Utanför utanförskapet

Utanför utanförskapet
För åtta år sedan lovade Nya Moderaterna och resten av alliansen att ”bryta utanförskapet”, ”göra det mer lönsamt att arbeta” och ”återupprätta arbetslinjen”. Kent Werne – aktuell med boken ”Ofärdsland – livet längs arbetslinjen” – synar en epok som förändrat Sverige och avkodar den politiska retoriken.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 7/9 2014)

2006 gick alliansen till val på att ”bryta utanförskapet”. Ja, man valde rentav utanförskapet som ”prövosten” för att utforma sin politik, som finansminister Anders Borg senare uttryckte det. Och på sin kampanjsajt stoltserar Nya Moderaterna nu med att man har hållit sitt vallöfte: ”utanförskapet har minskat med nästan 200 000 personer”. Det låter ju bra, tänker förmodligen en del väljare. Men vad är det egentligen som har minskat? Och vad menas i själva verket med ”utanförskap”?

Ordet debuterade i den borgerliga retoriken strax innan millennieskiftet, och då som ett alternativ till begrepp som segregation och fattigdom. Upphovsmannen hette Mauricio Rojas, en Timbroekonom som i en rapport till den moderata partistämman anklagade Socialdemokraterna för att i storstädernas marginaliserade förorter ha odlat ett ”bidragsfinansierat utanförskap och en förödande bidragskultur”. Rojas hoppade sedan över till Folkpartiet och skrev 2004 tillsammans med Lars Leijonborg ”Utanförskapets karta”, där 136 ”utanförskapsområden” pekades ut.

Samtidigt letade Fredrik Reinfeldts nya moderater efter en fräsch vokabulär som kunde göra partiets politik ”attraktiv, mjuk och rund”, som kommunikationschefen Per Schlingmann senare formulerade det. Vilket förde tankarna till utanförskapet. Men i Moderaternas idéverkstad förvandlades utanförskapet från ett antal geografiska områden till summa summarum av alla välfärdsstatens trygghetssystem.

I skuggbudgeten 2004 konstaterade chefsekonomen Anders Borg att ”en förskräckande stor andel av befolkningen befinner sig i bidragsförsörjning och utanförskap”. Närmare bestämt alla som fick ersättning av a-kassan, Försäkringskassan eller den kommunala socialtjänsten – sociala skyddsnät som i den moderata föreställningsvärlden klumpades ihop till ”bidrag”.

Trygghetssystemen hade låst in omkring en miljon människor i ett ”passivt bidragsberoende”, ansåg Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i en debattartikel.

Tankefiguren var inte ny. Liberalkonservativa ideologer har länge hävdat att välfärdsstaten – tvärtemot ansatserna att avhjälpa fattigdom och utslagning – faktiskt orsakar fattigdom genom att människor blir bidragsberoende. Inte bara rent tekniskt, utan psykologiskt. Den som får uppehället tryggat blir lätt arbetsovillig, anses det.

I valrörelsen 2006 pratade man dock hellre om utanförskap än om bidragsberoende.

Lösningen på problemet var hur som helst självskriven: Utanförskapet skulle brytas genom rejäla ”åtstramningar av bidragen” vid sjukdom eller arbetslöshet. Och åtstramningar blev det. Tiotusentals sjukskrivna har utförsäkrats, antalet arbetslösa som får a-kassa har halverats och det har blivit allt svårare att få försörjningsstöd.

När regeringen nu slår fast att utanförskapet har minskat lutar man sig mot SCB:s statistik över hur många som får ersättningar från olika sociala skyddsnät – mätt i så kallade ”helårsekvivalenter”. Vilket mycket riktigt är 200 000 färre än 2006.

Det tål att påpeka att ett land som saknar solidariska trygghetssystem inte heller har något utanförskap enligt den här definitionen. Och man kan förstås undra var de 200 000 svenskar som påstås ha lämnat utanförskapet egentligen tagit vägen. För samtidigt är ju andelen sysselsatta i princip oförändrad och arbetslösheten högre än 2006. De studier som har gjorts visar också att få utförsäkrade har fått jobb.

Det enkla svaret är att allt fler har hamnat utanför såväl arbetslivet som trygghetssystemen. De är inte bara arbetslösa, utan också försäkringslösa. De har ramlat ur alla statistiska kolumner. Lever utanför utanförskapet.

”Det mest jobbskapande som vi har gjort är att se till att det att lönar sig bättre att arbeta”, sa Fredrik Reinfeldt till Aftonbladet tidigare i år. ”Drivkrafter för jobb är väldigt viktigt.” För det var så utanförskap skulle bli innanförskap och folk ”komma i arbete”.

Strategin lanserades av Anders Borg 2004. ”Höga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna bidrar till att många människor fastnar i ett permanent utanförskap” och ”motverkar arbetsviljan”, argumenterade han. Därför krävdes en sänkning av nivåerna i a-kassan och sjukförsäkringen. Dessutom skulle folk med jobb få sänkt skatt, för att ”fler skall vilja lämna bidragsberoende eller öka sin arbetsinsats”. Det handlade sammantaget om att öka ”den ekonomiska skillnaden mellan att arbeta och vara arbetslös”, se till att ”arbete lönar sig framför att leva på bidrag” och därmed stärka människors ”drivkrafter att arbeta”. Folk som gick arbetslösa och hade parkerats i sjukförsäkringssystemet skulle då välja att lämna utanförskapet.

Resonemanget bygger på den nationalekonomiska trossatsen att människor är rationella och nyttomaximerande individer som svarar på incitament – exempelvis reformer som ”påverkar vårt val mellan arbete och fritid”, som nationalekonomen Klas Eklund beskriver det i sin bästsäljande grundbok ”Vår ekonomi”.

Därför måste skillnaden mellan ”bidrag” och arbete öka, anses det.

I en rapport till Finanspolitiska rådet konstaterar tre nationalekonomer att alliansens politik ”avsiktligt och framgångsrikt har bidragit till att skapa större inkomstskillnader mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande”, vilket bedöms vara den främsta orsaken till ”den markanta ökning av relativ fattigdom som kan iakttas från 2006.”

I väntan på jobben ökar därför klyftorna i Sverige, mer än i något annat OECD-land.

”Alliansen har återupprättat arbetslinjen”, slår man fast i sitt valmanifest.

Innan valet 2006 hävdade nya Moderaterna att Socialdemokraterna övergivit arbetslinjen och styrt in landet på ”bidragslinjen”.

Arbetslinjens historia är betydligt äldre än utanförskapets. Men betydelsen har skiftat. Från det tidiga 1900-talets liberalkonservativa arbetslinje där individens skuld och ansvar betonades, till den socialdemokratiska, där staten gick in för att garantera full sysselsättning, erbjuda subventionerade beredskapsjobb och omskola arbetskraften genom en så kallad aktiv arbetsmarknadspolitik.

Den typen av arbetsmarknadspolitik tillhör dock historien.

Alliansen har återupprättat förra seklets liberalkonservativa arbetslinje. Skyldighetslinjen, om man så vill. Den som är arbetslös ska – med hjälp av coachning, ökade kontrollinsatser, skarpa tidsgränser och hot om indragen ersättning – ”aktiveras” och öka sin ”sökaktivitet”. Ansvaret ligger på individen att göra sig ”anställningsbar”, som det heter, att visa framfötterna i konkurrensen med andra arbetssökande. En strategi som tillsammans med den sänkta a-kassan ”riskerar att få den arbetslöse att acceptera vilket slags jobb som helst”, enligt sociologerna Mattias Bengtsson och Tomas Berglund. Något som hotar att leda till ”att en låglönesektor växer fram bestående av osäkra och lågbetalda arbeten”.

Nu är inte det någon slump, snarare arbetslinjens kvintessens.

På Moderaternas Sverigedagar i Göteborg i år talade Fredrik Reinfeldt till partikamraterna under en gigantisk blå neonskylt med texten ”Arbetskraften lyfter Sverige!”. Aldrig förr har så många svenskar tillhört arbetskraften, hävdade han. 350 000 fler än 2006. Men vad säger det?

Arbetskraften ”omfattar personer som är antingen sysselsatta eller arbetslösa”, skriver SCB i sin arbetskraftsundersökning. Och i Nya Moderaternas valbroschyr får man veta att ”alla som har ett jobb och som vill ha ett jobb är en del av arbetskraften”.

För den som går arbetslös är det antagligen en klen tröst att veta att man trots allt får delta i konkurrensen om jobben. Men för Reinfeldt och Borg är just ökningen av arbetskraften, det ökade ”arbetsutbudet”, hela poängen. För som det står att läsa i den ekonomiska vårbudgetpropositionen 2014: ”När det finns fler personer som vill arbeta, ökar konkurrensen om jobben, lönetrycket minskar och det blir lättare för arbetsgivare att anställa.” Det handlar om att förändra ”arbetsmarknadens funktionssätt”, som man uttrycker det, där ett ökat arbetsutbud är tänkt att sätta press på lönerna.

Man lutar sig mot den nationalekonomiska teorin om att arbetslöshet i grunden beror på att priset på arbete är för högt. De vill säga lönerna, särskilt de lägsta.

En nyckel i sammanhanget är a-kassan. Den skapar en lägstanivå – en ”reservationslön” – som gör att varken folk eller fack behöver acceptera vilka löner som helst. Därför måste den sänkas, menar man, så att arbetslösheten får större genomslag på prisbildningen. Eller som Anders Borg förklarade saken i en debatt hösten 2004: ”Så småningom värker sänkta ersättningsnivåer igenom systemet och det blir nya jobb eftersom lönebildningen påverkas, vilket leder till lägre löner.”

Bortom retoriken är alltså alliansens arbetslinje i praktiken en låglönelinje, där tanken är att dämpa löneökningarna och skapa fler låglönejobb. Att poängen med arbetslinjen är att göra det mindre lönsamt att arbeta för vissa grupper är dock inget man skyltar med öppet. ”Jag säger inte att jag vill ha en större andel låglönejobb, för det låter inte så trevligt”, som Fredrik Reinfeldt sa under World Economic Forum i Davos 2013.

Nej, då låter det betydligt trevligare att säga ”arbetskraften lyfter Sverige”.

Kent Werne

Denna text är publicerad i Helsingborgs Dagblad 7/9 2015
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s