Dagen innan riksdagsvalet 1966 är det dags för debatt i tv. Partiledarna ska grillas av landets tre främsta skjutjärnsjournalister, de tre O:na, bland annat om bostadspolitik. Lars Orup tar sats, stirrar på statsminister Tage Erlander, och ställer den numera klassiska frågan:
– Anta att ni träffar ett ungt par som vill gifta sig, men de har ingen bostad, och de är heller inte rika. Vilket råd ger ni dem?
Erlander (något överrumplad):
– Ja, de får ju ställa sig i bostadskön givetvis.
Ett ärligt, men inte så upplyftande svar. Det rådde bostadsbrist i landet, särskilt i storstäderna, och folk tvingades ofta köa i flera år för en lägenhet. Bostadsfrågan sågs därför som en av valets viktigaste. Så Socialdemokraterna rasade 8 procentenheter jämfört med valet 1962. Erlanders blunder blev det stora sänket.
44 år senare tappar inget parti 8 procent på det här sättet. Inramningen är en annan. Slutdebatter i tv öppnas inte med bostadsfrågan, och bostadspolitik ligger långt ner på såväl partiernas som väljarnas prioriteringslistor.
Man kan tycka att det är rätt konstigt. Bostadssituationen för ”ett ungt par” är inte bättre nu än 1966. Tvärtom. 200 000 unga mellan 20 och 27 år saknar idag ett eget hem. För att få en lägenhet någorlunda centralt i Stockholm, Göteborg eller Malmö måste man antingen ha bra kontakter, ett välbetalt jobb eller kunna langa upp ett par miljoner till en bostadsrätt. Det står 320 000 personer i Stockholms stads bostadskö, fem års köande är minimum, och folk utan stabilt kassaflöde blir ratade av fastighetsägarna.
Det blir allt trängre på bostadsmarknaden, särskilt hyresmarknaden. De senaste tre åren har 23 000 allmännyttiga hyresrätter ombildats till bostadsrätter i Stockholm. Samtidigt byggs det för lite över lag. För ett par år sedan beräknade Boverket byggbehovet i landet till 45 000 bostäder per år. Förra året byggdes det bara 17 000. I år något fler. Och det som byggs blir så dyrt att få har råd att bo där ändå.
Bostadsbristen ökar stadigt. Men ingen regering faller för det. Det blir inte ens en valfråga. Varför?
Det kan verka läskigt men politiken styr faktiskt hur vi tänker, och vilka förväntningar vi har. När en butterdryg Erlander gjorde bort sig i tv var det trots allt mot bakgrund av en social revolution. Efter andra världskriget hade Socialdemokraterna satsat på en ny bostadsgiv, där statlig finansiering, hyresreglering och allmännyttiga bostadsbolag skulle boosta moderniseringen och ge folk bra lägenheter till låga priser. På ett par decennier förvandlades Sverige från ett land med trånga och fuktskadade hyreskaserner till ett land där fembarnsfamiljer kunde bo i nybyggda fyror med hög standard för en femtedel av en arbetarlön.
Så på ett sätt fick Socialdemokraterna skylla sig själva, genom att man gjort politik av bostadsfrågan. Folk visste vad de kunde kräva. Att det gick att fixa. Erlander talade själv om ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Och adressen var tydlig: politikerna.
I retrospektiv kan man i och för sig undra om infoavdelningen på SAP hade tagit semester. För redan 1965 hade det berömda miljonprogrammet klubbats i riksdagen. Och det hade ju Erlander kunnat vifta med. Målet var en miljon nya bostäder på tio år. Byggtakten var redan hög, men den skulle pressas upp ytterligare. Nu skulle ett eget hem bli en allemansrätt.
Och löftet hölls. Bostadsbristen byggdes bort och svenskarna fick världens högsta boendestandard. Kanske inte så estetiskt lyckat alla gånger. Men ändå, det gick.
Men nu går det inte längre. Det är inte bara allmännyttan som har privatiserats de senaste åren, utan bostadsfrågan i stort. Sedan 1990-talet har ansvaret för bostadsbyggandet outsourcats till marknadskrafterna, och regeringen Reinfeldt har rentav sett offentliga ingrepp som skadliga.
Även journalister och folk i gemen har vant sig av med att se bostaden som en politisk fråga. De flesta har accepterat att det är som det är. Förväntningarna på att det offentliga ska göra något är ganska små, och även om det finns ett missnöje är det inte längre politikerna som får klä skott för hur det ser ut på bostadsmarknaden.
Men visst skulle det vara intressant att höra Fredrik Reinfeldt svara på Lars Orups fråga.
Kent Werne
Denna text är publicerad i Ordfront Magasin 5/2010
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.
Kent Werne 
Jag tycker inte att vi kan skylla på privatiseringen. Tvärtom tror jag att det är hyresregleringen som är boven bakom bostadsbristen eftersom den motverkar nybyggnation och även kan medverka till eftersatt underhåll, särskilt i svaga marknader så som i många förortsområden.
2006 reformerades hyressättningen genom att låta hyran i nybyggda lägenheter bestämmas av ett nytt system vilket ska gälla i tio år. Hur denna lag har påverkat bostadsmarknaden återstår att undersöka.
Det kan finnas effektivare än nuvarande hyresreglering för att öka integration. Många rapporter har sedan länge pekat på att nuvarande hyresreglering faktiskt ökar segregation.
Länk till motionen:
http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=37&dok_id=GT01BoU10
blog4joel: Jag skriver om detta främst i sista kapitlet i boken. Orsaken till att byggandet sjunkit är främst de slopade statliga lånen och räntebidragen till bostadsbyggandet (har trappats ner successivt sedan 1992). Och sedan de försvunnit uppstår som ett brev på posten en diskussion om hyresregleringens negativa inverkan på byggandet, eftersom nybyggen då måste finansieras enkomt genom framtida hyresintäkter. Lösningen enligt en del blir då att man avreglerar hyresmarknaden och inför marknadshyror, vilket skulle leda till högre hyror främst i attraktiva lägen. Detta skulle förstås stärka segregationen än mer. Det är inte heller givet att det skulle byggas särskilt mycket mer ens för de som kan betala de högre hyrorna – erfarenheterna från t.ex. Finland pekar inte på ett sådant scenario. Risken är istället att efterfrågan möts just med högre priser, och enbart det. På vilket sätt skulle ”nuvarande hyresreglering” öka segregationen? Vilka rapporter handlar det om? Det bör ju fö nämnas att allmännyttans normerade roll avskaffas från 1 januari. Inga marknadshyror, men sannolikt högre hyror i vissa lägen eftersom hyresgästernas ”värderingar” vad gäller läge ska beaktas.
Ok.
Hyresregleringens negativa effekter har väl skrikits ut långt före 1992. Det finns mycket forskning från USA där både reglerad hyressättning och marknadshyror tillämpas. Läs gärna Edward Glaesers artikel Does Rent Control Reduce Segregation?(1).
Ett argument är att medelåldern oftast är hög i attraktiva hyresrätter. På det sättet förhindras de som faktiskt har mest nytta av integration, de unga, att träda in på bostadsmarknaden.
Den amerikanska ekonomiprofessorn Dwight M Jaffe skrev i sin klassiska rapport om finanskrisen under 90-talet om att Sverige hade den mest subventionerade bostadsmarknaden i hela världen före krisen. Är inte miljonprogrammen bevis på den bostadspolitik som dagens politiker försöker undvika? Nej, de vill vi helst glömma.
(1) http://www.economics.harvard.edu/files/faculty/25_rent_control.pdf
Du har helt rätt i att ”hyresregleringens negativa effekter” skrikits ut innan 1992 – från fastighetsägarhåll och från delar av borgerligheten har kritiken varit konstant sedan andra världskriget. Men knappast med hänvisning till att hyrestaken skulle spä på segregationen. Det lär också vara svårt att jämföra USA med Sverige. Men jag ska kolla på rapporten.