USA gick i bräschen, ekonomerna jublade. Flexibilitet och löneskillnader skulle kapa arbetslösheten och ge Sveriges ekonomi en mirakelboost. Nu har vi åkt en bit längs den USA-inspirerade låglönelinjen. Vad blev resultatet?
(Publicerad i Ordfront Magasin 1/2013. Läs också en krönika på samma tema)
Om man för femton år sedan hade bett valfri framträdande ekonom peka ut en välfungerande arbetsmarknad hade svaret sannolikt blivit ”USA:s”. Medan den svenska ekonomin hackade gick den amerikanska tillväxtmaskinen nämligen för högtryck. Under Bill Clinton föll arbetslösheten ner mot fyra procent, och enligt den tidstypiska Timbrorapporten Amerikaner arbetar, USA på väg mot full sysselsättning (1996) berodde det i första hand på en ”smidigt fungerande arbetsmarknad” som saknade ett ”starkt organiserat intresse som perverterar lönebildningen”.
I USA var facket betydligt svagare än i Sverige, där fanns inga ”höga ersättningar som skapar onda cirklar”, de fasta anställningarna var på utdöende och fler var ”tillfälligt knutna till företaget”. Politikerna hade också bejakat globaliseringen och strukturomvandlingen, och som ersättning för industrijobben hade IT- och finanssektorn skapat högkvalificerade arbetstillfällen samtidigt som den privata servicesektorn sugit upp lågutbildade. Här var det flexibilitet och låga lägstalöner som gällde, vilket inte bara gynnade tillväxten utan också arbetsmarknadens ”outsiders” – det vill säga människor som annars lätt blev bidragsberoende.
Amerikanerna ansågs helt enkelt ha funnit vägen framåt i den nya ekonomin.
Fanns det några nackdelar med ”the American way”? Tja, den jämlikhetsbenägne kunde se de växande löneskillnaderna som ett gissel. Man måste dock välja väg, klargjorde professorn i internationell ekonomi Mats Persson i Ekonomisk Debatt 1997: ”Ska vi kopiera den amerikanska modellen och få ner arbetslösheten genom att acceptera en urholkad arbetsrätt och en större lönespridning? Eller ska vi slå vakt om de institutioner och de organisationer som har en inte obetydlig del av ansvaret för att arbetslösheten i vårt land under större delen av 90-talet legat på mellan 10 och 15 procent?”
Stor ”lönespridning” var dock inget problem utan faktiskt hela poängen, menade ekonomerna, eftersom en ”sammanpressad lönestruktur” gav högre arbetslöshet. Enligt den så kallade utbudsteorin, som hade sopat ut Keynes från universitet och finansdepartement, berodde nämligen inte arbetslöshet på dålig efterfrågan och nerskärningar, utan på att priset på arbetskraft blivit för högt. Om politiken gick in för att öka arbetskraftsutbudet kunde dock lönerna pressas ner och jobben bli fler.
Valet var därför givet: kopiering. I frontlinjen gick bland andra den svenska nyliberalismens grand old man Assar Lindbeck, som menade att det blivit hög tid för mer ”hårdhänta åtgärder”, som ”flexiblare relativlöner, mindre generösa arbetslöshetsunderstöd eller en urholkad lagstiftning om anställningstrygghet”. (Ekonomisk Debatt 7/1996).
Det fanns förstås bromsklossar. Även om Socialdemokraterna träffat uppgörelser med Centerpartiet om en sänkning av a-kassan hade man inte helt dumpat trygghetsambitionerna. Och LO protesterade mot försämringar i arbetsrätten. ”Vi står i vägen” deklarerade ordföranden Bertil Jonsson på LO-kongressen 1996. Här fanns således det stora hindret på vägen mot en amerikanisering – detta starka ”intresse som perverterar lönebildningen”.
2003 publicerade DN en trendspanande artikelserie (16/3, Cecilia Jacobsson & Georg Cederskog) med rubriken Amerikaniserad arbetsmarknad. Inte menat som en målsättning, utan som en trendspaning. Journalisterna såg fler tillfälliga anställningar, nystartade uthyrningsföretag och större löneskillnader som tecken på att den svenska arbetsmarknaden förändrades i 1990-talskrisens efterdyningar. Och näringslivet sneglade allt mer på USA, vars ”flexibilitet kan te sig avundsvärd”. Reportrarna tog därför flyget över Atlanten för att se hur det kunde tänkas bli framöver, och fann ”mindre attraktiva drag” i den amerikanska modellen. De hittade bland annat upp folk som putsade bilar för sex dollar i timmen och bekräftade i stort den bild som författaren Barbarah Ehrenreich gett av USA i boken Barskrapad (Leopard 2003): ett samhälle där arbetare tvingades hoppa mellan tillfälliga anställningar med usel lön och där allt fler blev ”working poor”. De var städare, servitriser och Walmartkassörer, fotfolk i en servicesektor som ansågs tillhöra framtiden men som ändå verkade (ny)gammal. ”I USA finns servicejobb av en typ som nästan försvunnit i Sverige” skrev DN, och nämnde bland annat tjänstefolk och städhjälp i hemmet. ”Vem skulle göra de förkättrade pigjobben i Sverige?” undrade man (lite sådär halvt på skämt,) och antog att det skulle krävas arbetskraftsinvandring.
För fackets del framstod låglönelinjen och återskapandet av bortrationaliserade serviceyrken minst sagt som oangenäma lösningar, och man såg väl inte heller några uppenbara hot så länge Socialdemokraterna abonnerade på regeringsmakten. Dessutom hade ju nu den svenska arbetslösheten bringats ner så pass mycket att någon ytterligare chockterapi knappast var möjlig. Men vi är förstås inte ”för evigt vaccinerade mot amerikanisering i Sverige”, varnade TCO:s dåvarande chefsekonom Råland Spont (DN 17/3 2003).
Tre år senare läste Fredrik Reinfeldt upp regeringsförklaringen: ”Sverige behöver ett kraftfullt program för fler jobb … som gör det mer lönsamt att arbeta och enklare att anställa. Trösklarna in på arbetsmarknaden måste sänkas och en ökad arbetsinsats eller ett större ansvarstagande belönas.” Nu väntade jobbskatteavdrag, försämringar av a-kassan och sjukförsäkringen, en förändring av LAS genom att ”möjligheterna till visstidsanställningar vidgas”, halverade arbetsgivaravgifter för unga och ett skatteavdrag för hushållstjänster – ”Rut” – med mera.
Alliansens medicin hade till stor del ordinerats av de ekonomer som vänt blicken mot USA i ett försök att verklighetsförankra sina teorier. Och allt det som nu drevs igenom hade i en eller annan form redan prövats i USA. Den konservativt färgade arbetslinjen, ofta kallad ”welfare-to-work”, hade sänkt ersättningsnivåerna och pressat folk att ta jobb till lägre löner. 1996 undertecknade Bill Clinton Personal Responsability and Work Opportunity Act, som enligt presidenten innebar ”slutet på bidragssystemet som vi känner det”. Samtidigt utökades jobbskatteavdraget (Earned Income Tax Credit). Staten skulle bli mer ”tough on work” och det skulle ”löna sig att arbeta för fler amerikaner”.
Det var inte fråga om en exakt kopia. I USA hade konservativa krafter och storföretag gått till öppen attack mot facket sedan 70-talet, som undan för undan pressats till reträtt och förlorat medlemmar. På 00-talet var färre än en av tio privatanställda amerikaner fackligt anslutna, jämfört med 25 procent på 70-talet. Och nästan nio av tio saknade kollektivavtal.
Så skulle vi naturligtvis inte ha det i Sverige, intygade Reinfeldt. ”Vi slår vakt om den svenska modellen … Ordningen med kollektivavtal ska bevaras.”
Skönt, tänkte en del som befarat systemskifte. Inte ens Moderaterna vågade röra grundpelarna i den svenska modellen. Amerikaniseringen verkade utebli. Eller?
Anders Kjellberg, professor i sociologi i Lund, har följt den svenska arbetsmarknaden under flera år. Och han ser tecken på en amerikanisering.
– Det är inte så att vi kommer få en amerikansk modell i morgon. Det handlar snarare om en långsam förändring, en rörelseinriktning, där flera faktorer spelar in.
Den viktigaste är kanske strukturomvandlingen. På två decennier har 400 000 industrijobb försvunnit. 1990 var 22 procent av de med jobb anställda inom industrin, idag är andelen nere på 13 procent. Det har inte gått lika långt som i USA, där bara 9 procent numera tillverkar saker, men trenden är tydlig. Och det beror inte bara på robotiseringen. Många industrijobb har också flyttat utomlands.
Vilken typ av arbeten uppstår istället? Bengt Furåker, professor vid institutionen för sociologi och arbetsvetenskap i Göteborg, menar att tjänstesamhället för med sig en tydligare polarisering än vad man tidigare trott.
– Det har funnits förhoppningar att det postindustriella samhället skulle innehålla väldigt många fler kvalificerade jobb. Men tendensen nu verkar snarare vara att de enklare jobben ökar, liksom klyftorna i samhället.
Jobben inom handeln, hotell- och restaurang och andra servicebranscher blir allt fler, och där är lönerna generellt lägre än inom industrin – något som bidragit till att lönegapet mellan arbetare och tjänstemän har växt från 35 till 44 procent på 15 år.
Just den utvecklingen verkar den nuvarande laguppställningen i Rosenbad vilja spä på.
– Regeringen hävdar att lösningen är att skapa låglönejobb i privata servicenäringar som hotell och restaurang, säger Anders Kjellberg.
Andelen låglönejobb, visade Eurostat nyligen, är visserligen fortfarande lägre i Sverige än i de flesta andra länder, vilket torde vara kollektivavtalens förtjänst, som enligt Anders Kjellbergs beräkningar täcker 87 procent av jobben i privat sektor. Täckningsgraden har dock minskat något på senare år, från 90 procent, och på sina håll växer revorna:
– I avreglerade sektorer och längre ner i företagens underleverantörskedjor är risken större att man stöter på företag som vägrar skriva på kollektivavtal och som har en fientlig inställning till facket, säger Anders Kjellberg.
De riktigt låga lönerna och usla villkoren hittar man just i revorna, och här är de utlandsfödda klart överrepresenterade. Men samtidigt har lägstalönerna i flera branscher – särskilt i kvinnodominerade yrken som omsorg, städ och restaurang – i realiteten blivit normallöner. Och jobbar man deltid, vilket hundratusentals gör ofrivilligt, blir månadsinkomsten förstås ännu lägre.
Men detta räcker inte för låglöneförespråkarna. På ett seminarium om arbetsmarknaden i februari 2011 sa finansminister Anders Borg att ”lägstalönerna är ett större problem än vad vi har trott”. De hindrar nämligen lågutbildade att få jobb, menade han.
Regeringen har hittills inte gjort några direkta ingrepp i lönebildningen, men man har andra verktyg att jobba med.
Enligt utbudsteorin kan man till exempel pressa ner lönerna genom att försämra i socialförsäkringarna. 2012 spanade den parlamentariska socialförsäkringsutredningen ut över världen: ”Det internationellt sett höga inkomstskydd som länge har förknippats med ersättningsnivåerna i de svenska socialförsäkringarna verkar till stor del tillhöra historien”, konstaterade man. Den faktiska ersättningsnivån i den svenska a-kassan har till exempel fallit från 85 till 55 procent av en industriarbetarlön (efter skatt) sedan 1990. Bara mellan 2005 och 2010 rasade den med 13 procentenheter. Samtidigt som avgifterna höjts och allt färre faktiskt får a-kassa när de blir arbetslösa.
En annan otrygghetstrend är det som brukar kallas flexibilisering.
I Svenskt Näringslivs rapport Landet runt – med företagare om Las (2011) berättar en rad företagsägare och chefer om hur mycket bättre det vore om inte LAS fanns. Peter Magnusson, VD för fastighetskoncernen Kvarnvretengruppen i Västerås, menar till exempel att ”lagen är föråldrad och ger arbetsgivarna alldeles för lite att säga till om. Det borde vara en rättighet för arbetsgivaren att avgöra vilken bemanning som behövs”.
Men samtidigt har det blivit betydligt lättare att krypa runt LAS på senare år. 85 procent av dem som jobbar har fortfarande fast anställning, men de tidsbegränsade anställningarna har ökat, från 400 000 för 20 år sedan till 600 000 idag. Den procentuella ökningen är inte iögonfallande, men samtidigt har de tidsbegränsade jobben ändrat karaktär – från förutsägbara vikariat till oförutsägbara behovs- och timanställningar som staplas på varandra och gör livspusslet närmst olösligt.
Behovsanställda är utlämnade till näringslivets dagsform och arbetsgivarens godtycke. Det gäller också en annan expanderande anställningsform: uthyrd personal.
Sommaren 2007 berättade Fredrik Reinfeldt för tidningen Affärsvärlden om sina erfarenheter från en rad arbetsplatsbesök: ”Gå in bland lagerhyllorna så märker man att företagen saxar de egna anställda med anställda från bemanningsföretag, som står för mycket av flexibiliteten och tar konjunkturvariationerna.” Och i samma artikel förklarade Affärsvärlden att ”det viktigaste skälet till att branschen sväller är att kunderna slipper Las”. Bemanningsanställda jobbar visserligen under kollektivavtal, men uppsägningstiden är kort och i praktiken blir många utan lön från en vecka till en annan. Inte för inte har de uthyrda kallats vår tids daglönare.
Det är framförallt yngre arbetare som drabbats av den nya otryggheten. 1990 var sju av tio unga (16-24 år) med förvärvsarbete som huvudsyssla fast anställda – idag är sex av tio tillfälligt anställda.
Samtidigt har ungdomsarbetslösheten parkerat på en hög nivå, vilket öppnat för förslag som slopade turordningsregler och sänkta ingångslöner.
Enligt rapporten Vid arbetslivets gränser (2013), som ingår i socialförsäkringsutredningen, har dock glappet mellan ungas och medelålders löner växt rejält sedan 80-talet, särskilt under de senaste 10 åren. ”Trösklarna” har alltså redan minskat, utan att arbetslösheten har minskat.
Rapporten sammanfattar sina slutsatser med att ”arbetslivets förändring sedan 1970-talet har varit omvälvande på ett negativt sätt för unga och lågutbildade”.
Den svenska arbetsmarknaden är stadd i ständig förändring, men hittills tycks något ha förhindrat en större omvälvning.
– Det viktigaste är trots allt att vi har starka fackföreningar. De står i vägen för det i dagsläget, säger Bengt Furåker.
Marken har dock skakat rejält under LO-borgen de senaste åren.
Sedan 90-talet har förbunden förlorat 700 000 medlemmar, och andelen arbetare som är med i facket har minskat från över 80 procent till 68 procent idag. Bara sedan 2006 har anslutningsgraden fallit med 9 procentenheter. Medlemsflykten beror enligt Anders Kjellberg till stor del på att a-kassan försämrats och avgifterna höjts, men också på avregleringarna och att den allt mer dominerande servicesektorn är svårare att organisera än industrin.
Än så länge är inte medlemstappet så stort att det på allvar hotar kollektivavtalens legitimitet, tror Bengt Furåker, och de senaste åren har flera LO-förbund dessutom lyckats stoppa raset.
– Jag ser inget omedelbart hot mot fackets styrka, men visst finns det orosmoln, och skulle a-kassan frikopplas och bli obligatorisk får vi nog räkna med en rejäl sänkning av fackanslutningen.
Ett av orosmolnen är de ungas fanflykt. För 15 år sedan var 70 procent av arbetarna mellan 16 och 24 år fackligt organiserade. 2011 hade siffran mer än halverats, till 34 procent. Många anser att de inte har råd, och allt fler unga jobbar i butiker, restauranger och på call centers – på arbetsplatser utan facklig tradition och inte sällan utan kollektivavtal. Men den främsta anledningen är sannolikt ökningen av visstidsanställningarna.
De som vill driva Sverige i en amerikansk riktning har inte gett upp. Men de frontar inte längre med USA som exempel.
Vilket kanske inte är så konstigt. Finanskrisen kastade ut tio miljoner amerikaner i arbetslöshet, och sedan dess har ekonomin hackat sig fram. Långtidsarbetslösheten i USA är den högsta sedan 30-talet, medelklassen har punkterats och folk har fallit genom trasiga skyddsnät och landat på den amerikanska modellens undersida. Medianlönen har rasat med 9 procent sedan 2008, fattigdomen har exploderat och klyftorna vidgats ännu mer.
Det ekonomiska under som svenska nyliberaler tog som intäkt för att deras teorier fungerade i praktiken visade sig vara en dopningsskandal. Tillväxten byggde mest på en kreditbubbla som sprack 2006, och den ”lönespridning” som sades vara bra för ekonomin bäddade istället för en finanskris, då arbetarna skuldsatte sig allt mer i ett försök att kompensera de dalande lönerna. Och till slut gick det inte längre.
Nu tycks den amerikanska ekonomin ha kört fast i sprickan mellan låglönelinjen och lågskattelinjen. Och kanske är det just en kombo av hög arbetslöshet och växande klyftor som väntar i slutet av ”the american way”, inte tillväxt och lägre arbetslöshet.
Kent Werne
Denna text är publicerad i Ordfront Magasin 1/2013
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.
Kent Werne 
En kommentar