De 99 procenten

Krönika i Dagens Arena 9/10 2011

Kanske var det väntat. Men ett tag såg det ut som om USA hamnat i en konservativ tunnel utan slut. Det progressiva Amerika har varit förlamat av besvikelse och bitterhet, samtidigt som Teapartyrörelsen revolterat mot Obama. Men efter att ha kryssat mellan en rad möten och protester i New York och Washington DC den senaste veckan kan jag konstatera att förlamningen är bruten.

Proteststormen i Wisconsin i vintras var klacken som kördes ner i gruset – en facklig och folklig reaktion mot republikanskt högmod. Upproret spred sig över Mellanvästern, facket fick en adrenalinkick av stödet från studenter och medborgargrupper, och plötsligt kändes det lättare att vara vänster.

För ett par veckor sedan rullade ett gäng anarkister och hippies ut sina liggunderlag i Zucotti Park för att ockupera Wall Street. Först blev de ignorerade, sedan ivägsläpade av polisen, men till slut uppmärksammade. Och när facket anslöt sig i onsdags förändrades ensemblen totalt, från några hundra till över 10 000 demonstranter.

Onelinern ”we are the 99 percent” har satt en ny ton. Man har lyckats identifiera en gemensam fiende i bankerna, storföretagen och den rikaste procenten av amerikanerna; samtidigt som man hittat ett brett Vi – de resterande 99 hundradelarna. Det tycks vara en gångbar approach, ”Occupy Wall street” har nu klonats till fler än 70 städer i USA.

På en Hiltonhotell i Washington DC träffades samtidigt ett par tusen progressiva organisatörer och akademiker under baneret ”Take back the American dream”. I fjol höll konferensen på att dö sotdöden, men i år liknade den ett väckelsemöte – särskilt när Van Jones, Obamas före detta miljörådgivare, höll tal.

Sedan han drevs ut från Vita huset för ett par år sedan, uthängd som kommunist i konservativa medier, har Van Jones klivit fram som det progressiva USA:s kanske mest karismatiske ledare.  Samtidigt var det just tron på en sådan frontfigur, på en Messias, som fick kampen för ”hope and change” att gå i baklås, menar han. Att enas kring Obama ledde till seger i valet, men också till en backlash.

”Vi trodde att vi kunde placera en karismatisk ledare i Vita huset och sedan luta oss tillbaks och titta på när han förändrade USA”, sade Van Jones.  När Obama blev president blev rörelsen huvudlös, det saknades en grundstruktur som höll ihop den, och den försvann snart från scenen. ”Jag är inte arg på Teapartyrörelsen för att de varit för högljudda, jag är arg på oss för att vi varit för tysta”, sade han, och underströk att det aldrig varit fråga om ”yes he can’, utan om ”yes we can”.  ”Vi måste bygga en rörelse som kan pressa fram förändring oavsett vem som sitter i Vita huset.”

Van Jones har tagit initiativ till organisationen Rebuild The Dream, tänkt som en servicecentral till det han kallar ”The American Dream Movement” – den allians som föddes i Wisconsin. Den här gången måste de progressiva krafterna förenas enligt samma modell som Teapartyrörelsen, menar han: i ett nätverk som inte står och faller med en ledare. Och det gäller att samlas kring en tankefigur som många omfamnar, och varför då inte den amerikanska drömmen om ”frihet och rättvisa för alla” – den dröm som Martin Luther King bar på.

Exit Teapartyrörelsen, enter American dream-rörelsen. Nja, lite svårare än så blir det nog. Den populistiska högern lever än, den sätter agendan i det republikanska primärvalet och i politiken. USA:s vänster har betydligt svårare att göra sig hörd, men också att enas kring gemensamma mål. Det är längre mellan vänsterkanten och mitten än mellan högeryttern och mitten. Men många tror ändå att det här är en vändpunkt. Och lyfter man blicken kan ockupationen av Wall Street placeras in i ett större mönster av protester: de i Kairo, Madison, Aten, Madrid, London och Tel Aviv.

”This is the American autumn” – det här är den amerikanska hösten – stod det på en skylt som en ung tjej bar på i demonstrationen i onsdags. Om protesterna blir en replika på den arabiska våren eller bara en kort brittsommar för den amerikanska vänstern återstår att se.

Kent Werne

Denna text är publicerad i Dagens Arena 9/10 2011
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s