Omöjligheternas land

Kent Werne reser i den amerikanska drömmens ouppfyllda löfte – och hittar ett land som faller samman mitt i all rikedom. Amerikanen tror att allt är möjligt. Och om det inte går är det deras eget fel.

(Artikel i Tvärdrag 5/2008)

Läs också ett kapitel ur boken Amerikansk höst om den amerikanska fattigdomen

Mellan skyskraporna vandrar skuggorna av de människor som blivit kvar. En av dem märker hyrbilen som just stannat. Hans ögon vrider sig åt sidan, neråt, söker en position utan att hitta den, men samlar ihop sig och lyckas till slut möta min blick. ”Snälla ge mig lite pengar, jag måste få min medicin, de jagar mig hela tiden, rösterna”, säger han.

Den första känslan av obehag övergår först i en naiv tanke: att han säkert skulle få sina mediciner om han bara gick till socialen. Men sedan inser jag att det inte finns någon ursäkt. Inte här.

Så jag river upp en dollarsedel, får ur mig något uppmuntrande och går vidare för att söka ett hotell – för att komma innanför.

Jag har kommit till Detroit för att se USA:s fattigaste stad med egna ögon. Kanske delvis på jakt efter det spektakulära – efter övergivna kvarter och rostande industriruiner. Men också för att addera något till en större bild.

Jag har sett den amerikanska fattigdomen tidigare: I husvagnsparker utanför New Orleans, på gatorna i Atlanta och i urblåsta småstäder i Mellanvästern. Och någonstans dyker frågan alltid upp: hur kan världens rikaste land ha västvärldens mest utbredda fattigdom?

USA ligger i toppen av de rika ländernas fattigdomsliga. 13 procent av amerikanerna, 37 miljoner människor, lever under den fattigdomsgräns som staten har satt upp. I Sverige ligger nivån strax över fem procent om man använder samma måttstock. Det är en statistisk skillnad som märks.

Ofta är det svårt att jämföra. Fattigdomen har olika ansikten. I det globala syd, i Afrika, Latinamerika och Sydostasien, är den skoningslös, med smutsiga barn som leker i avföring, undernärda gamlingar i rännstenen och människor som bor i larmande kåkstäder, hopträngda som boskap på väg till slakt. I USA är den förstås inte lika brutal. Men materiell nöd, hemlöshet och undernäring är ändå vanligt.

Detroit är ett exempel på hur det kan se ut. När jag nästa dag glider fram genom de villakvarter som omger stadskärnan möts jag av ett blottat förfall, där vart fjärde hus är nerbränt eller sönderbrutet. Men också av det mer subtila, något som illustrerar den hala nedförsbacke som människor hamnat i: den speciella grå nyans som en omålad träfasad till slut utvecklar.

Och jag tänker att det saknas en nutida svensk motsvarighet till det jag ser. Liksom till andra amerikanska ghetton. Att det är långt mellan Tensta och ”Down town Detroit”.

Den amerikanska fattigdomens geografi är tätare, men också djupare. De fattigaste amerikanerna befinner sig en bra bit under den svenska socialbidragsnivån. Och de som har det sämst ställt i USA saknar ofta det mest grundläggande – el, vatten, värme.

Det som verkligen skiljer är dock välfärden och trygghetssystemen. I Sverige är alla medborgare ännu garanterade (i det närmaste) fri sjukvård, omsorg och utbildning. I teorin har vi också rätt till bostad och andra basbehov. Att vara fattig i USA är att vara skyddslös, att befinna sig vid kanten till ett hål utan synlig botten, eller att redan ha fallit ner. Under de sista tre decennierna har de välfärdsprogram som byggdes upp efter andra världskriget slaktats. Det blir allt svårare för en fattig amerikan att få hjälp av staten. Många är utlämnade åt den privata välfärdsmarknad som byggts upp parallellt med den begränsade, och strikt behovsprövade, offentliga. Men att köpa välfärd är dyrt. Närmare 50 miljoner amerikaner saknar därför sjukförsäkring, vilket gör att de tvingas betala en operation ur egen ficka om de blir inlagda. Och människor samlar skulder på hög, förlorar sina hem och hamnar på gatan. Många försöker också undvika sjukhusen, vilket gör att minst 20 000 människor dör i onödan varje år.

När jag besöker toaletten på en hamburgersylta blir jag på ett oväntat sätt påmind om problemets omfattning. På insidan av dörren har någon skrivit ”If you want to suck my dick – call 734-2457652”, och strax under har någon ironiskt replikerat: ”How much do you pay and what kind of health care plan do you provide?”

Den privatiserade välfärden gör alltså att kostnaderna för de grundläggande behoven ökar, något som borde få konsekvenser för hur statistiken tolkas. Men märkligt nog räknas inte tillgången till välfärd in i internationella jämförelser av fattigdom, vilket Sheldon H. Danziger och Robert H. Haveman uppmärksammar i boken ”Understanding poverty”. Om amerikanernas kostnader för sjukvård och andra välfärdstjänster räknas in hamnar alltså fattigdomsnivån betydligt högre.

De leker också med fattigdomsgränsen och visar vad som skulle hända om den höjdes bara en aning, från 42 procent av medianinkomsten (där fattigdomsgränsen går nu) till 50 procent. Då skulle 20 procent av amerikanerna räknas som fattiga, jämfört med sex procent i Sverige. Många av de 50 miljoner lågavlönade amerikaner som befinner sig strax över fattigdomsgränsen, i det som av sociologen Katherine Newman har benämnts ”den saknade klassen”, skulle då bli synliga i statistiken. USA har alltså fler ”nästan fattiga” än Sverige.

Det finns också något annat som döljs i generell statistik, något som ofta sägs vara en termometer i ett samhälles inre: barnfattigdomen. Sverige har världens lägsta nivå – omkring en procent av de under 18 år lever i fattigdom. I USA är siffran 17 procent, något som bland annat manifesterar sig i barn som bor i övergivna hus och att nyrekryteringen till kriminella gäng går smidigt.

Vad beror det på att fattigdomen är grövre och mer utbredd i USA än i Sverige? Frågan måste föregås av en mer grundläggande: Varför finns det fattiga i rika länder?

I USA anser många – enligt en undersökning mer än hälften av befolkningen – att fattigdomen beror på individen. Resonemanget ser ut ungefär så här: Det är var och ens ansvar att ”söka sin egen lycka”, och är man fattig beror det på lathet och bristande ansvarskänsla. Detta är också högerns syn på problemet, och det är en tankefigur som har fått allt större spridning de senaste decennierna. Ofta kombineras dock skuldbeläggandet av individen med en teori om att den alltför generösa välfärdsstaten har belönat soffliggandet och skapat ett ”bidragsberoende”. Lösningen är därför att tvinga människor att ”anstränga sig” genom att försämra skyddet och ta bort bidragen.

När jag rör mig genom fattigdomens landskap undrar jag om det är dessa människors eget fel att de lever i misär? Eller är det välfärdens fel?

Det borde gå att pröva dessa teser empiriskt. Man skulle till exempel kunna jämföra. Fattigdomen är mer utbredd i USA än i Sverige – betyder det att folk i USA är latare och mer arbetsovilliga än i Sverige? Eller att staten har varit mer generös mot de fattiga i USA? Om lathetsteoremet stämmer borde väl USA, där människor i högre grad lämnats att sörja för sig själva, ha färre fattiga än Sverige, inte tvärtom?

Frågar du en svensk blir svaret antagligen ett annat: att fattigdomen främst beror på orättvisor i samhället. Här har mentaliteten i högre grad formats av vänsterns värdegrund. Även om få förnekar att det finns ett visst mått av individuellt ansvar, så har vänstern och arbetarrörelsen länge hävdat att fattigdom i huvudsak beror på omständigheter bortom individens kontroll, som arbetslöshet, låga löner och diskriminering, och i grunden på att den kapitalistiska marknadsekonomin inte ger alla människor samma möjligheter. Det är inte de fattiga som är problemet, ja inte ens fattigdomen i sig – den är bara ett symptom på orättvisorna. Och för att komma till rätta med symptomet måste vi helt enkelt bekämpa orättvisorna, genom till exempelvis lönekamp, omfördelning av resurser och en välfärd som lägger ett lock över hålet.

Internationell fattigdomsforskning pekar åt samma håll: Danziger och Hayeman konstaterar att USA har en högre andel fattiga på grund av två huvudfaktorer: att en stor del av arbetsmarknaden består av låglönejobb och ett att de sociala transfereringarna, det vill säga omfördelningen via skatte- och socialförsäkringssystemet, ligger på en betydligt lägre nivå än i många andra länder. Och att det omvända gäller för Sverige: fattigdomen är lägre här på grund av högre lägstalöner, bättre omfördelning och ett mer generöst välfärdssystem. ”Det är tydligt att både inkomstfördelningen och graden av ’sociala förmåner’ som erbjuds i ett land har en stark inverkan på fattigdomsnivån”, skriver de.

Det går helt enkelt inte att vända bort blicken från de sociala strukturerna och politiken om man vill förstå.

Armodet står i relation till något annat. Fattigdomen är inte summan av ett antal lata individer – den är en del av klassamhället. Och den amerikanska fattigdomen är en del av det amerikanska klassamhället.

I Detroit är klassamhället fysiskt. Det är en kropp utsträckt i rummet. Och jag rör mig genom dess vener, på de motorvägar som skjuter ut från stadens hjärta.

Tjugo kilometer från centrum går en väg som blivit en symbol för klassuppdelningen: Eight mile road. Det är den som rapparen Eminem sjunger om och som har gett namn åt filmen om honom själv. På ena sidan är medelinkomsten 30 000 dollar per år, på andra sidan 80 000. Men Eight mile är också en geografisk manifestation av det som historikern Howard Zinn har kallat ”färggränsen” – en gräns som skiljer den svarta befolkningen från den vita. På den fattiga sidan är åtta av tio svarta, på den rikare sidan är förhållandet det omvända. Det är en uppdelning som berättar en del om hur det amerikanska klassamhället ser ut, och hur två ordningar förstärker varandra. Klassuppdelningen stärker rassegregationen och rasismen stärker klassamhället. Fattigdomen i USA är också betydligt mer utbredd inom den svarta befolkningen – 24 procent jämfört med åtta procent inom den vita befolkningsgruppen.

Den fysiska uppdelningen är en process. Det är en segregation i vardande som har pågått sedan 60-talet. Fenomenet brukar kallas ”white flight” – de vita rika har flytt inner-staden, fattigdomen och krimina-liteten och bosatt sig på behörigt avstånd från det de inte vill se, samtidigt som de svarta länge hind-rades att flytta genom att de förvägrades bostadslån. Och i takt med att bilindustrin har packat ihop fabrikerna och skeppat dem till Mexiko, har den sista orsaken att bo inom en tremilsradie från centrum försvunnit.

Till skillnad från i Sverige är det alltså inte låginkomsttagare som bor i förorterna utan de välbärgade. Och i Oakland County, norr om Detroit, är villorna slott. Mellan dem prunkande parker, köpcentrum och golfbanor. Här finns några av världens mest välbärgade områden, där de vita rika lever sitt eget liv, skyddade mot klassamhällets bottensats.

Även detta är en spegel av helheten. USA har inte bara det globala nords mest utbredda fattigdom, utan också dess mest extrema rikedom. En rikedom som exploderat på senare tid. När finanstidningen Forbes magazine startade sin kartläggning 1982 fanns det 13 dollarmiljardärer i USA – idag är de 469 stycken. 1980 kammade den allra rikaste hundradelen av befolkningen hem åtta procent av nationalinkomsten. Idag tar de hand om 20 procent. Detta medan den fattigaste femtedelen av befolkningen har sett sin andel sjunka från fem och en halv till fyra procent.

Även om klassklyftorna i Sverige också har ökat kraftigt är vi ännu inte i närheten av USA. De processer som orsakat växande klyftor över hela världen har varit extra starka i kapitalismens centrum. Det handlar om förändrade relationer på arbetsmarknaden, där facket har tappat kraft gentemot företagen och kapitalet, något som fört med sig att en allt större del av tillväxten går till aktieägarna och de högavlönade istället för till arbetarklassen. Det handlar också om ett radikalt politiskt skifte med nyliberala förtecken, där de rika har fått skattelättnader – bara under George Bushs presidentperiod handlar det om tusentals miljarder dollar – samtidigt som arbetare och fattiga har fått såväl ökade skattebördor som sämre välfärd.

De växande klyftornas politik sägs ibland ligga i den fattiges eget intresse. Detta enligt följande logik: När de rika tillåts bli rikare utvecklas ekonomin, vilket i slutändan också gynnar de fattiga. John Keneth Galbraight, en amerikansk ekonom som själv inte trodde på teorin, beskrev detta resonemang som ”hästskitsteoremet” – ”om man ger hästen tillräckligt med havre så kommer sparvarna på vägen att överleva”.

Om man vill kan man se de senaste åtta årens utveckling i USA som ett exempel på hästskitsteoremets ogiltighet: de välbärgade har fått det allt bättre, medan fattigdomen har ökat och medelinkomsten sjunkit.

Man skulle också kunna se den amerikanska utvecklingen som ett tecken på att fattigdomen tvärtom ökar när skillnaderna drar iväg, och att den minskar då tillväxt kombineras med omfördelning av resurser och allmän välfärd. Att en rättvisare lönebildning och en hög allmän välfärdsnivå motverkar fattigdomen. Och inte bara som en enkel kalkyl – att det höjer de redan fattigas standard, utan också som en spärr mot att fattigdomen växer, mot att människor faller ner i hålet.

När människor blir arbetslösa eller sjuka har det betydelse vilka skyddsnät som finns. Om de fungerar bra kan de ge trygghet och mod att pröva nytt och ta sig tillbaka. Om de har för stora maskor eller sitter för långt ner i hålet faller fler till botten.

En större andel av den amerikanska medelklassen glider nämligen neråt, jämfört med den svenska. Och färre tar sig upp igen.

Vissa lyckas dock. När Eminem vann duellen mot Papa Doc, fick skivkontrakt och blev rik, förverkligade han kärnan i den amerikanska drömmen. Genom hårt slit och enveten målmedvetenhet gick han från ”rags to riches”.

I USA finns en stark tro på att det är fullt möjligt att arbeta sig upp från fattigdom till rikedom om man bara är beredd att kämpa. Forskningen visar att 60 procent av amerikanerna tror att ”människor belönas för sina insatser” och att 70 procent är övertygade om att ”människor belönas för sin intelligens och sina förmågor”. Det är de högsta siffrorna i en internationell jämförelse mellan 27 länder, där genomsnittet låg på 35 respektive 40 procent. Amerikaner tror också att den ekonomiska rörligheten, det vill säga klättringen på samhällsstegen, är bättre i USA än i något annat land.

Detta förklarar varför amerikaner har större tolerans för växande klyftor än andra befolkningar. Isabel V. Sawhill, på The Brookings Institution, som lett arbetet med ”Economic Mobility Project” påpekar i en rapport att ”många amerikaner är obekymrade över de historiskt sett stora klyftorna i dagens USA, på grund av att de tror att stora klyftor mellan rika och fattiga kompenseras av en hög ekonomisk mobilitet”.

Samma rapport avslöjar dock att framgångssagan i hög grad är en myt. USA har nämligen västvärldens sämsta ekonomiska mobilitet. 42 procent av de barn som föds in i den fattigaste femtedelen av befolkningen blir kvar där. Den svenska rörligheten är betydligt bättre. 26 procent av de barn som kommer från den fattigaste femtedelen av befolkningen förblir där – resten rör sig uppåt.

Bara sex av hundra fattiga amerikaner lyckas göra resan från ”rags to riches”, eller åtminstone till den översta femtedelen. Det är om dem det skrivs sagor och görs ”realityfilmer”. Genom sådana sagor får amerikanerna indirekt lära sig att klassamhället är en myt, eller åtminstone irrelevant.

Men det amerikanska klassamhället är den rika världens brantaste. Och kanske är det just därför myterna finns. För att de behövs. För att människorna ska orka, och för att de inte ska komma på tanken att kämpa kollektivt.

Slutsatsen i rapporten är att ökade klyftor och försämrad välfärd ger sämre rörlighet. Pinnarna på stegen hamnar längre ifrån varandra och människor får svårare att nå till nästa pinnhål. Växande klyftor, rasistiska spärrar och sönderklippta skyddsnät har alltså inte bara skapat en hög fattigdomsnivå och öppnat en fallucka för arbetarklassen – det har också byggt glastak för dem som befinner sig i hålet.

Jag vänder tillbaks mot Detroits imploderade centrum och äter en enorm ”Beef & cheese sub sandwish” på en lokal diner. Mitt emot mig sitter Dianne Feeley, en pensionerad bilarbetare som valt att stanna kvar i Detroit för att arbeta fackligt och i olika nätverk som försöker bromsa välfärdsslakten. Hon berättar om en växande arbetslöshet, utslagning och uppgivenhet i industridödens och nyliberalismens spår. De människor som blir kvar blir statistik och statistiken blir den mest uppseendeväckande i landet.

Men Dianne befarar att Detroits öde blir USA:s framtid: en sprucken bakgård till det globala samhället, ett land där klyftorna kommer att öka ännu mer och där den rikaste femtedelen kommer att låsa in sig i grindsamhällen som blir öar i ett hav av växande fattigdom. Med en ekonomisk depression öppnas förmodligen falluckan för tiotals miljoner människor som nu lever på gränsen.

För Dianne är Sverige fortfarande ett föredöme – långt borta ifrån den amerikanska vardagen.

Vi talar om skillnaden mellan de olika samhällsmodellerna, men jag kan inte undanhålla henne att klyftorna ökar också i det kända välfärdslandet i ”Scandinavia”. Att vi sedan 90-talet tycks ha vant oss vid att mer än fem procent av befolkningen är arbetslös och att vi sakta närmar oss en amerikansk arbetsmarknads- och välfärdsmodell.

Jag berättar också att starka politiska krafter i Sverige faktiskt ser USA som ett föredöme. Att den sittande regeringen drivs av samma idéer som format det nutida amerikanska samhället: att fattigdom i huvudsak beror på att de fattiga har det för bra. Att skyddsnäten är för generösa. Att växande inkomstklyftor och mer välriktade piskrapp är nödvändiga för att få folk att anstränga sig. Och att människor blir friare om välfärden privatiseras och var och en i högre grad lämnas åt sig själv.

Vi konstaterar att exemplets makt är stark. Men vilket USA är det som idealiseras? Och vilket Sverige? Verklighetens eller mytens?

Jag är redo att lämna en sjunkande stad – som så många andra. Sätter mig i bilen och vrider upp volymen på stereon. Söker mig utåt.

Men vid uppfarten till motorvägen fastnar blicken på en husfasad med en klottrad fråga: ”What must I doo to bee saved?” Och svaret: ”Believe in the Lord Jesus Christ and thou shalt be saved.”

Plötsligt öppnas en dörr i fasaden – en hemlös kille kommer ut, slänger en säck på ryggen och viker av mot stadskärnan. Med ryggen mot frälsningen.

Kent Werne

Denna text är publicerad i Tvärdrag 5/2008
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s