Djupt nere i södra Florida, i Lehigh Acres, står nyfattiga amerikaner i brödköer och väntar på att krisen ska lätta och hoppet återvända. Här blåstes bolånebubblan upp och sprack för några år sedan, och idag är villasamhället ett förlorat paradis. En bortblåst dröm. Men vems är felet?
Artikeln publicerades i Helsingborgs Dagblad 28/10 2012 och är ett bearbetat utdrag ur Amerikansk höst.
Kvart i sju kliver Joseph Mark ur sin Audi och ställer sig längst bak i en brödkö där ett par hundra amerikaner redan väntar på Guds gåvor. Det har hunnit bli 22 grader varmt, en karibisk vind retar palmerna runt kyrkan, och i Floridas skarpa solljus avslöjas detaljerna i alla morgontrötta, plågade och tomma ansikten.
– Jag är arbetslös. Blev kickad för mer än tre år sedan. Och det är tufft.
Joseph är 28 år, jobbade som mattläggare här i Lehigh Acres, men sparkades när krisen slog till. Han gick arbetslös ett tag, kom in på en truckförarutbildning i fjol, slutade för en månad sedan och har sökt 60 jobb sedan dess. Det enda han blivit erbjuden är ett deltidsarbete med minimilön och noll förmåner som drar igång om ett par veckor. På ett lager. Och även om det är bättre än inget lär han sannolikt komma hit fler gånger – 7,67 dollar i timmen är inget man försörjer en familj på.
Han är ett av krisens många offer – en av de nio miljoner amerikaner som förlorade jobbet när arbetslösheten skenade från 5 till över 10 procent efter finanskraschen 2008. De statliga insatserna för att rädda Wall Street och Barack Obamas stimulanspaket på 800 miljarder dollar förhindrade antagligen en upprepning av 30-talsdepressionen, men hålet som sprängdes upp på arbetsmarknaden har inte fyllts igen.
Hårt arbete och framåtanda ses ofta som vägen till den amerikanska drömmen. Men drömmar är svåra att realisera om det inte finns jobb, eller om lönen knappt räcker till att äta sig mätt, vilket miljoner amerikaner har fått erfara de senaste åren. Några av dem har utmanat skammen och ställt sig här, i en brödkö i Lehigh Acres i södra Florida.
– Ärligt talat känns det deprimerande, men vad gör man, säger Joseph Mark.
På baksidan av kyrkan lastar femton volontärer överfulla plastbackar ur en marinblå skåpbil, gör sig redo att omfördela en del av USA:s överflöd till de överflödiga. Snart är brödpåsar och kartonger med kanelsnäckor, syltmunkar och brownies utlagda på runda och avlånga bord.
Charles Emrey är en senig man i 55-årsåldern. Kvart över tre i morse hällde han i sig en kopp kaffe, tog på sig en sliten keps och en t-shirt med texten ”FBI – Firm Believer In Christ”; satte sig i bilen, hämtade upp ett par grannar och körde runt till grossister på jakt efter bakverk med kort datum. Han har gjort samma sak i mer än ett decennium. Behovet har alltid funnits, fattigdom är inget nytt i trakten. Men på senare år har fattigdomen ändrat karaktär och expanderat.
– Förr var det mest fattigpensionärer och utslagna. Ett par dussin personer. Nu är det vanligt folk, och varje fredag ger vi bröd till mellan 200 och 300 personer.
Sedan 2007 har medianinkomsten i USA fallit med 9 procent, samtidigt som 10 miljoner fler blivit fattiga. Här i Lehigh Acres lever numera en femtedel under fattigdomsstrecket, många fler strax däröver, och detta i ett samhälle där folk fostrats att ta hand om sig själva och inte göra sig beroende – särskilt inte av staten. Det glesa amerikanska skyddsnätet är ännu glesare här, de sociala hjälpprogram som finns är överlastade och underfinansierade efter tre decennier av nerskärningar. Och det är där Charles Emrey och hans kyrka kommer in i bilden.
– Det känns bra att kunna hjälpa till. Det är hårda tider i Lehigh Acres, ja i hela landet.
I rutnätet av vägar runt Lehigh Acres centrala delar ligger den havererade bubbelekonomins vrakdelar: kataloghus som brukade säljas i broschyrer med palmer och solstolar står nu tomma med inglasade verandor utan möbler, garageuppfarter utan bilar och gapande brevlådor utan post. På varannan gata har naturen invaderat vita och beigea drömkåkar: buskar blockerar ytterdörrar och fönster, vissnade palmblad täcker betongen, gräsmattor ser ut som halvtorra ängsgärden.
Här massproducerades 15 000 villor mellan 2002 och 2006 – en fördubbling av det som fanns innan. Samtidigt tredubblades priserna. Folk strömmade till från alla håll, skar ut sin bit av den amerikanska drömmen. Och nästan alla köpte med lånade pengar. Det flöt omkring billiga krediter överallt; centralbanken, bolåneinstituten och privatbankerna hade öppnat alla slussar. Åren innan krisen gick Bill Clinton och George W. Bush in för att öka villaägandet genom att sätta press på bolåneinstituten, men framförallt genom att avreglera finansmarknaden. Bankerna utnyttjade den nyvunna friheten till att pumpa ut tusentals miljarder dollar i form av högrisklån, för att sedan bygga värdepapper av lånen och sälja dem till spekulanter över hela världen.
2006 vek villapriserna vek neråt och bubblan sprack. Det dröjde ett par år innan Wall Street kapsejsade, men då drevs världsekonomin mot branten. I Florida och liknande ”sandstater” föll priserna med två tredjedelar samtidigt som lockräntorna sköt i höjden. Och folk förlorade sina hem på löpande band.
Sedan 2007 har amerikanska banker tagit över fem miljoner villor och sålt dem på exekutiv auktion. Man talar om ”the foreclosure crisis”, en kris som är långt ifrån överspelad, som tvärtom har eskalerat till en epidemi. Över tre miljoner låntagare går igenom processen 2012, och ytterligare ett par miljoner är snart där eftersom de hamnat efter med betalningen. Och ingenstans är viruset så utbrett och aggressivt som i södra delarna av Florida.
Joseph Mark, som tagit sig ut på andra sidan brödboden och nu står med en påse frallor i den ena handen, är en av de drabbade. Strax innan krisen köpte han en tomt och byggde ett hus för lånade pengar. Men ett par år senare gick allt åt helvete och han tvingades flytta tillbaks till sina föräldrar. Vilket kanske hade varit okej om han varit singel. Men han och flickvännen väntar nu barn.
– Jag tänkte väl att livet skulle vända, att jag skulle få ett bra jobb efter utbildningen. Nu är jag orolig. Vad ska det bli av oss?
I början av februari 2009 höll Barack Obama tal i grannstaden Fort Myers. Han pratade om den djupa krisen, om den stigande arbetslösheten, om alla som förlorat sina hem, men också om det nya som väntade, om politiken som skulle lyfta landet. Han återkopplade till en rundresa genom ett skadeskjutet Florida strax innan valet: ”Jag lovade er då, att om jag blev president så skulle jag göra allt i min makt för att hjälpa våra lokalsamhällen att återhämta sig. Jag har kommit tillbaka i dag för att berätta att jag tänker hålla mitt löfte”, sa Obama, vilket fick publiken att jubla.
Joseph var inte en av dem. Han var inte där, hade inte röstat på Obama, gillade honom inte då, och gillar honom ännu mindre nu. Han skakar på huvudet.
– Obama bara snackar. Inget har blivit bättre. I alla fall inte för mig.
Florida är en klassisk ”swing state”. Minns bara valet 2000, när rösterna fick räknas om för att avgöra om Al Gore eller George W. Bush hade vunnit. Bush segrade i Florida med en officiell marginal på drygt 500 röster, vilket gav honom nyckeln till Vita huset. Åtta år senare vann Barack Obama knappt i delstaten, och nu hoppas såväl Obama som Mitt Romney vinna Floridabornas hjärtan. Republikanerna la till och med sitt partikonvent här för att markera sitt engagemang. Och med tanke på händelseutvecklingen sedan 2008 har Romney goda chanser att säkra elektorsrösterna i Florida den 6 november. Många som jag träffar under min rundresa i delstaten är inte lika kritiska mot Obama som Joseph Mark, men är ändå besvikna på politiken – på att det inte blivit mer av de vidlyftiga löftena om förändring. Dit hör särskilt drabbade villaägare.
Hanteringen av vräkningsvågen är ett av Barack Obamas tydligaste misslyckanden. Räddningspaketet som sjösattes strax efter flytten till Vita huset – och som fick namnet HAMP – hade som mål att hjälpa mellan tre och fyra miljoner stressade villaägare att behålla sina hem genom ”frivillig lånemodifiering”. Sommaren 2012 hade inte ens en miljon fått hjälp. Och enligt flera experter är förklaringen att Vita huset överlät till bankerna att reda upp situationen på egen hand. En av kritikerna är juristen Margery Golant, som själv har ett förflutet inom bolånesektorn i Florida.
– Jag tror HAMP har gjort mer skada än nytta, både för låntagarna och för Obama. De flesta husägare har trott att det funnits hjälp att få där ute, men det har varit oerhört svårt, och det är Obama som fått ta smällen.
Många villaägare vräks helt i onödan, menar hon. Bankerna har inte varit intresserade av att reda upp situationen, eftersom de ofta vunnit mer på att ta över husen. Sedan krisen har de dessutom gjort sig skyldiga till massiva bedrägerier, genom att förfalska tiotusentals dokument och signaturer.
Obama lovade att straffa bankerna för felstegen, men istället blev det en uppgörelse där de tvingades betala ett antal miljarder dollar i utbyte mot straffrihet. Och enligt Golant har inte mycket förändrats. Svindlerierna fortsätter. Hon har inte heller mycket positivt att säga om Obamas försök att återreglera Wall Street. Dodd-Frank-lagen blev en halvmesyr som inte kommer förhindra en ny finanskris, menar hon.
– Det är uppenbart att bankerna styr landet, att de sitter i förarsätet. Jag vet inte hur de tog sig dit och hur de lyckades hålla sig kvar; men klart är att ingen vågar sätta sig upp mot dem på allvar, inte kongressen, inte presidenten, inte domstolarna.
Inte långt ifrån Golants kontor norr om Miami bor Carrie Bryont. Hon är 80 år och tillhör områdets betydande svarta befolkning. Innan krisen tog hon ett lån för att renovera taket. Snart sköt räntan i höjden, den låga pensionen räckte inte, Carrie sökte hjälp av Obamas HAMP, men utan framgång. I desperation vände hon sig till en ”lånemodifierare” som lurade henne att skriva över huset. Nu hyr Carrie kåken av bedragaren och hotas av vräkning om hon inte betalar. Varken polis eller åklagare har agerat.
– Jag har arbetat hela mitt liv och satsade allt på huset. Och de bara tog det ifrån mig.
På väggen i vardagsrummet hänger ett inramat porträtt av Barack Obama – en vanlig syn bland USA:s svarta. Carrie röstade på Obama 2008, och trots att hon fått det sämre sedan dess kommer hon att vara lojal även i hösten val.
– Han är USA:s första svarta president, säger hon kort.
Alternativet, Mitt Romney, är inget alternativ för henne. Och så resonerar många i hennes sits.
Även om bankerna prackade på folk skräplån – varför var så många villiga att låna? Handlade det bara om överoptimism, en dröm om att äga sitt eget hem och ett allmänt habegär? Eller finns det också en annan förklaring?
Allt fler ekonomer har riktat blicken mot den skriande amerikanska ojämlikheten.
I OECD:s ojämlikhetsliga, som listar de 27 rikaste länderna, intar USA förstaplatsen. Ginikoefficienten – den erkända måttstocken för inkomstskillnader, där 0 betyder att alla får lika mycket och 1 att en enda person tar hem allt – ligger på 0,45 i USA innan omfördelning och 0,37 sedan skatter och transfereringar kickat in. Det kan jämföras med Sverige där siffran är 0,37 innan omfördelning och 0,26 efter. USA är alltså lika ojämlikt i realiteten som Sverige skulle ha varit utan välfärdsstaten. Och inkomstklyftorna i USA har växt rejält under senare år. Inte bara sedan finanskrisen, utan de senaste tre decennierna.
I The Price of Inequality sammanfattar nationalekonomen Joseph Stiglitz trenden med att ”de rika blir rikare, de rikaste av de rika blir ännu rikare, de fattiga blir fattigare och fler, och medelklassen urholkas”. Sedan 1980 har hälften av inkomstökningen gått till den rikaste procenten, medan majoriteten har hamnat i bakvattnet. Orsakerna är flera, men Stiglitz lyfter särskilt fram fackets försvagning, industrins utflyttning till låglöneländer, stora skattesänkningar för de rika och avregleringen av finansmarknaden.
Samtidigt har amerikanerna förvandlats från ett relativt sparsamt folk till ett av världens mest skuldsatta. Mellan 1980 och 2007 växte hushållens skulder från knappt 50 procent av BNP till 100 procent. Och enligt en rad ekonomer är det mer än ett statistiskt sammanträffande. Växande klyftor leder som regel till ökad skuldsättning.
Kopplingen mellan ojämlikheten, bolånebubblan och finanskrisen är intrikat. I en uppmärksammad analys från 2010 beskriver IMF-ekonomerna Michael Kumhof och Romain Rancière ett scenario där samhällets toppskikt ”använder en del av sina ökade inkomster till att köpa finansiella tillgångar, i form av bolånerelaterade värdepapper. Därmed ser de till att arbetarna – som drabbats av inkomstbortfall – kan fortsätta konsumera ungefär som förut.” Så gick det också till i USA för några år sedan, menar de. En del av det växande överflödet i toppen omfördelades till botten – i form av krediter. Och på det sättet uppfylldes såväl drömmar som avkastningskrav. En omfördelning som sköts av Wall Street bär dock på stora systemrisker, eftersom finanssektorn expanderar, spekulationen tar fart och ”arbetarnas allt större skuldsättning i relation till deras stagnerade inkomster medför en finansiell bräcklighet som så småningom kan leda till en finanskris”, särskilt i kombination med en avreglerad finansmarknad.
Ojämlikheten tycks inte bara bädda för finanskriser. Även demokratin hotas av de växande klyftorna, menar flera statsvetare och ekonomer. I Foreign Affairs utvecklade nyligen författaren George Packer tankegången. ”Ojämlikheten underminerar demokratin” och USA har hamnat i en spiral som blir svår att bryta, menar han. För ekonomisk makt leder till politisk makt, vilket styr politiken i en riktning som gynnar storföretagen och de rika, och så ansamlas mer pengar i toppen, vilket leder till ännu större maktkoncentration, ”tills det blir omöjligt att skilja orsak från verkan”. Och ska man identifiera den främsta förklaringen till varför Barack Obama inte har lyckats uppfylla sina vidlyftiga löften om förändring så är det antagligen pengarnas inflytande över Washington. Eller mer konkret: de mäktiga lobbygrupperna, de pengadrivna valkampanjerna och de näringslivssponsrade tankesmedjorna. Mest påverkade av detta är republikanerna, som drivits långt högerut mycket på grund av näringslivets inflytande över partiet. Men även demokraterna har tvingats anpassa sig, inte minst till de ekonomiska intressena på Wall Street.
Nationalekonomen Paul Krugman är en av dem som börjat tala om en ”plutokrati” (efter grekiskans ”de rikas välde”), där storföretag och rikt folk får allt större makt över politiken och samhället i stort. Och ingenting tycks kunna sakta ner processen – inga krig, inga kriser, inte ens ett historiskt presidentval. Ett tydligt tecken på det är att klyftorna har fortsatt växa under Barack Obama. De rikas välde består.
Flera ekonomer beskriver nu tillståndet i USA som en depression. Kanske inte i paritet med den på 1930-talet, men man har ändå hamnat i en svår kris som politiken inte verkar rå på, åtminstone inte den som för tillfället kommer från Washington.
”Det här är vårt tillfälle”, sa Barack Obama i sitt segertal i Chicago 2008. ”Det här är vår chans att sätta folk i arbete och utvidga möjligheterna för våra barn; att återupprätta välståndet och verka för fred; att blåsa nytt liv i den amerikanska drömmen.”
Sedan dess har miljoner amerikaner fastnat i glappet mellan dröm och verklighet, och inför presidentvalet griper de efter förklaringar till varför ekonomin går på tomgång och livet är sämre än förut. I jakten på syndabockar, fiender och lösningar har USA spruckit isär. Politiskt är landet mer polariserat än på länge. Vissa lägger skulden på Demokraterna och Obama, andra på Republikanerna och Wall Street. Den 6 november faller domen. Och medan Barack Obama och Mitt Romney kämpar om väljarnas röster fortsätter folk att flockas i brödköerna i Lehigh Acres och resten av Florida.
Kent Werne
Denna text är publicerad i Helsingborgs Dagblad 28/10 2012
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.
Kent Werne 