”Europa klarar inte mer åtstramning”

Europas riskerar fastna i en negativ spiral av deflation och stagnation om inget görs. Och nollränta kommer inte att räcka – det krävs en aktiv finanspolitik med stora offentliga investeringar, säger ekonomer till Dagens ETC.

(Publicerad i Dagens ETC 6/11 2014)

Tillståndet i den europeiska ekonomin har vållat krigsrubriker på sistone. The Economist skrev i sitt senaste nummer om ”det största ekonomiska hotet”, och The Guardian om en annalkande ”mardröm”. Det är risken för deflation – motsatsen till inflation – man pekar på: ett tillstånd där priserna sjunker, konsumtion och investeringar fryser inne och skulderna växer.

– Om folk vet att priset är lägre i morgon vill de inte så gärna spendera nu. Och då får vi sämre efterfrågan idag, vilket gör att ekonomin går i stå. Det är mycket värre än den inflationskris som ekonomer har varnat för i tre decennier, säger Lars Pålsson Syll, docent i ekonomisk historia och doktor i nationalekonomi vid Malmö Högskola.

”Svårt att ta sig ur”
Det har gått 35 år sedan Margaret Thatcher utnämnde inflationen till ”the biggest destroyer of all” och inledde en kamp för att pressa ner den då tvåsiffriga inflationen genom chockhöjd ränta och kraftiga nedskärningar. Till priset av massarbetslöshet.

Receptet hade skrivits av Milton Friedman och andra monetarister, som vände sig emot efterkrigstidens keynesianska finanspolitik, där full sysselsättning prioriterades.

Sedan följde andra europeiska länder efter, och på 90-talet hade inflationsbekämpningen hamnat högst upp på dagordningen, inte minst genom Maastrichfördraget och EMU. Även i Sverige blev låg inflation överordnat låg arbetslöshet genom strama budgetregler och ett inflationsmål på 2 procent.

– Man trodde helt enkelt att får man bara ner inflationstrycket så löser sig resten, säger Lars Pålsson Syll.

Så blev det inte, och sedan finanskrisen 2008 har mycket välts över ända. Världsekonomin i allmänhet – och Euroområdet i synnerhet – har gått kräftgång, arbetslösheten har fastnat på en hög nivå och inflationshotet är som bortblåst.

– Risken är istället att vi hamnar i en deflationsspiral av samma slag som på 30-talet och som det är väldigt svårt för en ekonomi att ta sig ur, säger Lars Pålsson Syll.

Räcker det med nollränta?
Europa som helhet lider redan av ”lowflation”, av alltför låga prisökningar. I oktober landade den årliga inflationen i eurozonen på ynka 0,4 procent, långt under den Europeiska centralbankens (ECB) mål på 2 procent. Enligt ECB-chefen Mario Draghi är risken för minussiffror liten, men faktum är att flera länder redan drabbats av deflation. I det krisande Sydeuropa har priserna fallit, och flera länder i och utanför eurozonen balanserar på nollstrecket, däribland Sverige.

Den låga inflationen kan samtidigt ses som ett symptom på den svaga tillväxten och sviktande efterfrågan i Europa. Något som också Riksbanken uppmärksammar i sin senaste rapport: Det saknas en ”tydlig inhemsk dragkraft” i Euroområdet, skriver man.

Läget är minst sagt prekärt, och i ett försök att undvika deflationshålet och få fart på ekonomin har ECB dumpat styrräntan till 0,05 procent. Den svenska Riksbanken gick i förra veckan ännu längre och sänkte styrräntan till historiskt låga noll procent.

Alldeles för sent, enligt den förre vice Riksbankschefen Lars E O Svensson, som på senare år har opponerat sig mot Riksbankschefen Stefan Ingves stramare räntelinje.

– Det borde ha varit uppenbart för Riksbanken sedan länge att dess räntehöjningar med början sommaren 2010 har varit fel politik och bara lett till för låg inflation och för hög arbetslöshet, säger Lars E O Svensson till Expressen.

Nu har verkligheten tvingat Riksbanken att anpassa sig, menar han. Nollränta är dock otillräckligt, enligt Svensson, som vill se en nivå på minus 0,25 procent.

En annan möjlig åtgärd som lyfts fram är att ECB och de nationella centralbankerna kopierar amerikanska Federal Reserves strategi att köpa upp värdepapper en masse och därmed öka pengamängden i ekonomin – så kallad ”quantitative easing”.

Men inte heller det räcker för att lyfta Europa ur krisen, anser nu allt fler ekonomer. En av dem är Mark Blyth, professor i internationell politisk ekonomi vid Brown university i USA och författare till boken Austerity: The History of a Dangerous Idea (2013).

Huvudproblemet, säger han till Dagens ETC, är den hårda åtstramningspolitiken – ”austerity policies” på engelska – som har bedrivits inom EU sedan den grekiska skuldkrisen 2010 och som framför allt Tyskland har propagerat för.

– Om du försöker lösa vad som i grunden är en bankkris med kraftiga budgetnedskärningar så hamnar du i just den här typen av deflationsspiral, säger han.

Syftet med åtstramningarna har varit att pressa ner såväl lönekostnader som priser i medlemsländerna för att öka konkurrenskraften. Men om alla länder i en region stramar åt samtidigt, som i Europa idag, då finns det ingen kvar som kan spendera tillräckligt för att driva på efterfrågan och tillväxten, och då stagnerar ekonomin. Det som kan förefalla rationellt för ett land kan alltså leda till en katastrof på ett större plan.

”Kommit till vägs ände”
Faktum är att Internationella valutafonden redan 2012 ­varnade för att parallella nedskärningar i en krissituation kunde sluta i stagnation och deflation i Europa. Särskilt eftersom styrräntorna redan var låga. Och nu har detta realiserats.

– Om man bedriver en felaktig ekonomisk politik under lång tid kan man göra väldigt stor skada, säger Mark Blyth. Och deflation och stagnation är konsekvensen.

Lars Pålsson Syll håller med om att åtstramningsdoktrinen är huvudproblemet:

– Den har kommit till vägs ände. Det blir alltmer tydligt att den inte leder någon vart. Ekonomin tar sig inte upp ur recessionen, vi är nere i en långvarig stagnationsfas. Vi får inte dynamon att fungera, och det visar att makropolitiken varit felaktig.

Såväl Mark Blyth som Lars Pålsson Syll efterlyser en mer aktiv finanspolitik för att undvika permanent stagnation och få igång hjulen, att politikerna släpper sargen och satsar på investeringar i infrastruktur, bostäder och på ökad köpkraft.

– Bara att sluta strama åt, att upphöra med självskadebeteendet, skulle vara ett steg åt rätt håll, säger Mark Blyth.

”Enda kvarvarande medlet”
The Economist föreslog i sitt ­senaste nummer ett lånefinansierat offentligt investerings­paket i Europa på i runda slängar 300 miljarder euro, knappt 2 800 miljarder kronor. Och något i den stilen rekommenderar även Lars Pålsson Syll.

– Det är bara en sak som gäller idag som jag ser det, och det är en rejäl finanspolitisk satsning, det är det enda kvarvarande medlet, säger han.

Kent Werne

Denna text är publicerad i Dagens ETC 6/11 2014
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s