Ombildningskriget

Det här är berättelsen om Kastanjegården. Om Marie-Louise, Jonas och Marguerite. Om trakasserier, smutskastning och bråk. Och om en stad där utförsäljningen av allmännyttan har fått människor att förlora sin anständighet i jakten på det stora klippet.

(Reportaget är ett bearbetat utdrag ur Du sköna nya hem, publicerat i Tvärdrag 5/2010)

Sommaren hade precis blivit höst när det bröt ut. Det var den 16 september 2009, en onsdag. Bladen på träden skiftade färg, det låg kastanjer på marken, och för årstiden var det ganska kyligt.

Läget var spänt sedan månader tillbaka. Anhängarna hade tvingats blåsa till reträtt två gånger, skjutit på avgörandet eftersom förlusten verkat given, sedan fortsatt mobilisera, ökat takten. Nu bedömde de att läget var under kontroll. Men strax innan mötet skulle börja la den andra sidan fram sin trumf. Man ville inte tro att det var sant. Vad hade hänt?

Stämningen blev alltmer infekterad, röster höjdes, blickar frös. Motståndarna anklagades för att ljuga, förfalska dokument och skrämma upp folk. För att sabba sina grannars liv. Sedan började jakten. Folk sprang ut, upp på loftgångarna, ringde på dörrarna. Dagarna innan hade motståndarsidan varit hemma hos samma grannar, fått deras nej-röst bekräftad. Nu försökte anhängarna desperat vinna över dem igen.

Nere på gården fortsatte bråket. Glåporden studsade mellan huskropparna. En granne fick veta att hon skulle »brinna i helvetet« för sitt nej. Men till slut kom mörkret, och de gick hem till sina lägenheter. Några var förbannade, grubblade över hur de skulle göra för att vinna. Andra vred sig i sängen, sov inte mycket, malde det som just hänt. Funderade på vad de var med om. Egentligen.

Inför valet 2006 skickades ett brev till alla hyresgäster i allmännyttan i Stockholm. »Om vi moderater vinner valet den 17 september kommer du att få ett erbjudande om att friköpa din lägenhet«, stod det. Undertecknare var Kristina Axén Ohlin, Moderaternas kandidat till finansborgarrådsposten.

Under det borgerliga styret 1998-2002 ombildades 12 000 kommunala hyresrätter till bostadsrätter i Stockholm. Det uttalade målet var att sälja ut så mycket som möjligt. Men efter valet 2002 tog det stopp. Allbolagen, som klubbades i Riksdagen samma år, satte effektivt upp spärrar för fortsatta utförsäljningar, och dessutom vann S, V och MP makten i Stockholm.

När Alliansen segrade i valet 2006 tog det dock ny skruv. Allbolagen avskaffades nästan omedelbart, och från det moderatledda stadshuset kom tydliga direktiv. Redan i december gavs den order som skulle inleda den andra ombildningsvågen: »Hanteringen av ombildningsärenden skall ges högsta prioritet i bostadsbolagen.« Erbjudanden och värderingar skulle hanteras »skyndsamt«. Det fanns ingen tid att förlora.

Man kickade igång en informationskampanj och byggde hemsidan bildabostad.se, där folk bland annat fick veta följande: »Att friköpa en fastighet och genomföra en ombildning till bostadsrätt ger möjlighet för dig och dina grannar att öka tryggheten i ert bostadsområde.« Och: »Som ägare av en bostadsrätt har du möjlighet att påverka din boendekostnad och värdeutvecklingen på ditt boende […] och den dag du vill flytta kan du använda en eventuell vinst till att investera i ditt framtida boende.«

Intresseanmälningarna från nybildade bostadsrättsföreningar började ramla in. Snart kunde de räknas i hundratal. Och de gavs just högsta prioritet. 2007 ombildades nästan 1 200 lägenheter, 2008 ökade takten till 5 600, och 2009 landade det på 10 000. Och processen fortsätter. Under första halvan av 2010 ombildades 5000 lägenheter.

Ofta har ombildningarna gått lugnt till. De som bott husen har varit överens, eller åtminstone hyfsat överens om att köpa fastigheten. Men på många håll har grannar också fastnat i utdragna konflikter. Folk som startat en bostadsrättsförening och drivit på för en ombildning, mot folk som velat bo kvar i allmännyttan. Målet för ombildarna har varit att övertyga två tredjedelar av de boende att rösta ja – vilket är kravet för att fastigheten ska kunna köpas. Målet för motståndarna har varit att få en tredjedel att säga nej. Sedan har kriget brutit ut.

För den som upplevt riktiga krig är liknelsen förstås orättvis. Men det är ändå så många inblandade beskrivit det: som ett slags krig.

Uppifrån ser Kastanjegården ut som ett D. Svarta tak som ringar in en lekpark, en gräsmatta, en grusgång, en grill och ett halvt dussin kastanjeträd – därav namnet. Den ligger insprängd i ett område med 14 liknande gårdar, alla uppkallade efter de träd som växer just där. Området kallas Dalen och ligger strax söder om Söder i Stockholm. Från översta våningen ser man Globen och i öster ligger Nackareservatet.

Här, i kommunala Svenska bostäders hus, bor Marie-Louise Granbom. De senaste två åren har hon och hennes grannar varit indragna i ett ombildningsförsök. Hon viker huvudet åt vänster och berättar hur det började.

Våren 2007 bildade några av grannarna en bostadsrättsförening. Marie-Louise var inte en av dem.
– Jag hade inte bott här så länge, bara ett år, jag bodde hos privatvärd förut och det var ingen höjdare, minsta möjliga underhåll kan man säga. Så jag var överlycklig när jag fick flytta till allmännyttan.

Hon ville inte ombilda. Det var ett personligt val, men också ett ideologiskt.
– Jag har inget emot bostadsrätter, men vill man ha en bostadsrätt kan man väl köpa en. Jag vill att allmännyttan ska vara kvar, hyresrätten behövs.

Så hon diskuterade ihop sig med ett par andra och de började kolla läget med grannarna. Det visade sig att intresset för ombildning var ganska svalt. Men så började bostadsrättsföreningens styrelse röra på sig. De hade anlitat en ombildningskonsult, Torsten Kai-Larsen på Svensk bostadsutveckling, SBU, som tog fram en ekonomisk plan. Såväl insatsen som månadsavgiften kunde hållas nere genom att föreningen tog ett rejält lån. Insatsen för Marie-Louises lägenhet skulle bli 1,3 miljoner, och med en ränta på 3,5 procent beräknades den totala månadskostnaden bli 900 kronor lägre än hyran hon hittills betalt. Räntorna hade nått en bottennivå efter krisen och just då lät kanske inte 3,5 procent så otroligt.
– Jag hade nog fått lån, men jag tyckte det kändes osäkert. Jag ville inte bli livegen till banken, dessutom tyckte jag att det var en glädjekalkyl, berättar hon.

För vad skulle hända om räntan steg? Dessutom fanns inte kostnaden för underhållet av hennes lägenhet medräknad i månadsavgiften. Som bostadsrättsinnehavare måste man ju köpa allt själv. Marie-Louise och de andra på nej-sidan menade också att planen tog för lite hänsyn till de problem som husen bar på.

Under våren 2009 fick de boende brev från SBU som informerade om en kommande köpstämma. »Lämna gärna fullmakt även om ni inte tänker komma till stämman«, stod det. Och »vi på SBU kommer nu att ta kontakt med de hyresgäster som ännu inte har lämnat fullmakt«. Och så blev det. Såväl konsulten som styrelsen började knacka dörr, ringde till folk i kvarteret, och försökte få folk att skriva på en fullmakt.
– Bostadsrättsföreningen hade skapat stadgar som ger en person möjlighet att företräda precis hur många som helst vid en köpstämma genom fullmakt. Det var den taktik de använde, säger Marie-Louise.

Vid den här tiden hade Marie-Louise Granbom tagit plats i den lokala hyresgästföreningens styrelse, och tillsammans med de andra ledamöterna började hon skicka ut informationsblad med kritik mot den ekonomiska planen och med argument för hyresrätten. De delade också ut lappar med »återkallelse av fullmakt« i brevlådorna. Och det var då de hittade »kackerlacksbrevet«. Under rubriken »Den kommunistiska Hyresgästföreningen informerar« hade en av de ombildningsvilliga grannarna försökt skriva en ironisk pamflett. När ironin var avklarad kom åsikterna: »Kom igen människor, tänk efter. Vi kommer att få köpa våra lägenheter billigt, långt under rådande marknadspris, TROTS att vi befinner oss i en finanskris. Tänk på hur mycket vi kommer att tjäna på att köpa lägenheten och sedan SÄLJA den […] Kackerlackorna på Hyresgästföreningen ska inte hjärntvätta oss med sin propaganda.«

När det blev dags för köpstämma på Kastanjegården den 17 maj hade styrelsen inte fått in tillräckligt många fullmakter. För att nå kvalificerad majoritet hade det krävts 56 ja-röster, det saknades 15, så konsulten från SBU förvandlade stämman till ett informationsmöte. Nytt datum för köpstämma blev den 1 september. Anhängarna skulle ha hela sommaren på sig att övertyga de tveksamma.

I bostadsrättsföreningens argumentation blandades nu påståenden med löften: »Underhållet från Svenska bostäder är minst sagt bristfälligt«; de närmaste åren kommer det att bli »kännbara hyreshöjningar«, men om gården ombildas kommer avgiften att ligga fast och hyran bli »oförändrad för den som väljer att bli kvar som hyresgäst«.

Men det räckte inte. Den 1 september upprepade sig historien från i maj. Så man sköt upp beslutet igen. Istället skulle det bli en avgörande köpstämma den 9 september. Dagen efter gick erbjudandet från Svenska bostäder ut. Nu var det »sista chansen«.

Men fortfarande saknades fullmakter. Kallelsen till stämman kom dessutom ut en dag för sent, och inför risken att få det hela ogiltigförklarat valde konsulten att ringa till Stadshuset och få erbjudandet förlängt en vecka. Det lyckades. Den officiella förklaringen var att det »uppstått osäkerhet kring parkeringsplatserna«.

I ett mejl från Sebastian Wiman på Svenska bostäder med adress Torsten Kai-Larsen förklaras dock att »någon ytterligare förlängning kommer inte att beviljas«. De hade köpt sig mer tid – deadline var nu den 17 september. Köpstämman skulle hållas den 16 september klockan 19.

Jakten på fullmakter fortsatte, samtidigt som Marie-Louise och de andra på nej-sidan stretade emot. De knackade dörr, snackade ett tag, bemötte ombildningsförespråkarnas argument.
– Det visade sig att flera grannar skrivit på fullmakter trots att de inte ville ombilda. En del hade inte ens förstått vad de skrivit på, berättar Marie-Louise.

Nej-sidan fick ihop sju återkallelser av fullmakter. Det var den trumfen som lades fram på stämman den 16 september, följt av att ja-sidan försökte få tag på alla som skrivit återkallelserna. »Många av oss som röstat ja till ombildning var chockade och upprörda«, skriver en person i styrelsen senare i ett brev till Svenska bostäder. Det påstods att »flera av återkallelserna hade pressats fram med mycket märkliga metoder«, att de rent av förfalskats – ett rykte som senare visade sig vara osant, erkänner brevskrivaren. Men just då blev det en sanning. Vilket kanske förklarar den »infekterade stämning« som uppstod.

Det var då stämman ajournerades. Den skulle återupptas dagen efter, den 17 september klockan 20.30. Tre och en halv timme före deadline.

För Jonas Fermelin Wiklund var det en tung period. Som Brf Kastanjegårdens ordförande hade han fått utstå mycket kritik. Det handlade inte om trakasserier, men han menar att ett par personer på nej-sidan spred lögner.
– De sa en massa saker om vår styrelse som var direkt felaktiga, vilket gjorde att jag var riktigt förbannad vissa stunder förra året. Det sades att styrelsen var manipulativ. Att vi var inkompetenta. Att vi inte visste vad vi pratade om.

På ett av informationsbladen hade den lokala hyresgästföreningen skrivit att »ett löfte om tio års oförändrad månadsavgift låter underbart, våghalsigt och korkat«. Och strax före stämman den 16 september kom ett brev med rubriken »Det finns hyresgäster på Kastanjegården som upplever ett helvete just nu«.  Det fanns anledning att fundera över vad som kunde hända vid en ombildning: »Det är mycket stor risk att vi får ett boende där manipulation och press tillhör vardagen«.

Även om det inte förekom några direkta personangrepp i nej-sidans brev, så skapade det en ilska bland dem som ville ombilda, förklarar Jonas.  Han menar också att ombildningsmotståndarna försökte lura folk, särskilt när de samlade in återkallelser.
– Vi hade en familj som blev väldigt utsatt. Nej-sidan sa att styrelsen kunde bestämma att de fick flytta från gården, att de kunde röstas bort. Och då blir det inte bara ett påhopp på den familjen, utan på oss i styrelsen.

Men även ombildningsförespråkarna började fara med osanning och sprida rykten, erkänner han, och förklarar det med att en slags spiral uppstår.
– Om man börjar komma med osanningar så blir det infekterat. Sedan tror jag att det handlar om att man är rädd för den andra sidan. Och då börjar man sprida rykten. Det var det som hände här.

Vad är det då som drivit Jonas? Varför har han vela ombilda?
– Ett motiv är att kunna påverka mitt eget boende. Och jag tror att det blir ett tryggare boende med bostadsrätt. Ett annat motiv är att kunna göra en bostadskarriär. Att få något att köpa sig vidare med. Det jag tänker på är en bostadskarriär som i slutändan blir en ekonomisk vinning. Så är det ju.

Gjorde han eller de övriga som drev på för en ombildning några övertramp i jakten på fullmakter?
– Vi upplevdes nog påträngande för dem som beslutat sig för att säga nej, men som inte sa det rätt ut. För dem upplevdes nog vi på ja-sidan som jobbiga.

Respekterade de ett nej?
– De som hade sagt nej gick vi inte på igen, men de som inte vågade uttrycka sin åsikt kommer man ju tillbaka till, för man vill veta vad de tycker.

Temperaturen sjönk ytterligare någon grad under natten och på morgonen var det rätt kyligt. Men nu var det inte läge att sitta inne. Marie-Louise och de andra på nej-sidan började med att dela ut flygblad där ajourneringen kritiserades, tillsammans med uppmaningen att lämna en återkallelse om man skrivit på en fullmakt men inte ville ombilda.

Även ja-sidan var aktiv. De saknade flera röster. »Vi i arbetsgruppen för ombildning samlades på gården inför andra delen av stämman, konfererade om läget och knackade dörr som vi gjort många kvällar tidigare de senaste veckorna, för att försöka få tag på några som vi inte lyckats få prata med tidigare«, skriver en styrelseledamot.

Så blev klockan halv nio. Samlingslokalen fylldes med folk. Marie-Louise, hennes man och ännu en person från nej-sidan gick in, lämnade fram två återkallelser och slog sig ner. Konsulten Torsten Kai-Larsen konstaterade snabbt att något beslut inte kunde fattas.

Panik. Nu återstod drygt tre timmar innan erbjudandet från Svenska bostäder gick ut. Vid midnatt skulle alla månader av engagemang vara förgäves. Om inte.

Folk rusade ut ur lokalen, ringde på hos grannarna, försökte förmå dem som återkallat sin fullmakt att skriva på en ny. Manövern lyckades. Dags för ett nytt försök. Då kom nej-sidan med ännu en återkallelse, den här gången från en granne som nyss skrivit på en fullmakt. Torsten Kai-Larsen reste sig plötsligt upp, sa »hejdå, nu går jag«, och lämnade lokalen. Men mötet var tydligen inte slut. Alla satt kvar. Även Marie-Louise.

– Man kunde känna deras hat, berättar hon. De gick inte till fysiskt angrepp, men en kvinna vände sig till mig och sa »du ska få ett helvete här, alla ska spotta på dig«. Jag frågade henne vad hon menade, men de andra stoppade henne, de märkte att hon höll på att kompromettera sig själv.

Fullmaktsjakten fortsatte. Torsten Kai-Larsen hann komma tillbaka, gå, och komma tillbaka igen innan jakten var över. När klockan närmade sig elva saknades en ja-röst. En styrelseledamot berättar: »Klockan 22:55 fick vi in denna röst. Men precis när Torsten Kai-Larsen skulle stänga stämman kommer en representant från motrörelsen med en återkallelse, från en kvinna i en handikapplägenhet som hela tiden vägt av och an och under dagen hade tagit tillbaka sin återkallelse.«

De försökte få tag på kvinnan. Men förgäves. Då var det kört. Så vem hade blivit tungan på vågen? Jonas Fermelin Wiklund vet vem.
– I slutändan handlade det om en person på vår gård som blev marginalväljaren. Och om man svarar ja oavsett från vilket håll frågan kommer, så vet man inte vad den personen vill. Hon säger en sak till oss, en annan sak till den andra sidan. Då blir det förstås en jobbig situation för henne.

Marguerite Dahlberg snurrar runt i köket, kokar kaffe och ställer sedan fram koppar på bordet. Framför henne ligger högar av papper. Vårstädning. Utrensning. Och ur en av högarna sticker ett brev från SBU ut – ett av de första.
– Egentligen brydde jag mig inte så mycket i början. Jag lyssnade inte på någon och gick in i min egen värld. Inbillade mig nog att de inte skulle kunna ombilda handikapplägenheterna. De kan inte vara så fräcka, tänkte jag. Jag levde i den fantasin ett tag, tills jag insåg att det inte alls var så säkert. Och då kände jag en oro. Jag ville fortsätta hyra, jag var inte alls intresserad av att ombilda.

Hon tänkte inte bara på sig själv.
– Jag är emot ombildningar överhuvudtaget. Det finns ju redan bostadsrätter. Vill man ha en så kan man ju köpa en. Men ombilda inte. Det är jag emot, faktiskt.

På gården finns sex handikappbostäder. Tre som hennes och tre spegelvända. Anpassat badrum och kök, stora rum, porttelefon. Hon flyttade till sin lägenhet 1982, när hon var 30. Den sommaren hade hon råkat ut för en bilolycka. Ryggen bröts och hon blev förlamad. Skulle aldrig kunna gå igen.
– Kuratorn på Sös hjälpte mig att få den här lägenheten, och sedan dess har jag bott här, berättar hon.

Det finns en större idé med handikapplägenheter, menar hon.
– Om jag skulle dö på fläcken skulle någon annan med ett liknande behov få den, genom det som kallas medicinsk förtur. Kanske någon som varit med om en bilolycka som jag. Visst skulle jag kunna köpa lägenheten, men då skulle den ju vara låst. Det tycker jag är fel. Om jag skulle dö ska inte en annan handikappad behöva betala två miljoner för att få tillgång till den. Och att någon som inte är handikappad skulle få köpa den vore ju helt fel.

En dag började grannarna ringa på. Inte som förut, för att titta in och kolla läget, utan för att försöka påverka henne. De ville ombilda, och det bästa vore väl om Marguerite också gick med på det.
– De ringde på dörren både nu och då, tjatade, försökte övertala mig. Jag sa att jag inte ville köpa. Stod på mig.

Men påringningarna fortsatte. En granne som varit dit förut kom tillbaka, nu i sällskap med en kvinna från en annan gård. De försökte förmå Marguerite att skriva på en fullmakt.
– De sa att det här är ingen fullmakt utan bara ett papper där det står att du är på vår sida. Jag ville ju inte egentligen, men jag blev helt bortkollrad.

»Du får ju vara kvar som hyresgäst, bara du skriver på«, hade de sagt.
– Så jag skrev på, utan att förstå vad. Sedan tänkte jag: vad fan skrev jag på?

Marguerite är ensam. Så beskriver hon det. Inga föräldrar, inga syskon, inga nära vänner. Oftast har det funkat ändå, hon har ju fått hjälp av »tjejerna«, det vill säga servicegruppen i området. Och hon har lärt sig att »stå för sig själv«. Men i det här läget kände hon sig mer ensam än på länge.

Så hon ringde till slut till de grannar hon litade på. Bad om hjälp. De berättade att hon skrivit på en fullmakt, att den räknades som en ja-röst. När hon frågade om hon kunde göra det ogjort, blev hon erbjuden att skriva på en återkallelse, och gjorde det. Trodde att det var slut då.

På kvällen den 16 september ringde det på dörren igen. Marguerite låg i sin säng, var febrig och förkyld. På grund av sin förlamning kan hon inte ta sig från sängen till rullstolen av egen kraft. Så hon svarade i sin porttelefon. En okänd kvinna sa att hon måste få komma in och prata med Marguerite, att de misstänkte att den återkallelse hon skrivit på var en förfalskning. Marguerite svarade att den inte var förfalskad, att hon visste vad hon skrivit under. Hon stängde av porttelefonen, släppte inte in kvinnan.

Strax före lunch den 17 september ringde det på dörren igen. Den här gången var det samma granne som hade varit där ett par veckor tidigare och lurat henne. Marguerite släppte inte in henne, de fortsatte prata i porttelefonen.
– Jag blev arg när hon aldrig ville gå därifrån och sa att nu får det vara nog! Om du inte går härifrån polisanmäler jag hela bostadsrättsföreningen. Sedan tryckte jag av porttelefonen.

Men det var inte slut där. Det hade bara börjat. Marguerite ringde till Marie-Louise, som hon vid det här laget lärt känna ganska väl, och bad henne titta in. Det gjorde hon. Med sig hade hon Elin Gauffin från nätverket Sälj inte Dalen.

Strax efter det, vid halv sju-tiden på kvällen, ringde dörrklockan igen. Två kvinnor från bostadsrättsföreningen ville komma in. Marguerite sa åt dem att gå, och till slut gav de upp. Två och en halv timme senare var det dags igen. Strax före nio, mitt under stämman, kom två grannar och ringde på. Marguerite låg i sängen, var fortfarande förkyld. Kände sig svag.
– De sa att de bara ville höra hur jag mådde. Jag hade aldrig hört att de skulle vara inblandade i bostadsrättsföreningen. De har varit mina grannar i flera år. Mitt i grannsnacket tyckte de att jag skulle skriva på en fullmakt, »för våran skull«. Jag kände mig helt insnärjd i ett hörn. Så jag vågade inte stå för mitt nej utan skrev på ett papper utan att riktigt se vad som stod på det. När de hade gått tänkte jag att »jäklar nu skrev jag på igen fast jag inte vill!«

Det var så hemskt, berättar hon. De var hennes grannar. Hon hade känt dem i flera år, sett »deras grabbar växa upp«, tagit en fika någon gång.
– Och så beter de sig så. Jag visste inte vad som var upp eller ner.

Några minuter senare ringde det på dörren igen. Det var ytterligare ett par grannar som ville att hon skulle skriva på en fullmakt. Tydligen hade de inte kommunicerat med dem som varit där en stund tidigare.

Marguerite blev mer och mer förtvivlad. Hon ringde hem till Marie-Louise, som satt på köpstämman. Hon ringde två gånger, andra gången svarade sonen. »Försök få tag på Marie-Louise på mobilen – det är jätteviktigt!« sa hon. Några minuter senare ringde Marie-Louise upp och hörde vad som hänt. Eftersom hon satt fast på stämman, kontaktade hon Elin som följt med hem till Marguerite tidigare samma dag.
– Elin kom med en annan kvinna med en gång, berättar Marguerite. Precis när jag släppt in dem slet grannen som nyss ringt på upp dörren och skrek: »Ni ska inte vara här hos henne!« Då sa jag: »Det ska de visst!«

Hon hörde upprörda röster när Elin hade gått ut och stängt dörren bakom sig. Sedan ringde det på dörren ett par gånger till. Marguerite vägrade svara. Klockan var efter tolv när hon somnade.
– Jag som är så stöddig i vanliga fall. Men jag kände mig faktiskt hotad. Jag kände mig så här liten, säger hon och markerar ett avstånd på tre centimeter mellan pekfingret och tummen.

Den 28 september 2009 kom beskedet från Svenska bostäder: köperbjudandet till bostadsrättsföreningen på Kastanjegården förlängdes en gång till, nu till den 30 oktober. Villkoret var dock att bostadsbolaget skulle få skicka en oberoende observatör till nästa stämma.

Marie-Louise Granbom och de andra på nej-sidan blev förtvivlade och var nära att ge upp. Men de försökte ändå. Det gjorde förstås också de som ville ombilda.

När fullmakterna räknades ihop på stämman den 23 oktober fick styrelsen och konsulten ihop exakt så många ja-röster som behövdes för att ombildningen skulle kunna drivas igenom – 56 stycken.

Champagnekorkarna flög. Nu skulle Kastanjegården köpas. På bostadsrättsföreningens webbplats skrev Jonas Fermelin Wiklund samma kväll: »Bra jobbat allihopa, tillsammans har vi varit starka.« Men nej-sidan hade inte gett upp än. Någon fullmakt kunde ju trots allt vara ogiltig. När det nu hängde på en enda röst …

Från andra områden hade de hört talas om förfalskningar och att folk som inte längre bodde i fastigheten hade lämnat in fullmakter. För att få rösta på en köpstämma måste man enligt bostadsrättslagen vara folkbokförd på adressen – det räcker inte med att bara inneha kontraktet.

Torsten Kai-Larsen garanterade att inget gick att klandra.
– Vi har extremt noggranna rutiner. Vi går dagen före stämman igenom vilka som är folkbokförda i fastigheten. Sedan stämmer vi av det med kontrakten. Till sist trycker vi ut röstsedlar som alla måste skriva sin namnteckning på, sa han till SvD.

Men Marie-Louise och de andra litade inte på konsultens rutiner. Efter att ha kollat upp alla hyresgäster kunde de belägga att sex ja-röstare inte ens bodde på gården. De hade inte gjort det på länge. En bodde i Hammarby sjöstad, en i Älvsjö och en i Vasastan. Alla i bostadsrätter. En fjärde hade köpt hus i Huddinge. De hyrde ut lägenheterna i andra hand, svart, och väntade ut ombildningen. Tre av dem hade folkbokfört sig på Kastanjegården så sent som dagarna före stämman i mitten av september, sannolikt sedan de fått samtal från Torsten Kai-Larsen med en uppmaning att de måste folkbokföra sig där för att kunna rösta ja.

Den lokala hyresgästföreningen kunde också konstatera att två personer som lämnat fullmakt hade flyttat utomlands, en sannolikt till Storbritannien 2007 och en till Norge 2008. Den nyblivna norrmannen hade kvar sitt kontrakt och hyrde ut lagligt i andra hand. Men han var inte folkbokförd på Kastanjegården, inte ens vid tiden för stämman.

Mer behövdes inte för att Svenska bostäder skulle kunna ogiltigförklara beslutet och dra tillbaka köpet. Och så blev det. Norrmannen avgjorde saken.

Nu släppte spärrarna för några av dem som velat ombilda. Bostadsrättsföreningens webbplats överöstes med besvikna inlägg:

»Någon var tydligen inte folkbokförd som ändå hade röstat ja … fast det är NEJ-sägarnas fel. Blir så förbannad på NEJ-sägarna. De ska fan i mig inte få det lätt framöver. Jävla myglare är vad de är./ARG«
»Håller med ARG. Jag ska personligen spotta framför dem varje gång jag ser dessa NEJ-sägarna då dessa IQ befriade, arbetslösa alkisar hindrat mig från att köpa den lägenhet jag värderar så högt./SH«
»Då dessa NEJ-sägare inte har råd med att köpa sina lägenheter så måste de förstöra för oss andra för att vi inte ska se hur misslyckade de är. De bor i sina mörka lägenheter med tomma spritflaskor överallt på golvet. De är arbetslösa och sysselsätter sig med att trycka ut ANTI-ombildningaffischer. De luktar illa och har bristande hygien och älskar att bli nonchalerade av Svenska bostäder./Kastanjen«
»De enda som ska flytta härifrån är NEJ sägarna … Jag vill inte att ngn av er flyttar på grund av kommunistsvinen. Tillsammans så kör vi ut dem. Genom Mobbning och grupptryck ska de ut ur Kastanjegården. Vi är vinnare oavsett utgång. Förlorarna är de små röda svinen. /SH«
I ett inlägg daterat den 17 november klockan 23.37 angav till sist signaturen »Känn er fiende« de drivande personerna på nej-sidan, med namn och portuppgång, följt av: »Det är dom. Dessa 5 personer är pesten som drabbat oss på Kastanjegården.«

Den 20 november skickades ett brev från Svenska bostäder till alla hyresgäster på Kastanjegården. Nu hade man insett att det inte gick att luta sig tillbaka längre: »Svenska Bostäder ser ytterst allvarligt på hot och trakasserier. Om det kommer till vår kännedom att en hyresgäst hotar, trakasserar eller på annat sätt kränker sina grannar betraktar vi det som en allvarlig störning. Detta leder till ett varningsbrev. Om störningen fortsätter kan hyresgästen komma att sägas upp.« Samma dag stängde Jonas Fermelin Wiklund ner anslagstavlan på webbplatsen.

Kastanjegården är bara ett exempel på ombildningsförsök som spårat ur. Om man kastar en pil på en Stockholmskarta är chansen stor att den prickar ett område som hemsökts av bråk, trakasserier, fusk och bedrägerier. Många har känt sig så hotade att de tvingats flytta, folk har pressats att rösta ja fast de inte velat, och hygglig grannsämja har förvandlats till gerillakrig.

PO Brogren på Hyresgästföreningen region Stockholm har haft mycket att göra de senaste två åren. Kontoret har han haft i bilen, och dagarna har gått åt till att besöka hyresgäster och lokalt förtroendevalda som befunnit sig i konfliktområden, som känt sig överkörda. Det har inte bara handlat om trakasserier och hot, utan också om fusk och bedrägerier. Något som har tilltagit på senare tid.
– Kardinalgrejen är personer som lämnat fullmakt för ett ja, fast de egentligen inte bor i huset utan på annat håll. Ibland är de inte ens folkbokförda där, men ofta har de folkbokfört sig dagarna innan stämman.

Det har också handlat om slarv eller fusk med stämmoprotokoll. Att man kryssat ja på en person som röstat nej. Och om fusk med fullmakter: folk som inte har vetat vad de skrivit under, eller rena urkundsförfalskningar, där datum har ändrats i efterhand. I ett par fall har man också låtit döda personer rösta.

PO Brogren menar att fusk är vanligare än man tror.
– Hur ofta kollar man upp folkbokföringen? Granskar om protokollet verkligen stämmer? Dubbelkollar alla fullmakter? Inte ofta. Det här är enkla metoder för att få igenom en ombildning.

Det han beskriver är ett till stora delar laglöst land. Varken bostadsrättslagen eller lagen om ekonomiska föreningar är egentligen lämpad för att styra upp ombildningar. Allra minst för att hantera den oenighet som ofta uppstår. Reglerna är lätta att tänja på. Det är möjligt att ställa in stämmor och förvandla dem till informationsmöten om det ser svårt ut att få igenom ett ja. Det kan i princip hållas hur många stämmor som helst, tills de som vill ombilda har uppnått kvalificerad majoritet. Förlorar man kör man bara en stämma till.

Dessutom är det tillåtet att ändra stadgarna, och göra det möjligt för styrelsen att samla in och lägga fram en hel hög med fullmakter på stämman. De behöver inte ens vara bevittnade. Det räcker med namnteckning och datum. I princip kan alltså en affär på uppemot 1,5 miljarder klubbas på ett möte där bara tre personer deltar. Vilket leder till jakten på fullmakter och återkallelser, spring i loftgångar och trapphus.

Det finns inte heller någon juridisk instans som automatiskt granskar om en ombildning gått korrekt till, ingen myndighet som har tillsynsansvar. Och de styrande politikerna har haft en låt-gå-inställning.

Vad kan då Hyresgästföreningen göra? Egentligen inte så mycket. De driver inga ärenden på eget bevåg. Det måste hyresgästen själv vara beredd att göra. Men den senaste tiden har Hyresgästföreningen börjat biträda medlemmar som valt att stämma bostadsrättsföreningen eller klandra ett stämmobeslut. Fall som Hyresgästföreningen bedömt som ganska säkra. Våren 2010 rörde det sig om tio stycken. Det hade kunnat vara många fler, intygar PO Brogren.

Men hur kan folk vara beredda att gå så långt för att driva igenom en ombildning? Ombildare är ingen enhetlig skara. De kan ha olika motiv. Flera motiv kan dessutom rymmas i samma individ. Man kanske vill påverka sitt boende mer, kunna bygga om köket eller vardagsrummet, eller kanske göra ”bostadskarriär”. Men i Stockholms stads stora enkätundersökning 2005 var det framförallt ett motiv som skiljde ut sig som det viktigaste och avgörande – nämligen att ”köpet var en god investering”.

Vad menas med det? På Stadshusets webbplats bildabostad.se, under rubriken »Är det ett ’klipp’ att köpa en bostadsrätt vid ombildning?«, står det:
»Priset för lägenheter som upplåts med bostadsrätt när en fastighet friköps är vanligtvis lägre än för motsvarande bostadslägenhet på den öppna marknaden … att köpa och ombilda din hyresrätt kan därför vara en bra investering och innebära en framtida ekonomisk trygghet.«

Och visst har man kunnat göra klipp. De kommunala bostadsbolagens försäljningspriser på Södermalm har legat på mellan 20 000 och 27 000 kronor kvadratmetern de senaste tre åren. Och i mars 2010 var kvadratmeterpriset för en bostadsrätt på Södermalm 52 500. De som har köpt loss sina lägenheter har alltså betalat omkring hälften av marknadspriset. Och de som valt att sälja strax efter har kunnat slå på 100 procent. Ett exempel: om man ombildat en tvåa på 65 kvadrat har det kostat omkring 1,5 miljoner. Om man sålt den vidare dagen efter har man fått 3 miljoner för den på öppna marknaden. En vinst på 1,5 miljoner. Det motsvarar sex årslöner för en förskollärare eller en brandman.

Den moderatledda politiska majoriteten har alltså valt att sälja ut allmännyttan till halva marknadsvärdet. Det här är inte något som gått människor förbi. Det kan faktiskt ses som en avgörande drivkraft. För många kan en ombildning vara den enda chansen att bli miljonär. Något som inte minst syns i kommentarerna på de hemsidor och bloggar som drivs av såväl ombildare som motståndare:

»Varför är det så fult att äga sitt boende och samtidigt göra en fantastisk affär. Rabatten vi får jämfört med marknadsvärdet är så stor att de flesta av oss inte kan spara ihop den summan under ett liv. Tänk vad dessa pengar skulle kunna användas till! En tryggad pension?«
Och: »För mig är pengarna en stor drivkraft. Och naturligtvis den möjlighet som de ger. Om detta är representativt för andra vet jag inte. Men vem tackar nej till pengar om man blir erbjuden? Vägrar du att ta emot löneförhöjning också? Sen är det en helt annan sak om det är rätt att sälja ut allmännyttan till underpriser. Men när man nu ändå gör det, varför ska just vi tacka nej?«

Det verkar vara ett erbjudande som är närmast omöjligt att avstå från. Tvärtom är det kanske anmärkningsvärt att folk ändå har försökt stå emot. Men vissa har alltså gjort just det. Folk som inte haft råd att köpa, inte fått lån, men också de som velat försvara allmännyttan, som trivts alldeles utmärkt med att bo i hyresrätt. Och om några börjat göra motstånd, om de har kritiserat ombildningen, marknadsföringen och metoderna, delat ut lappar, och kanske påstått att ombildarna har dolda motiv. Då har det tagit skruv. Då har ställningskriget brutit ut.

Och så var det detta med konsulterna. Torsten Kai-Larsen och hans kollegor. Vad är deras roll i ombildningsspelet? »De flesta bostadsrättsföreningar behöver hjälp och stöd av en ombildningskonsult, även kallad bostadsrättskonsult, i arbetet med en ombildning. Konsulten har den ekonomiska och juridiska kunskapen som krävs under processen och han eller hon är också van att hantera de nödvändiga myndighetskontakterna.«

Så beskrivs fenomenet på Stockholms stads webbplats bildabostad.se, där det också finns en lista med lämpliga konsulter. Och det funkar oftast så – att en bostadsrättsförening anlitar en ombildningskonsult som hjälper dem i processen, skriver stadgar, sprider information, tar kontakt med bostadsbolaget, gör en ekonomisk plan, fixar en besiktning, ordnar stämman, samlar in fullmakter, sitter ordförande på stämman, skriver protokoll och fixar köpet. Ett slags all inclusive. Konsulten fixar rubbet.

Men hur kan det komma sig att det så lätt uppstår problem vid en ombildningsprocess om det finns en expert på plats för att hjälpa till, en expert som dessutom förmedlas via Stadshusets webbplats? Och som dessutom medverkat på Stadshusets »informationsmöten« i hundratals bostadsområden?

Vi vänder på det. En ombildningskonsult behöver varken ha juridisk eller ekonomisk kompetens. Man kan inte utbilda sig till ombildningskonsult, det ställs inga krav på den som kallar sig det, det finns ingen legitimation och inget skrå.

Konsultens roll inte att vara en oberoende och opartisk jurist med uppgift att se till så att allt löper lagenligt och korrekt. Han eller hon anlitas av bostadsrättsföreningens styrelse, och har ett tydligt uppdrag: att hjälpa till att driva igenom ombildningen. Konsulten kan bidra med en uttänkt strategi, vilket kan vara avgörande i områden där uppförsbacken är lång och där många stretar emot. Då behövs en konsult som är aktiv, och som har erfarenhet från liknande ombildningar där det sett tungt ut i början. Som vet hur man kan göra för att få igenom ett beslut.

Och det är ofta konsulten som har sett till att stadgarna ändrats och att köpstämmor skjutits upp, som har suttit ordförande vid rättsvidriga stämmor och som har lärt ut ett sätt att argumentera för en ombildning.

Men om en ombildningskonsult ska fungera som en katalysator, och dessutom vara beredd att tänja på gränserna för det etiskt och juridiskt riktiga, krävs någon form av drivkraft. Så vad är det som driver dem?

Det tycks delvis handla om en djup övertygelse. Ett slags engagemang för själva saken. Åtminstone för vissa. På sin webbplats skriver Torsten Kai-Larsen: »Till vardags talar man ofta om just ’ombildning’, men för oss handlar det egentligen mer om ’utveckling’ – det eftersom vi tycker att bostadsrätten på många sätt – och i de flesta fall – är en bättre upplåtelseform än hyresrätten.«

Och han ser dem som får chansen att ombilda som lyckligt lottade:
– Ombildningar från hyresrätter till bostadsrätter har varit den största förmögenhetsöverföringen till vanligt folk i Sveriges historia, säger han till DN.

Men även för konsulterna finns det ett tydligt ekonomiskt motiv. De får nämligen inte betalt av Stockholms stad eller någon myndighet, utan av bostadsrättsföreningen. Och arvodet, som kan uppgå till ett par miljoner per ombildning, betalas först när ombildningen är genomförd.
– Om det inte blir någon ombildning betalar de boende ingenting, förklarar Torsten Kai-Larsen.

Det framställs som något bra att bostadsrättsföreningen inte behöver betala om inte ombildningen lyckas. Men det skapar förstås ett starkt incitament. Konsulten arbetar på spekulation. Ingen ombildning – inga pengar.

Vid elvatiden på kvällen den 17 september hade Torsten Kai-Larsen lyckats få ihop tillräckligt många fullmakter för att klubba igenom beslutet på Kastanjegården. En ombildning skulle ge honom ett arvode på en miljon. Men så kom återkallelsen från Marguerite Dahlberg. Och då gick det inte. Och tiden var ute. Miljonen borta. Då uppmanade han församlingen att mejlbomba Svenska bostäder och be om förlängning.

Det har gått ett halvår sedan hon blev kallad IQ-befriad, arbetslös och alkis av en av sina grannar. Men Marie-Louise Granbom är varken arbetslös eller alkis; hon jobbar inom landstinget och har ett fackligt uppdrag på SKTF. IQ verkar hon dessutom ha gott om.

Men när allt kommer omkring – är hon ändå inte kommunist?
– Nej, jag använder inte ens ordet, det känns väldigt gammalt för mig. I allmänhet känns det som skrevs på bloggen som ett språk som högerextremister brukar använda sig av. Men vad vet jag – det kanske är som Karl-Bertil Jonssons pappa säger på julafton, att alla som inte vill äga privat är kommunister. Och att alla som vill bevara allmännyttan därmed är kommunister.

Hon säger att hon inte är orolig längre, att det avtagit. Men lite obehagligt känns det.
– Det är fortfarande två läger. De som var mest aktiva hälsar inte på oss längre. Och vem tar hand om det, att grannsämjan har förstörts? Det ska bli intressant att se hur lång tid det tar att läka ihop den igen. Var det värt det?

Jonas Fermelin Wiklund känner inte på samma sätt.
– De som var väldigt negativa till ombildning känner nog att det är jobbigt på gården nu, medan jag själv inte känner det.

Han tycker att det är trist att det blev så infekterat, och så här i efterhand ser han ett slags strukturellt problem i ombildningsprocessen. Det borde inte handla om politik, tycker han, men det har blivit så. Folk upplever att allmännyttan säljs ut och att något tas ifrån dem. Och det finns ett problem med själva formen för ombildning.
– Det borde vara ett val för varje enskild person, tycker jag. Och så blir det inte. Istället spelar man ut människor mot varandra.

Men han är ändå beredd att försöka igen.
– Det är fortfarande i princip två tredjedelar som vill. Blir det en möjlighet till så är jag övertygad om att den här gården också kommer att ombildas.

Och blir det borgerlig seger i valet kommer det kanske att bli så. Inte bara på Kastanjegården, utan i hundratals andra fastigheter i Stockholm. För det är ju trots allt politik det handlar om. Det har det alltid gjort. Ombildningarna har varit en sorts skärningspunkt mellan två olika block, mellan två bilder av samhället och individen. Det är politiken som satt ramarna, dragit upp riktlinjerna, öppnat upp, pushat på, stoppat, bestämt regler och gett direktiv. Som har regisserat människors handlingar.

Kent Werne

Texten är ett bearbetat utdrag ur den nyutkomna reportageboken Du sköna nya hem – om utförsäljningen av allmännyttan

Denna text är publicerad i Tvärdrag 5/2010
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Annonser

2 thoughts on “Ombildningskriget

  1. Pingback: BostadsRÄTT? » Uppdrag ombildning

  2. Inte undra på att folket i Sverige har det svårt i dag. All slags grundläggande trygghet försvinner. Det är ens Hem som är viktigt. Moderaterna, en liten del av befolkningen, har svårt att föreställa sig andras situation. Dom som regerar nu. Vid nästa val RÖSTA BORT DOM. Löjligt att köpa sin lägenhet bara för att kunna få ut ett par hundra tusen framöver. Och man är livegen sin bank. Man äger inte sin lägenhet. Det gör banken egentligen. Lugn och ro i boendet skall alla ha RPersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s