Husby, ett år senare

HusbyI morgon är det ett år sedan kravallerna i Husby bröt ut. Händelser som i grunden skakade Sveriges självbild. Kent Werne följde händelserna på plats då och återvänder nu. Han träffar ungdomarna som organiserar en motröst och forskarna som ger förklaringarna till hur en högst medveten politik tände gnistan i Husby.

(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 18/5 2014)

Väggarna har tapetserats med en kollektiv berättelse, nedtecknad med tuschpennor på ett långt vitt papper. Fragment av bilbrändernas förhistoria:

”Fritidsgårdar lades ner”, ”Järvalyftet – höjda hyror”, ”Romario mördades”, ”Förvaltningen flyttade”, ”Brutna löften från politiker”, ”Ungdomsarbetslösheten ökade”, ”Många hängde på gatan och hamnade snett”, ”Bara hat mot polisen.”

Tidslinjen börjar 2004, samma år som Husby pekades ut som ett av 136 svenska ”utanförskapsområden” i en folkpartistisk rapport – en plats där bidragsberoende, arbetslöshet och normlöshet skapat en ”utanförskapets kultur” som gått i arv från generation till generation. Och nu hade ”utanförskapets barn” enligt Folkpartiet börjat ta ”revansch på det samhälle i vilket varken de eller deras föräldrar har fått en värdig plats” – vilket ansågs bero på välfärdsstatens ”omhändertagande”.

Det hade hänt en del i förorterna redan då. Och mer hände senare: Mindre upplopp. Krossade rutor. Bränder. Men ingenting i stil med det som bröt ut i Husby 2013.

På det välfyllda papperet beskrivs det hela kortfattat. Som ett telegram: Polisen skjuter en försvarslös man. 69-åringen är symbolen. Polisen är skit! Uppror. Kravaller.

Ett år har gått sedan den svenska folkhemsidyllen gick upp i rök inför en överraskad internationell journalistkår. Även välfärdslandet Sverige! För andra var det mer förutsägbart. Forskare hade länge varnat för explosiviteten i den växande segregationen och ojämlikheten. Och nu small det. Om inte i Husby så någon annanstans.

Karim är ingen forskare, men för honom var det ändå väntat. Han är 25. Har bott i Husby hela livet, känner allt och alla. Och nu står han framför resultatet av förra månadens workshop, där han och ett sjuttiotal andra husbybor – unga och äldre, föreningsaktiva och relativt inaktiva – fick chansen att spåna fritt kring sakernas tillstånd.

”Det är nästan bara negativa grejer som du ser”, säger han.

Och visst ser jag: Ökad arbetslöshet, trångboddhet, drogmissbruk, klassklyftor, rasism, privatisering, misstro mot statliga myndigheter. För att nämna några saker.

Dödsskjutningen av den 69-årige Lenine Relvas Martins, och det folk såg som polisens desinformation och lögner, blev gnistan som tände elden. Men det här, förklarar Karim och pekar mot orden på väggen, var de bakomliggande orsakerna. Och han stannar särskilt vid en mening: ”År av trakasserier och kränkningar från polisens sida.”

”Det är det viktigaste”.

Han berättar om hur det är att bli föremål för polisens frekventa och ofta omotiverade kroppsvisiteringar, ID-kontroller och ”fula metoder”, som han beskriver det.

”De kommer hit, behandlar folk dåligt och drar. De missbrukar sin makt.” Och det är som med folk som mobbas i flera år, förklarar han. Till slut får en del bara nog, och flippar.

Karim heter egentligen något annat. Vill inte bli offentlig. Han brände inga bilar ifjol, men liksom många i området är han kritisk till media och litar inte på journalister.

Så hur är läget nu i Husby? Har något förändrats sedan upploppen?

”Om jag ska vara ärlig har det inte hänt någonting. Folk har inte sett en förändring. Än så länge, samma grej. Men förhoppningsvis kan det här vara nånting. Fryshuset alltså.”

Det är därför jag kommit hit, för att spana in det många ser som en ljuspunkt i upploppens efterspel – det nystartade Fryshuset i Husby som än så länge bara består av gymnastiksalen i den nedlagda Dalhagsskolan mitt i orten.

I ett hål i väggen som tidigare huserade plintar, trampoliner och mattor sitter platschefen Payam ”Peppe” Boroodjeni nersjunken i en svart soffgrupp tillsammans med två av killarna som rekryterats till den första arbetsgruppen, Hadir och Muhammed.

”Efter upploppen ville många i Husby ha en mötesplats för unga”, säger Peppe. ”Fryshuset nämndes flera gånger, och Stockholms stad fattade beslut om att ge stöd.”

Fryshuset, som grundades av Anders Carlberg på 80-talet för att ge unga en plats att utvecklas på, hade länge velat starta upp på Järvafältet i norra Stockholm.

”Upploppen påskyndade det kanske”, säger Hadir.

Så sent som i mars fick de nycklarna till Dalhagsskolan och kunde dra igång. Men det återstår en hel del jobb innan de 5000 kvadratmetrarna är renoverade och allt är igång.

Hittills har Hadir, Muhammed och tre andra utbildats till Lugna Gatan-värdar med uppdraget att vara förebilder för ungdomar i området och skapa just lugn. De ska i sin tur rekrytera och utbilda 20 juniorer mellan 15 och 19 år. Och det behövs, berättar Peppe. Lika mycket som innan upploppen. För de bakomliggande faktorerna, de finns kvar. Många ungdomar, liksom deras föräldrar, saknar fortfarande jobb. Familjerna är trasiga, folk lever fattigt och trångt och barnen hamnar lätt på gatorna där de hänger i gäng. Och det är där killarna utsätts för polisens visitationer och kränkningar.

”Det känns otroligt orättvist för de här ungarna och det sätter spår i dem”, säger Peppe.

Spår som lätt kan leda till nya explosioner.

Läs resten av artikeln

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s