Upp till kamp mot socialismen

För ett par år sedan for de fram i hundratusental och bäddade för republikanernas återkomst. Nu har Teapartyrörelsen gått under jorden och förberett sig för sista striden mot ”socialismen”, och mot Obama.

(Artikel i Tiden 6/10. Reportaget är ett utdrag ur boken Amerikansk höst)

Femtio patrioter lägger högra handen på hjärtat, riktar blicken mot stjärnbaneret och svär evig trohet till sitt land: ”I pledge allegiance to the flag of the United States of America, and to the republic for which it stands, one nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.” Sedan sjunger de ”Star-Sprangled Banner” för full hals; om skymningen, slaget, gryningen, fanan, äran, modet och friheten.

Det är Veterans Day, en högtidsdag för USA:s krigsveteraner, och i källaren på en pub i West Chester utanför Philadelphia har den lokala Teapartygruppen bjudit in till afterwork. Längst fram hänger en flagga och några ballonger. En skylt meddelar att man kan vinna en ”waffle maker” om man köper en lott för en dollar. Runt borden sitter medelålders män och kvinnor i fleecetröjor och joggingskor; pensionärer i kavajer och pressade byxor; och vid baren hänger unga republikaner i chinos och golftröjor. Totalt omkring 40 personer. Bortsett från en tant med asiatiskt påbrå är alla i rummet vita.

Brandon Boyd, en trettiofemårig ekonom med vänligt ansikte och arméstubb, guidar mötesdeltagarna genom de inledande ritualerna. Man hyllar alla veteraner på plats; från Koreakriget, Vietnamkriget, Kuwaitkriget, Irakkriget och de kalla krigen däremellan. Och när mer än en timme har passerat, när också våffeljärnet fått en ny ägare och man lyckats ragga ytterligare ett par aktiva, är det dags för kvällens huvudattraktion: Sam Rohrer, en republikansk delstatskongressledamot som siktar på den federala senaten, och introduceras som ”en sann förespråkare för en minimal stat och en frihetskämpe för Pennsylvanias folk”.

Med micken i högra handen och med vänster hand omväxlande i kavajfickan och i luften framför sig pratar han om det avgrundsdjupa budgetunderskottet, den hisnande statsskulden, den federala utgiftsfontänen och en president som håller på att förstöra landet.

– Om vi vill vara en socialistisk republik som EU så ska vi fortsätta på den väg vi har slagit in på. Den andra vägen är frihetens, den som konstitutionen stakar ut. Vi måste gå efter konstitutionen, det enda som skiljer oss från resten av världen.

Publiken applåderar.

– Ställer man olika federala utgifter mot konstitutionen så upptäcker man att det mesta är författningsvidrigt: Medicare, Social Security, FN och Obamacare. Om man plockar bort allt detta kommer underskottet snabbt att utraderas.

Och så växlar han upp.

– För tio år sedan misstänkte jag att mina barn skulle tvingas konfrontera och bekämpa tyranniet någon gång i framtiden. Men det visade sig att tyranniet kom mycket snabbare än så. Och nu vilar ansvaret på oss. Oss!

Sedan en koppling bakåt. För dagens strid är egentligen bara en fortsättning på kampen mot kung George, kaiser Wilhelm, Adolf Hitler, kejsar Hirohito, Josef Stalin, Ho Chi Minh och Saddam Hussein. Men nu har fienden intagit Vita huset.

– Alla ni som är veteraner och trodde att ert krig var slut – ni kan inte lägga ner vapnen nu, ni måste ta den här striden, annars kommer era barn inte att leva i frihet.

Rop och visslingar.

– Och jag vill säga detta: Vi klarar det inte utan Guds hjälp. På min vägg har jag en bild på George Washington som knäböjer i snön bredvid sin häst. Den säger oss något viktigt; att också stora ledare måste ha Gud på sin sida. George Washington visste det, Thomas Jefferson visste det, Benjamin Franklin visste det. Och Gud hjälpte dem att skapa vår älskade nation. Nu är det upp till oss att försvara den.

Stormande applåder, sedan en kort frågestund. En man i baseballkeps lite längre bak i lokalen undrar hur man kan strida för friheten på gräsrotsnivå. Sam Rohrer blir först lite ställd, men finner sig snabbt och levererar svaret med ett leende.

– Så länge vi har ett tvåpartisystem är det viktigt att vara en del av den lokala politiken, att se till att rätt personer kommer på rätt plats. Och naturligtvis kan man engagera sig i organisationer som den här, där man hjälper de goda ledarna.

När mötet är slut och bartendern dragit igång Sweet Home Alabama på hög volym pustar Linda Hertzog, 62, ut på en brun pinnstol och berättar hur det gick till när hon – som aldrig tidigare varit politiskt engagerad, aldrig demonstrerat, aldrig bråkat – på mindre än ett halvår förvandlades till en brinnande Teapartyaktivist.

– Jag kände i magen att mitt land var hotat. Jag kunde inte sova på nätterna.

Det var på hösten 2008. Lehman Brothers hade just fallit, finansmarknaden höll på att klappa ihop och George W. Bush meddelade att staten skulle tvingas agera för att förhindra en katastrof. Men för Linda var räddningspaketet en katastrof i sig.

– När TARP gick igenom fick jag panik. Jag grät faktiskt. Det var början på något, jag visste inte vad, men det kändes verkligen inte bra.

För att inte tala om allt som hände sedan: Barack Obama blev president, bilindustrin köptes ut av staten, skattepengarna rullade som spelkulor ur en vält burk och det talades dagarna i ända om en ny era, om stora förändringar. Och vid det laget hade Lindas panik börjat få ideologiska kläder.

– Något var uppenbarligen på gång som höll på att beröva mig min frihet och mina rättigheter, och jag ville inte att mina barnbarn skulle tänka att jag inte gjort något för att förhindra det. Jag vill ju att de ska ha samma friheter och rättigheter som jag har haft. Jag vill inte att de ska bli regeringens slavar, att de ska behöva jobba hela sitt liv och att allt de tjänar ska gå till staten. Det är inte vad Amerika handlar om.

I hennes Amerika har individen getts möjligheten att forma sitt eget liv. I hennes Amerika jobbar man och gör rätt för sig. För Amerika – förklarar hon – grundades på principer som frihet, en begränsad stat och personligt ansvar.

– Folk tar inte ansvar för sig själva i dag, de vill ha hjälp från någon annan. Men varför vill man egentligen leva här om man inte är beredd att jobba hårt? Man måste väl ha ett syfte i sitt liv. Jag har inte haft något emot att arbeta. Och vi har alltid betalat våra räkningar i tid, finansierat barnens collegeutbildning, min familj har aldrig levt på bidrag. Visst, det kan vara tufft ibland, men om man är en bra person, med bra karaktär, så tar man sig igenom det.

Sånt som karaktär och värderingar kommer med uppväxten, tror hon.

– Jag fostrades i en katolsk tro så jag har alltid haft bra moral, jag tror på de tio budorden, och med en bra familjebakgrund kan man nog inte hamna fel. Jag tänker ofta på mina farföräldrar, som lämnade kommunistlandet Slovakien i början av 1900-talet och sökte friheten i Amerika. De kämpade för att ge sina barn ett bättre liv här. Och jag respekterar det. USA ska vara ett frihetens bålverk. Jag vill att människor från hela världen ska kunna komma hit och åtnjuta den frihet vi har; men om vi förlorar den, vart ska de ta vägen då?

Ritningen till frihetens land finns i konstitutionen, menar Linda. Och trotsar man grundlagsfädernas vilja kan det bara gå på ett sätt. Då faller allt.

– Konstitutionen är inte ett levande dokument som Barack Obama och Demokraterna tycks tro, den är ett juridiskt dokument som slår fast vad den federala staten får och inte får göra. Men de struntar i konstitutionen!

Den federala staten har svällt över alla bräddar, klampat in på områden den inte har rätt att beträda. Staten borde egentligen bara syssla med två saker, skydda landets gränser och ”skydda våra pengar”. Precis som den republikanske delstatskongressledamoten Sam Rohrer ser Linda allt annat som okonstitutionellt. Och även om hon inser att många är beroende av de federala trygghetssystemen är agendan klar: de måste bort. Åtminstone på sikt.

– Social Security och Medicare drevs igenom innan någon av oss ens var född. Och tror du förresten att vi gillar att pengarna tas från våra löner varje månad? Det gör vi inte.

Linda är hemmafru. I många år jobbade hon inom vården, men makens företag gick till slut så bra att inkomsten räckte till två. Hon kunde fokusera på barnen, sedan barnbarnen, och nu ägnar hon i princip halva sin vakna tid åt självstudier och politiskt gräsrotsarbete: antingen framför datorn hemma i villan eller på möten som det här. Så har det i princip varit sedan februari 2009. Och hon vet exakt hur det började.

Triggern var näringslivsreportern Rick Santellis direktsända utbrott från Chicagobörsens golv. ”Staten uppmuntrar ett ansvarslöst beteende”, skrek en upprörd Santelli apropå Obamaadministrationens planerade stöd till utsatta husägare. Varför inte för en gångs skull belöna folk som gör rätt för sig i stället för att hälla pengar över alla ”losers”, undrade han, och fick spontana applåder från börsmäklarna runtomkring. ”Det här är Amerika”, vrålade Santelli och slog ut med armarna, ”hur många av er vill betala era grannars bolån, de som har skaffat ett extra badrum och inte kan betala sina räkningar?” Börsmäklarna buade. Och sedan rakt in i kameran: ”President Obama, lyssnar du?”

Inslaget vevades i flera tevekanaler, sågs av miljoner amerikaner, och i ett lummigt villaområde i West Chester tändes en gnista djupt inne i Linda Hertzog.

– Jag tänkte att han hade rätt. Att det var dags att göra något. Och om inte jag, så vem?

Santelli föreslog ett ”Chicago Tea Party” i juli – tänkt som en uppföljare till Boston Tea Party 1773, en förfest till den amerikanska revolutionen. Och konceptet tog skruv. Hemsidor som startades upp fick snabbt miljoner träffar; på Fox News talade man om tebjudningar, och plötsligt reste sig folk ur tevesoffor och kyrkbänkar och vällde ut på gatorna för att protestera mot TARP, stimulanspaketet och en president som tycktes välta allt över ända. Lokala Teapartygrupper ploppade upp lite överallt, bland annat i West Chester, där Linda och några andra greppade rodret.

Lokalgrupper knöts snart ihop i olika nationella nätverk – det främsta blev Tea Party Patriots, av journalisten Ben McGrath karaktäriserat som en ”centraliserad webbplats för decentraliserade missnöjesyttringar”. I bakgrunden – som servicecentraler och propagandamaskiner – fanns dessutom penningstinna nyliberala och konservativa grupper som Freedom Works, Americans For Prosperity och National Taxpayers Union, som nu fick en oväntad chans till återuppståndelse bara några månader efter att deras politiska projekt gått i graven. De koordinerade kampanjer, skickade ut material och arrangerade seminarier som aldrig förr. Upproret eldades samtidigt på av en allt mer energisk Glenn Beck, vars show på Fox News snabbt utvecklats till en intensivkurs i konspirationstänkande. I mars uppmanade Beck sina supporters att samlas till en demonstration i Washington den 12 september. ”Skattebetalarnas marsch”, som den döptes till av arran­görerna, blev rörelsens första kraftsamling, något av ett lackmustest. Linda åkte dit, och det hon fann var ”fullkomligt fantastiskt”: ett hav av människor som tyckte ungefär som hon.

Teapartyfolk brukar hävda att det var fler utanför Kapitolium den där dagen än när Barack Obama svor presidenteden. Antagligen var de betydligt färre, men det spelar mindre roll. Den uppbrusande högerpopulismen kom som en chock inte bara för det progressiva Amerika utan också för en omvärld som trodde att USA i och med finanskraschen och valet av Obama hade tagit klivet in i en tid där propåer om att ”staten är inte lösningen på problemet, staten är problemet” kastats över bord. Eller som Obama själv hade sagt i sitt installationstal drygt sju månader tidigare: ”Det finns de som ifrågasätter vidden av våra ambitioner – som antyder att vårt system inte kan hantera alltför stora planer … Vad cynikerna inte inser är att marken skakat under deras fötter – att de stelbenta politiska argument som har uppslukat oss så länge inte längre gäller.” Men cynikerna var uppenbarligen fler än Obama hade trott. Nu flödade plötsligt konservativa och allmänt regeringsfientliga budskap från tusentals plakat: ”Socialism suger”, ”Beroende är en form av slaveri”, ”Obama, du ljuger!”, ”Om det liknar socialism och luktar fascism är det Barack Obama”. Något hade hänt, och nu var det under Vita huset marken skakade.

Teapartyrörelsens styrkedemonstration kom högst olämpligt för Obama och Demokraterna. Man slet hårt med sjukvårdsreformen, motståndet från försäkringsindustrin och Republikanerna var redan tillräckligt tufft. Nu hade också tiotusentals Teapartyaktivister ställt sig i vägen. Linda var en av dem. Hon protesterade, samlade in namnunderskrifter och reste till Washington flera gånger.

– Jag försökte få politikerna att förstå att vi inte ville ha det här. Men Obama drev igenom lagen mot folkets uttryckliga vilja.

Det varnades för ”socialiserad sjukvård”, för att läkare skulle tvingas ta order av Washington och för ”dödspaneler” där statstjänstemän skulle fria eller fälla skröpliga åldringar. ”Obamacare” beskrevs som ett steg på vägen mot socialism – eller var det nazism? Man drog till och med paralleller till Hitlers utrotning av utvecklingsstörda. Så långt går inte Linda, men hon avskyr verkligen lagen.

– Någon okänd person kommer fatta beslut om vilka tester och vilken vård man får. Så vill jag inte ha det, jag vill kunna välja själv!

Men inte bara sjukvårdsreformen var ett rött skynke. ”Budskapen på deras plakat vittnade om en intensiv misstro mot staten”, skrev New York Times dagen efter demonstrationen. Vilket kanske var ett understatement. Senare opinionsundersökningar och fortsatta protester vittnade snarare om en intensiv ilska, om ett stort sår som rivits upp. Men vad kom ur det?

”Under ytan är tepartyt inte mycket mer än en konstig och oregerlig mobb”, skrev vänsterjournalisten Matt Taibbi i Rolling Stone efter att ha rest runt i rörelsen i några månader; ”en federation av skilda och ofta konkurrerande varianter av konservatism som tidigare varit oförmögna att enas kring en gemensam ledare.” Taibbi är, precis som många andra amerikanska journalister, polemisk. Men man behöver inte besöka många möten för att få syn på den vildvuxna flora han beskriver. Vid sidan av de ideal som ofta frontas av de ledande organisationerna – det vill säga krav på ”budgetdisciplin, en begränsad stat och en fri marknadsekonomi” – hittar man alltifrån folk som predikar att abort är mord till de som bestämt hävdar att Obama är muslim och/eller är i färd med att införa en kenyansk diktatur.

Var Teapartyrörelsen något nytt? Nej, inte i dess beståndsdelar och inte i själva ”attityden”, påpekade författaren Howard Fineman i Newsweek. Den påminde om tidigare tendenser, sådant som funnits till höger i partipolitiken åtminstone sedan Barry Goldwaters misslyckade konservativa revolt i presidentvalet 1964. Men också om mer bångstyrigt högerpopulistiska strömningar som då och då bubblat upp till ytan genom historien. I ett kortare perspektiv kan Teapartyrörelsen antagligen ses som det senaste utflödet från den bassäng av frustration som fyllts upp sedan 1960-talet, i de folklager som kallats ”den tysta majoriteten” – företrädesvis vita förorts- och landsbygdsbor en bit söderut vilka förfasats över spridda fenomen som skolintegration, ”raskravaller”, antikrigsprotester, omoralisk sexualitet, abort och bidragssystem för fattiga; och som vänt sig emot i princip alla reformer pådrivna av medborgarrättsgrupper, feminister och liberaler de senaste trettiofem åren.

I åratal eldades missnöjet på av enormt populära radiodemagoger som Rush Limbaugh och Sean Hannity, och på senare tid av Glenn Beck, och nu hade frustrationen uppenbarligen kokat över. ”Det här är 2010-talets högerpopulism”, menade Fineman. ”Och liksom tidigare versioner är den ilsken, rädd och orolig över att förlora mark till ’Dom’” – vilket ska förstås som en kombination av fattiga, svarta, immigranter och liberala eliter. Med stöd i opinionsundersökningar som avslöjade att Teapartyrörelsen var vitare, äldre, manligare, mer religiös och mer välbärgad än befolkningen i stort drog Fineman och andra slutsatsen att det som intagit gatorna till stor del var det gamla majoritetssamhället, och att de med ”ett visst berättigande befarar att de håller på att tappa greppet. De lägger viss skuld på Wall Street, men ännu mer på staten. 

Om det nu är känslan av att tappa greppet som har förenat folk, vad är de i så fall rädda att förlora? Även en del Teapartyfolk har drabbats av arbetslöshet och sett pensionspengarna försvinna, men de har inte dragit slutsatsen att krisen orsakades av en frispelande finansmarknad eller av vidgade klyftor. I stället har de baxnat inför en växande välfärdsstat och ilsknat till över att deras skattepengar gått till banker och människor som gjort bort sig, över den slösaktiga reaktionen på krisen. Linda lyfter fram budgetunderskottet och statsskulden som centrala problem.

– Vi lämpar över allt på våra barn och barnbarn, låter dem betala i stället. Det är inte rätt.

Statsskulden har växt rejält under Obama. Enligt en rapport från det opartiska institutet PEW beror det mest på skattebortfall och ökade utgifter för socialförsäkringar under krisen. Men skuldberget har byggts på sedan 80-talet, då Ronald Reagan sänkte skatterna och ökade försvarsutgifterna på samma gång; en strategi som George W. Bush kopierade 20 år senare genom att starta två krig och driva igenom stora skattesänkningar. I budgetkonflikterna i Washington har Obama och Demokraterna skjutit in sig på det senare, och pressat på för högre skatt för de rikaste. Men även om Linda är medveten om att statsskulden har många år på nacken så tror hon absolut inte på höjda skatter.

– De rika betalar redan mycket skatt. Att fortsätta mjölka dem kommer inte att fungera. Vi måste först och främst bli av med allt slöseri.

Samtidigt är det där bara bitar i ett större pussel. Linda och tiotusentals andra Teapartyaktivister har tagit strid för något mycket viktigare än balanserade budgetar och sina egna plånböcker: sitt land. De är på allvar övertygade om att nationen är under attack. Och även om folk har känt så i flera år, kanske i årtionden, så var det något som till sist bekräftade deras oro. Den avgörande pusselbiten var Barack Obama. Det behövdes ingen gemensam ledare för att ena de många konservativa falangerna – det gick bra med en gemensam fiende.

”Vad som karaktäriserar den här antistatliga fientligheten är en föreställning om att Obama och hans administration faktiskt utgör ett hot mot USA:s framtid”, skriver forskningsinstitutet ADL i en rapport. Vissa anklagar Obama för att driva landet mot socialism, medan andra ser ett nytt Hitlertyskland i antågande. De flesta tror enligt rapporten ”att Obama och hans administration undertrycker individuella fri- och rättigheter som ett led i en lömsk agenda, och att hans ekonomiska och sociala reformer är ett uttryck för denna agenda”. Och tänker man så är förstås alla kompromisser uteslutna. En äkta patriot samarbetar inte med fienden. Man konstaterar i stället att regeringen är illegitim, att den precis som den brittiska kronan i slutet av 1700-talet är en form av tyranni vars makt inte baseras på folkets samtycke.

– Tanken är att vi, folket, ska styra oss själva, förklarar Linda.

Är det inte så i dag?

– Nej, det tycker jag inte. När människor är rädda för sin regering, då är det tyranni. Vi vill inte vara rädda för vår regering, vi vill att den jobbar med oss.

Men vad är hon egentligen rädd för, om hon måste nämna något konkret? Linda sitter tyst i några sekunder och trycker upp sina ovala glasögon på näsroten, tycker att det är svårt att förklara för någon som inte är amerikan.

– Jag är ledsen att jag upprepar mig, men det är den federala staten. Den tar sig in i varje del av livet. Nu är det sjukvården, vad står på tur sedan? De kan avlyssna våra datorer och våra telefoner om de vill. Allt sådant gör mig rädd.

”Upproret är spretigt”, skriver journalisten David Barstow i New York Times, ”men genom det löper berättelsen om ett nära förestående tyranni … det är detta som förenar de disparata problem som upptar många teapartysupportrars energi – från den starka misstanken att organisationen Acorn riggar val till tron att Obama försöker kontrollera Internet och inskränka rätten att bära vapen”. Och rörelsen har blivit allt mer konspirationsteoretisk. Är Obama verkligen den han utger sig för att vara? Vems ärenden går han? Vad finns det för mörkerkrafter i bakgrunden? Är det svarta marxister, George Soros, Bilderberggruppen, FN eller Queen Elisabeth som håller på att ta över landet, eller alla på samma gång?

Oavsett vad så är lösningen densamma: en ”andra revolution”. Senast tog den dock vägen via valbåset. I mellanårsvalet 2010 föll demokrater som rotlösa furor i den konservativa stormen och ersattes av revanschlystna republikaner som gick in för att stoppa och rulla tillbaka Obamas agenda. I slutet av 2010 var Obamamanin bruten, bara två år efter att den förundrat en hel värld.

Ser Linda det här som en framgång? Absolut. De gick in för att ta tillbaka Amerika från Obama, och lyckades till stor del avväpna honom. Har West Chester Tea Party lagt ner vapnen? Absolut inte. Man växer fortfarande; protesterar inte lika mycket, men man gör andra saker: utbildar folk, försöker få in patrioter i kommittéer, skolstyrelser och lokala politiska församlingar. Och fienden är ju inte besegrad, striden långtifrån slut. Nu siktar hon och de andra på att avsluta Obamaeran. Sedan kommer man att fortsätta pressa republikanerna i rätt riktning. Hon lutar sin stora kropp över bordet:

– Vi sov ett tag. Trodde att politikerna var våra representanter. Tills allt en dag sprängdes i ansiktet på oss. Vi måste vara på helspänn hela tiden nu, beredda att agera när som helst. Och jag måste lära mina barn att vara beredda.

Kent Werne

Denna text är publicerad i boken Amerikansk höst. Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.