt upp i en era av avpolitisering, som ännu var små när Reagan förklarade krig mot välfärdsstaten eller som föddes in i en tid då den nya antipolitiken redan slagit igenom. De har kallats ”jag-generationen” av sociologer, beskrivna som en skara politiskt hjärndöda narcissister utan samhällsengagemang. Men nya studier visar att det kan vara fel – att dagens unga amerikaner är mer engagerade i samhället än någon annan åldersgrupp och att känslan av ”socialt ansvar” bland unga är den högsta på 25 år. Alternativ slutsats: det är politiken det är fel på, inte de unga.

Det är denna generation, ofta studenter, som utgör den ena cylindern i den Obamianska motorn. Som driver den framåt. För dem har Obama blivit en generationsmetafor – en bärare av en ny tid, av en ny inriktning, men också av en ny form av politik.

– Obama pratar inte om ”jag” utan om ”vi”, förklarar Chet. Och det är viktigt för oss. Om vi ska förändra så måste vi göra det tillsammans som rörelse. Vi ser att det är möjligt att förändra, att det ligger i våra händer.

Och de tycker precis som Stacy att kampanjen genomsyras av denna vikänsla. De beskriver den som decentraliserad, som en gräsrotsrörelse.

De har knackat dörr i bostadsområden i Chicago, men också i andra städer och delstater. De har spenderat kvällarna vid telefonen, ringt på måfå och diskuterat politik med människor, försökt förmå dem att registrera sig som väljare. Detta är standardaktiviteter vid valrörelser i USA, men den här gången är volontärerna mångfaldigt fler än tidigare.

Gräsrotsarmén som backar upp Obama är dock inte helt ett slumpens verk, den är en central del i Obamakampanjens strategi. Genom att tidigt uppmuntra till bildandet av lokala grupper över hela landet har kampanjchefen David Plouffe kunnat väva ett nät av fotfolk som fungerat som trampolin för de punktinsatser som kampanjstaben riktat mot olika områden. Kampanjledningen tycks samtidigt ha accepterat essensen i nätverksmodellen, där pyramiden ersatts av ett kraftfält.

Massrörelsens infrastruktur har byggts på den nya generationens främsta medium, Internet, och på kommunikationsålderns virtuella nav – communities. Obama har en miljon ”vänner” på Facebook, jämfört med Hillary Clintons och John Mc-Cains 150 000, och en amerikansk Facebookgrupp för studenter som vill engagera sig för Obama har 30 000 medlemmar. Liknande sidor finns i alla större sociala nätverk. Men det viktigaste forumet är Obamakampanjens egen Mybarackobama.com, det första sociala nätverk som skapats för en politisk kampanj. Det är utformat av Facebooks 24-årige grundare Cris Hughes, med Facebook som modell. Människor kan lägga upp sin profil, skapa nätverk, gå med i grupper, starta egna grupper, planera aktiviteter, blogga – utan styrning från kampanjledningen. Och sedan starten för lite mer än ett år sedan har mer än 1,5 miljoner personer lagt upp sina profiler, över 15 000 grupper har startats och tusentals aktiviteter planerats via nätverket. Grupperna knyter samman människor i städer och lokalsamhällen, folk som vill jobba med samma fråga eller som har samma intressen. Och aktiviteterna varierar mellan husmöten och cafékvällar till massmöten och egna delstatsturnéer.

Chet och Kelly startade en virtuell grupp i Chicagoförorten Palatine, som nu har nästan 500 medlemmar. Den bildar basen för verkliga politiska aktiviteter i området och samlar människor i alla åldrar, inte bara studenter, påpekar Kelly.

Med Internet som främsta kanal har Obamas stab också skrapat ihop en enorm kampanjkassa – mer än 200 miljoner dollar bara till primärvalet. På hemsidan kan folk skänka allt mellan tio dollar och en förmögenhet. Men det är inte förmögenheterna som gjorde skillnaden mot Hillary Clinton så stor att hon tvingades ta pengar ur egen ficka. Över en miljon personer har skänkt små summor, och eftersom det finns ett lagstadgat maxbelopp på 2300 dollar per person och val är detta en oförutsedd styrka.

Inte bara kampanjarbetet, utan också kampanjkassan, har alltså sin bas i massrörelsetänkandet. Och styrkan är bevisad i praktiken. Frågan är om det bara handlar om en strategi för att vinna valet, eller om det också finns ett djupare syfte?

För Al Kindle är svaret givet.

– Vi bygger inte bara en kampanj, vi bygger ett korståg.

I början av vårt samtal är han tillbakadragen, nästan blyg – han är inte van att prata med vita erkänner han. Men när han sväljer den sista tuggan av husets friterade kyckling har han ändå hunnit berätta om sina 30 år som organisatör, om den kvardröjande amerikanska rasismen och om hur den fattigdom som förlamar stora delar av den svarta befolkningen har förvärrats under Busheran. Och om hur det svarta USA till slut förstått att Obama faktiskt kan bli president. Med deras hjälp. Många ser ett möjligt hopp i honom, som den som kan överbrygga rasklyftan och samtidigt öppna en väg ut ur fattigdomen. Det är dessa svarta som är den andra cylindern i den Obamianska motorn.

– Vi behöver Obama lika mycket som han behöver oss, säger Al.

Restaurangen ”Pearls place” ligger på södra sidan av Chicago. På väggarna jammar jazzikoner som Duke Ellington, Ella Fitzgerald och Charlie Parker i svartvitt och runt borden trängs ett femtiotal äldre damer som bildar en ljudvägg av varmprat. Alla är svarta.

Det är här, i Chicagos ickevita områden, som ”Obama blev svart”, som Al utrycker det. Som han lärde sig hur vanligt folk har det. Många svarta upplever att Obama inte är ”en riktig afroamerikan”, att han saknar den erfarenhet som majoriteten av USA:s svarta bär på. En potentiell klyfta som hade kunnat garantera fortsatt politisk passivitet. Men åren i Chicagos tuffa områden ger honom cred och bland svarta runt om i USA pågår nu en förberedelse för att lyfta Obama till Vita huset.

– Han kan koncentrera sig på att leverera budskapet så levererar vi rösterna. Vi tar hand om gatorna i städerna, säger Al och lutar sin kroppstyngd mot bordet.

Det var också här som Obama lärde sig organisera. I flera år arbetade han som ”community organizer”, något som enklast översätts med samhällsarbetare. Enligt biografisten John K. Wilson är det också detta, mer än något annat, som format Obamas syn på politik. Han menar att Obamas ambition är att ”överföra denna anda och taktik till det politiska systemet”, att han inte bara vill ha makt utan också inspirera till och skapa utrymme för människors deltagande i den politiska processen. Till att ”samlas för att förändra”.

Något som kanske också förklarar hans vision: Obama har beskrivits som en unionsbyggare, en som försöker bygga allianser mellan olika grupper. Förutom Kennedy brukar kopplingar dras till Abraham Lincoln, unionsbevararen, och till Franklin D Roosevelt, som med New deal lade grunden för ett nytt socialt kontrakt mellan arbete och kapital och för en politik som innebar ett stort lyft för USA:s arbetarklass. Obama själv talar om att samla människor kring en New deal för det tjugoförsta århundradet, om en ”nationell förnyelse” med progressiv inriktning. Och kanske är han på väg att bygga denna allians, skapa sig ett folk. Obama erbjuder en vision som är lagom progressiv för att entusiasmera studenter och svarta som söker förändring, men samtidigt inte så radikal att han stöter sig för mycket med mer moderata grupper och vita medelklassväljare.

Det är många som ser ett hopp om verklig förändring i Barack Obama. Som den som kan förena det amerikanska folket kring en ny typ av politik och sätta färg på den amerikanska drömmen. De inspireras av budskapet, fångas av hans karisma, känner sig delaktiga i kampanjen och dras med i vågen.

Men vad händer när Washington väl är erövrat? Vad händer när människor kräver att deras drömmar ska bli verklighet?

Det finns kritiker på vänsterkanten som menar att förhoppningarna om verklig förändring är omotiverade, baserade på önsketänkande mer än Obamas politik. En av dem är Kevin Alexander Gray, som verkade i kretsen kring den tidigare svarte presidentkandidaten Jessie Jackson. Han menar att Obamas nya väg i realiteten inte kommer att bli något annat än en kopia av Bill Clintons ”tredje väg”, som i sin tur var ”republikansk politik i slow motion”.

Men även om anhängarna snarare skulle beskriva Obama som en pragmatisk progressiv än radikal, så tror de ändå att han är ”the real deal” – att han vill vad han säger, och att han kommer att förändra Washington.

Al Kindle tror på Obama, men han är samtidigt rädd att människor kommer att bli besvikna. Villkoren sätter gränser, systemet är stelt och väl vid makten kommer Obama tvingas ta hänsyn till olika intressen.

– Vi måste vara klara med att förändringar inte sker över en natt och vi kan inte förvänta oss att Obama ska förändra allt. Jag har inga illusioner. Vi kan inte leta efter en Messias.

Och han berättar den klassiska historien om hur Franklin D Roosevelt i början av sin presidentperiod fick besök av en grupp progressiva som krävde radikala reformer. Roosevelt lär ha hållit med dem i det mesta och sagt: ”Så – gå nu ut och se till att jag gör det ni föreslår”.

– Om Obama blir president kan han kanske öppna en dörr för förändring, men det är vi som arbetar på marken som måste förändra i verkligheten. Vi ska helt enkelt gå ut och se till att han gör det vi föreslår, säger Al och vinkar till sig servitrisen. Kaffet är slut, liksom orden.

Och kanske är det där den verkliga förändringspotentialen finns – inte i presidenten Obama utan i det Vi som skapats för att ta honom dit. Obama har dragit in nya grupper i politiskt arbete, inspirerat en ny generation, samlat gräsrötter som verkligen tycks tro på vad de arbetar för. Frågan är om detta energiska Vi kommer att överleva presidentvalet? Med andra ord: Vad ligger i Obamamanins förlängning? Kommer medieanpassningen och maktens riskabla fullkomlighet att styra bort ledarens intresse för rörelsen när väl huset är intaget? Eller är det då det verkliga bygget börjar? Kommer rörelsen att försvinna eller är det tvärtom så att den kommer att expandera och pressa Obama i en radikalare riktning?

Eller kommer någon hinna skjuta honom innan vi får veta svaret?

Kent Werne