”Vi tillsätter en kommission”

Kent Werne går till historieböckerna för att ställa frågan: vad kommer händelserna i Husby att leda till? Svaret är inte upplyftande.

Artikel i HD Kultur 9/6 2013

Så fick vi våra upplopp. För många kom de som en chock, för andra var de mer väntade. Om inte i Husby så någonstans, om inte nu så snart.

”Sedan svenska storstäder blivit de mest segregerade i norra Europa – skrev tio samhällsforskare i Svenska Dagbladet (1/6) – har det varit mer eller mindre förutsägbart att sådana händelser också skulle ske här.”

De krävde en ”Husbykommitté” – en kommission med uppdraget att rita en karta till makthavarna att orientera sig efter, så att liknande våldsutbrott kan förebyggas.

Ja, varför inte. Utan karta och kompass är det lätt att gå vilse. Risken är att man vandrar i en cirkel och hamnar där man började. Kanske kan en välsorterad skara akademiker, folkrörelsefolk, företagare och politiker ge vägledning.

Kommissioner har också tillsatts i andra länder de senaste decennierna, just för att reda ut orsakerna till upplopp. Vad kom de fram till? Hur reagerade makten? Vad kan vi förvänta oss för reaktion i Sverige – med eller utan kommission?

1965 exploderade Watts, Los Angeles svarta getto, i våldsamma upplopp, vilket blev startskottet för en våg av ”raskravaller” som svepte genom USA under andra halvan av 60-talet. Vilda gatustrider, hundratals döda, nerbrända innerstäder.

1967 tillsatte Lyndon B. Johnson en kommission i jakten på en förklaring. Och Kernerkommissionens rapport slog ner som en bomb. Man avvisade standardsvar som ”moralisk upplösning” och pekade istället på strukturella orsaker: Diskriminering, segregation och krossade drömmar hade lett till ökad frustration i svarta innerstadsgetton, en frustration som rann över när en rasistisk polis provocerade en gång för mycket. Man varnade för att Amerika gick mot ”två samhällen, ett svart, ett vitt – åtskilda men ojämlika”. Men det fanns fortfarande ett val bortom ”blind repression och kapitulation inför laglösheten”, nämligen ömsesidig integration, stora offentliga satsningar och en allmän omfördelning av inkomster och makt.

Men president Johnson, som drivit igenom medborgarrättslagarna och startat ”kriget mot fattigdomen”, tog slutsatserna som en förolämpning. Amerikanska socialliberaler var dessutom ovana vid omfördelning. Gärna större möjligheter för fattiga, men inte på bekostnad av andra. Så det blev inga åtgärder.

**

Minns ni Rodney King? Killen som misshandlades av fyra vita poliser i Los Angeles 1992 – en händelse som utlöste de värsta upploppen i USA sedan 60-talet. Politikerna lovade bygga upp LA igen, men en offentlig kommission konstaterade att ”återuppbyggnad inte är nog”. Man lyfte fram problem och spänningar: växande klyftor, etnisk splittring, arbetslöshet, polisövergrepp. Dessutom hade en ekonomisk kris och ideologiskt motiverade nedskärningar förvärrat läget. Det behövdes bara en gnista.

Men politikerna hade sina egna tolkningsramar. För president Bush (den äldre) var det fråga om ”ren kriminalitet”, och hans vicepresident skyllde allt på ”dålig moral”. Den demokratiske presidentkandidaten Bill Clinton såg visserligen republikansk nedskärningspolitik som en grogrund, men hävdade också att upploppsmakarna ”inte delar våra värderingar”, att de ”växer upp i en kultur som skiljer sig från vår”.

Det var en mix av nyliberal och konservativ ideologi som talade, en världsbild där det (som Margaret Thatcher sa) inte finns något sådant som samhället, bara individer och familjer. Och om något går fel måste ansvaret ligga på individen, eller på familjen. Eller på en omoralisk ”kultur”, eller på bidragssystem som skapat omoralen.

Och Clinton körde vidare på ungefär samma väg som republikanerna, inte minst genom att göra slut på ”bidragssystemet som vi känner det”, förstärka arbetslinjen, och därmed främja ”grundläggande värden som arbete, ansvar och familj”. Så fortsatte den marknadsliberala omvandlingen, med en frisläppt finansmarknad och växande klyftor.

**

Samtidigt blev Europa mer som USA: Ett tudelat samhälle med stora klyftor och strukturell rasism. Och med ett politiskt kraftfält som flyttades högerut.

Hösten 2005 exploderade krutdurken i Frankrike. Tre veckors upplopp med 9000 bilbränder lyste upp ett splittrat land för omvärlden.

Men det tillsattes ingen fransk kommission. Politikerna gick istället efter egna kartor.

Vänstern och de flesta forskare replikerade i princip de amerikanska kommissionernas förklaringar: diskriminering, fattigdom, nedskärningar, polisövergrepp och en politisk apparat som vänt förorterna ryggen.

Till höger sökte man istället källan i allt från radikal islamism till polygami och rapmusik – invandrarna och deras kulturer sågs som orsaken till våldet.

Nicolas Sarkozy, då inrikesminister och senare president, hade redan innan kravallerna lovat ”tvätta rent” i förorterna. Under upploppen tillämpades ”nolltolerans” mot ”slöddret”, och efterspelet gick lite i samma tecken: hårdare immigrationslagar, fördrivning av romer, försämrade sociala skyddsnät.

Sedan dess har upploppen kommit och gått, och nyligen rapporterade brittiska BBC att de franska förorterna är så plågade i eurokrisens spår att ”en liten gnista kan räcka för att sätta igång en eld”.

**

Men de värsta upploppen de senaste åren kom i England 2010. Premiärminister David Cameron definierade snabbt bränderna och plundringarna som ”ett utbrott av tanklös kriminalitet”, och följde upp med ett linjetal om en ”moralisk kollaps” i ett ”Broken Britain”. På orsakslistan fanns ”oansvarighet, själviskhet … barn utan fäder, skolor utan disciplin, belöning utan insats, brott utan straff, rättigheter utan skyldigheter”.

Cameron ville först inte ha någon kommission, främst för att en sådan ”kanske skulle kunna leda till en farlig kritik av koalitionsregeringens nyliberala projekt”, som kriminologen John Lea utryckt det.

Efter en del påtryckningar tillsattes ändå en medborgarkommission, vars främsta slutsats blev att upploppen hade sin bakgrund i bristen på jobb, möjligheter och tillit.

Enligt The Guardian har dock Camerons regering struntat i kommissionens 63 förslag till åtgärder och istället kört vidare med den massiva nedskärningspolitiken – i kombination med en konservativ familjepolitik ämnad att styra upp moralen.

**

Sedan kom historien till Sverige, till Husby, till förslagen på en kommission.

Men regeringspartierna har ställt sig avvisande. ”Våldsverkare som tänder eld på bilar behöver vi inte utreda”, sa Folkpartiets gruppledare Johan Persson. Och Krister Hammarbergh, moderaternas ledamot i justitieutskottet, var övertygad om att forskarna ”vill kapitalisera på den här händelsen och föra fram sitt skruvande budskap i ett större sammanhang”.

Fredrik Reinfeldt, som menade att upploppens kärna var ”unga män som är arga och som tror på våld” verkar inte heller sugen på en kommission. Kanske avskräckte forskarnas ”skruvade budskap”; att upploppen till stor del kan ses som ett misslyckande för ”den nationella politik som syftat till att bryta det så kallade utanförskapet”.

Så det blir nog ingen offentlig Husbykommission.

Hur makten agerar beror mer på förutfattade meningar, ideologiska doktriner och politisk prestige. Oftast har man helt enkelt struntat i kartorna man fått och fortsatt längs den sedan tidigare utstakade vägen. Längs den uppdragna arbetslinjen.

Kent Werne

Läs också ett reportage om Husby

Denna text är publicerad i HD Kultur 9/6 2013
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s