Den onda cirkeln

Fattigdom och desperation äter sig uppåt i den amerikanska medelklassen i den långvariga krisen. Misären leder inte alltid till de uppenbara politiska vägvalen.

(Utdrag ur Amerikansk höst, publicerat i Ordfront Magasin 5/2012)

Hösten 2011 är mer än fem miljoner amerikaner öppet långtidsarbetslösa i USA. Ytterligare några miljoner har återvänt till skolbänken i hopp om att överbrygga krisen. Många har samtidigt pressats ut från arbetsmarknaden och sökt skydd någonstans i det splittrade och ihåliga amerikanska välfärdssystemet. Forskarna varnar för en »permanent arbetslös underklass«. Innan krisen tillhörde de flesta som nu blivit arbetslösa den breda medel-klassen; lågutbildade men ändå med hyggligt betalda jobb. De trodde att hårt arbete var nyckeln till en lyckad och stabil tillvaro, en inställning de fått med modersmjölken.

Nu har de tappat bort nyckeln. Och många kämpar för sina liv.

En ond cirkel är alltid lättare att identifiera i efterhand. När man precis hamnat i den, när knölen som upptäckts på mammografin visar sig vara cancer, är det betydligt svårare att förutspå utfallet. Hur ska man till exempel kunna veta att man fyra år senare ska berätta allt för en reporter från Schweiz eller Sverige eller Gud vet varifrån och säga till honom att det värsta egentligen inte är att förlora en kroppsdel eller att ligga utslagen på soffan ett halvår, utan att samtidigt som allt detta inträffar se privatekonomin implodera och behöva mobilisera alla kvarvarande krafter för att inte falla till botten, för att till slut inse att livet man kan återfå bara är en spillra av det man en gång hade.

– Man arbetar hela sitt liv, från sexton års ålder, och det här är vad man får? Det suger verkligen.

Lynda Hiller sitter i en inrökt radhuskällare i Allentown, en liten stad några mil norr om Philadelphia. Hon har precis fyllt 63 och kommer aldrig att arbeta igen. På vänster handled sitter ett mörk-rosa silikonarmband med texten »BE STRONG« – ett minne av cancern. I den andra handen, mellan långfingret och pekfingret, vilar en nytänd Marlboro Light.

– Det är min enda avkoppling. Jag dricker inte, tar inga droger. Och jag kan inte sluta, vill inte.

Hon drar in nikotinet, håller andan ett par sekunder, släpper ut tre vita puffar och börjar berätta. Om chocken. Det var i juni 2007. Hon jobbade på bank då, åkte runt i halva Pennsylvania och assisterade folk som inte kunde ta sig till ett kontor. Gillade det skarpt. Vilket gjorde det extra tungt att lägga sig på operationsbordet.

– Jag ville fortsätta jobba, sköt upp allt i två månader, men familjen övertalade mig till slut. »Du kanske inte kommer se likadan ut, men du kommer i alla fall leva«, sa de. Och deras stöd var det enda som fick mig att klara av det.

Året som följde blev en utsträckt mardröm av fysiskt lidande. Inte bara på grund av den förödande cellgiftsbehandlingen. Hon blev dessutom påkörd bakifrån vid ett stoppljus och skadade höften, och på köpet fick hon en lättare hjärnblödning under den följande höftledsoperationen.

– Japp, det var en rolig tid, säger hon och rosslar fram ett skratt. Fimpar i en halvfylld askkopp i brun sjuttiotalskeramik.

Sviterna finns kvar. Nyligen fick hon visserligen implantatet på plats, och håret har växt ut igen, ligger kort och rosarött över pannan. Men kroppen har tagit stryk, hon är ofta trött och har konstant värk, vilket varken är märkligt eller ovanligt efter en sådan genomkörare. Mer främmande för en svensk eller schweizare, men mindre konstigt för en amerikan, är de resterande sviterna: en hög med läkarräkningar.

Enligt en undersökning satt 73 miljoner amerikaner på sjukvårds- skulder 2010 – en ökning från 58 miljoner fem år tidigare. Inte bara folk som saknar försäkring hamnar i smeten – allt fler försäkrade trillar också dit. Sjukvårdsutgifterna har skenat de senaste decennierna. Som andel av BNP kostar sjukvården dubbelt så mycket jämfört med Sverige, och den privata försäkringsindustrin har lämpat över allt mer på patienterna. Fler sjukdomar och behandlingar har hamnat på undantagslistan och täcks inte alls, månadspremierna har fördubblats på ett decennium, den årliga fasta »självrisken« kan ligga på flera tusen dollar, och ofta får folk betala omkring 20 procent av kostnaden för varje vårdtillfälle ur egen ficka.

– Jag trodde att försäkringen jag hade genom jobbet var bra, men den täckte inte mycket, och snart satt jag här med räkningar upp över öronen. En för strålningen på 5 000 dollar, en för cellgifterna på ungefär lika mycket.

Och så vidare. Men en av räkningarna tar ändå priset: Höftleds- operationen och strokevården landade på 105 000 dollar. Försäkringsbolaget Aethna vägrar fortfarande betala; de hävdar bestämt att operationen var onödig, att det rörde sig om ålderskrämpor, och att Lynda därmed får lov att pröjsa kalaset själv. Men hur ska man kunna betala en sådan räkning när man förlorat sin inkomst?

I början kickade sjukfrånvaroförsäkringen hon tecknat via arbetsgivaren in, den täckte 60 procent av inkomstbortfallet i ett halvår. Men sedan var det stopp. Och att börja jobba fanns inte på kartan.

– Jag ville, men det gick bara inte. För det första hade jag inget hår, för det andra var jag helt klubbad efter cellgiftsbehandlingen. Jag kunde inte äta, kunde inte ens gå på toaletten själv. Jag bara sov.

Utan sina två söner och sin man Howard, hade hon sannolikt gått under. Så är det i och för sig för de flesta som tappar levebrödet i USA. Familjen är en privat välfärdsinstitution där individuella inkomstbortfall absorberas, inte sällan med jämnmod och enveten stolthet. Men vad händer om båda familjeförsörjarna förlorar jobbet? Vem tar hand om dem då?

Källardörren går upp och nerför trappan flyger en terrier vid namn Lilly som den närmaste timmen ska skälla nästan konstant under regelbundna varningar från husse och matte. Efter henne kommer Howard i Adidasbrallor och filttofflor, slår sig ner vid bordsändan och griper in i historien.

– Vi levde ett bra liv, hade det gott ställt, säger han. Vi var inte rika, men tillhörde definitivt medelklassen. Tills Lynda fick sin cancer.

Howard jobbade för fullt då. Som lastbilschaufför. Precis som han gjort sedan 1975. I över trettio år körde han kors och tvärs genom USA, längs i princip alla större landsvägar, agerade spindel på den enorma inre amerikanska marknaden, fraktade stålbalkar, bildelar, gräsklippare, hemelektronik och matvaror, ja det mesta som kan köpas och säljas. Och han älskade det – att vara »on the road«, att skruva upp volymen på stereon och sjunga med när Johnny Cash underhåller fångarna i Folsom Prison eller Elvis Presley charmar brudarna under sin 68 comeback special.

– Bästa jobbet i världen, och bra betalt, bättre än med kollektivavtal. I början av 80-talet tog jag hem 700 dollar i veckan. Det var stora pengar då. Och bra sjukvårdsförsäkring fick man, betalade för allt. De sista åren kunde jag tjäna mellan 800 och 1 500 i veckan beroende på hur mycket jag körde.

Mot slutet drev Lynda ut honom på vägarna fastän han ville ta hand om henne. De behövde pengarna, intygar hon. Gud ska veta att de behövde pengarna. Så Howard körde tills han var nära att bryta ihop, började kedjeröka efter flera års uppehåll för att hålla sig vaken, drack på kvällarna för att få sova. Men efter något år, hösten 2008, blev han uppsagd. Nerskärningar. Bara så där. Och nu ligger CD-skivorna, ett gäng körjournaler och en guldklocka med inskriptionen »one million miles of safe driving« nerpackade i en kartong under teven. Minnen från en karriär som flytt.

– Att få sparken kan verkligen förstöra ens liv, säger Howard med en suck.

Annars suckar han sällan. Från dag ett befann han sig i ett tillstånd av konstant jobbsökande.

– Jag åkte runt på alla jobbmässor och möten man kan tänka sig, stod i kö i timmar, fyllde i hundratals ansökningar. Men det fanns alltid andra som hade högre utbildning eller var yngre, så jag blev bortsorterad. Jag diskriminerades för att jag var äldre och för att jag varit arbetslös en längre tid. Ju längre man är utan jobb, desto svårare verkar det bli. Arbetsgivarna tänker väl att det är något fel på en.

I Obamas stimulanspaket ingick en förlängning av den offentliga arbetslöshetsersättningen – som normalt bara räcker i ett halvår – till 99 veckor. Men även 99 veckor tar slut en dag, ett öde som drabbat över två miljoner amerikaner sedan 2008. En av dem är Howard. Och när ersättningen försvann brast den sista bjälken i den redan fallfärdiga familjeekonomin.

– Vi gjorde allt som stod i vår makt, offrade våra pensionspengar, alla besparingar, you name it, säger Lynda. Men vi förlorade ändå vårt hus, vi missade ett par månadsbetalningar och banken slängde ut oss. Det var nätter då vi sov på sjaskiga motell; jag, Howard, två pojkar och tre hundar i samma rum. Och allt detta medan jag var dödssjuk. Man ska inte behöva tänka på ekonomin när man går igenom en svår sjukdom, men jag har knappt tänkt på annat.

Nu hyr de ett litet radhus, hade flax som fick tag i det så snabbt, dessutom i ett fint område i utkanten av Allentown; där ekorrar och kaniner ränner mellan snören av vita mexitegelvillor med mörkbruna gavlar, där amerikanska flaggor bugar sig över höstvåta gräsmattor och där verandor och träd är fulla av urgröpta pumpor och tygspöken som lämnats kvar efter förra helgens Halloween. Men hur har de överhuvudtaget råd att bo någonstans? Vad har de egentligen överlevt på?

Howard fick till slut ett deltidsjobb på restaurangkedjan Red Lobster som diskare, tjänade nio dollar i timmen. En bra vecka skrapade han ihop en tredjedel av vad han tjänade förr om åren. Men det var bättre än inget. Hösten 2009 fick Lynda dessutom pengar från Social Security – det statliga trygghetssystemet, som inte bara ger en grundläggande ålderspension utan också en basal sjukpension. Och förra året blev hon godkänd för Medicare, den federala vårdförsäkringen för äldre och handikappade. Då och då har de kunnat hämta matkuponger från socialkontoret.

– Hade det inte varit för Social Security och matkupongerna skulle vi slutat på gatan, vi hade varit fullkomligt chanslösa, antagligen döda.

Howard tittar ner i bordet. Det sista rann ur honom i farten. Han plockar åt sig en kaka, och en till. Han är hungrig jämt nuförtiden, säger han. Cellgifterna multiplicerar sockersuget. För det var ju det också: I somras gick Howard till läkaren, för första gången på åratal. Han fick veta att han drabbats av lungcancer.

– Jag grät oavbrutet i en vecka. Kunde inte tro att det var sant. Jag som aldrig varit sjuk förut. Men visst, jag har rökt hårt, särskilt sedan Lynda blev sjuk.

Så nu har de varsitt silikonarmband. Hon ett mörkrosa och han ett blått. Howard gissar att han får den bästa vården i världen, och så långt är allt bra. Men stålarna till behandlingen har inte varit lika enkla att trolla fram. Sjukvårdsförsäkringen han fick genom Red Lobster var fullkomligt värdelös, täckte ingenting. Men vid det laget, när privatekonomin redan kollapsat och de sedan något år räknades till underklassen, fanns det tack och lov hjälp att få; genom Medicaid, ett delstatligt sjukvårdsprogram för fattiga. Sjukpensionen får han däremot vänta på.

– De håller på pengarna i sex månader. Och vad ska vi göra under tiden? Det enda vi har att leva på nu är Lyndas ersättning. Dessutom kan jag ju vara död om ett halvår. Det känns så förbannat orättvist; jag har betalat in till systemet i hela mitt liv, men när jag verkligen behöver pengar så går det inte.

Inne i den onda cirkeln uppstår lätt vrede, men i stället för att kväva den har paret försökt engagera sig. Lynda har deltagit på en rad träffar som den fackligt anknutna organisationen Working America har ordnat här i Allentown; delat med sig av sin berättelse, diskuterat läget i landet. Howard har följt med ibland. Och när de får frågan vad de tycker om Barack Obamas insatser sprudlar de inte direkt av entusiasm, men lägger inte heller skulden på presidenten.

– Alla hatar Obama nu, säger Howard. Jag för min del tror att han velat hjälpa folk som oss, han försökte ju med sjukvården, problemet är att han fick en katastrof i knäet och att han mött för mycket motstånd. Jag kommer rösta på honom igen. Men visst – han har ett sjuhelvetes arbete framför sig om han överlever. Jag menar, jag älskar USA, men vi sitter verkligen i skiten. Vi ska vara världens rikaste nation, så varför har vi så många arbetslösa? Varför måste man bli fattig om man får cancer?

Lynda tvivlar på att det kommer bli bättre, särskilt om Republikanerna vinner valet nästa höst. Hon pekar på utvecklingen i Pennsylvania sedan republikanen Tom Corbett blev guvernör 2010: Tiotusentals lärare och andra offentliganställda har fått kicken och Medicaid har bantats. Fler nerskärningar är på gång, bland annat i a-kassan, och Lynda tror att det handlar om något mer än bara omsorg om finanserna.

– De bryr sig inte om vanligt folk. De är själva rika, de tänker att alla kan bli rika, och är du inte det så får du skylla dig själv. De säger »res på dig, kliv ur soffan och skaffa ett jobb«. Bra, men var? Eller »starta ditt eget företag«. Med vilka pengar?

Lynda tänder sin tredje cigarett. För Howard är det slutrökt; han knaprar piller mot nikotinsuget. Men utan ciggen är det svårt att hålla nerverna i schack, säger han. Om kvällarna sitter han uppe och oroar sig. Tänker på att det kan vara slut snart. Livet. Prognosen för småcellig lungcancer är usel, medger han. Oftast uppstår metastaser i skelettet eller hjärnan – och då är det klippt.

– Men de har röntgat hela kroppen, och än har cancern inte spridit sig. Jag har inte gett upp. Jag kommer fortsätta kämpa. Det finns folk som har klarat det.

För två veckor sedan gick hela familjen Hiller till Red Lobster för att fira äldsta sonens nya jobb. Howard omringades av sina arbetskamrater.

– Jag har aldrig fått så många kramar och pussar. »Bli frisk nu!« »Gör vad du måste göra!« De ville ha mig tillbaka. Det kändes bra. Hoppfullt på något sätt.

Kickade, fallande, sjuka och fattiga. Ändå är ju allt detta bara händelser, tillstånd, processer i människors liv. Eller för att använda den positiva psykologins terminologi: Det avgörande är inte vad som händer utan hur man tolkar det som händer. Och om en del tittar åt höger efter orsaker och åt vänster efter lösningar, finns det gott om amerikaner som gör precis tvärt om. Två av dem har precis satt tänderna i varsin Quarter Pounder med ost på ett McDonalds någonstans på Pennsylvanias vidsträckta och för tillfället gråmulna landsbygd; och mellan tuggorna berättar de vad Barack Obama har presterat så här långt:

– Inte mycket. I alla fall inget bra.

Jane och Ron Schreiner är på många sätt en äldre uppsättning av Lynda och Howard. De är 75 år. Ron, som bär en svart keps och träningsoverall, förlorade jobbet som lastbilschaufför strax innan 65-årsdagen och snuvades på pensionen som arbetsgivaren och facket hade lovat honom. Så Jane, som var hemmafru, fick söka sig ut på arbetsmarknaden, körde skolbuss i några år tills synen svek. Ron jobbade vidare på timmar, men när sjukdomen förvärrades var det definitivt slutkört. Och nu försöker han lyfta sin hamburgare till munnen med skakande händer.

– Ron har Parkinson, säger Jane och tittar ömt på sin man. Vi har åkt in och ut från sjukhuset så många gånger det här året att jag tappat räkningen.

Pensionärslivet blev inte riktigt som de tänkt sig. Från Social Security får de sammanlagt -1 700 dollar i månaden, en summa som inte ändrats på flera år trots att kostnaderna har ökat, särskilt för bensinen, och naturligtvis för vården. Trots att båda täcks av Medicare har en bunt räkningar ansamlats där hemma. Man måste nämligen själv stå för omkring 20 procent av kostnaden när man söker vård, berättar Jane (självkostnaderna ligger i snitt på

6 000 dollar om året för en pensionär). En privat tilläggsförsäkring kan täcka upp glappet, men någon sådan har de inte haft råd med, så nu är de skuldsatta för resten av livet.

– McDonalds är väl ungefär vad vi har råd med, säger Jane.

Hur de ska klara upp situationen vet hon inte. Men just när hon sagt det spricker hon upp i ett varmt leende. För deras öde vilar ju trots allt i Guds händer.

– Vi litar på herren. Jesus kommer visa oss vägen.

Runt omkring dem sitter en busslast pensionärer som antagligen har gjort en »Amish Tour«, vilket är områdets turistattraktion. Efter decennier av nedgång har amishfolket lyckats slå mynt av sin disciplinära livsstil, och folk som reser hit till Lancaster County väster om Philadelphia kan numera käka närodlad och ekologisk »Dutchfood«, åka traditionell hästdroska på idylliska grusvägar och spana in svartklädda familjer som plöjer, sår och skördar i sitt anletes svett utan motorredskap.

Ron och Jane berättar om amishkulturen med viss lokalpatriotisk stolthet, men de är varken amish eller turister. De tillhör en betydligt större rörelse; den karismatiska – en form av kristendom som liksom en flodvåg svept över USA och stora delar av världen de senaste decennierna. I Sverige är Livets Ord den största utlöparen, men jämfört med USA är Sverige en knastertorr ateistisk öken. Enligt en undersökning klassar sig numera en fjärdedel av amerikanerna som karismatiskt kristna – de flesta är protestanter, men även katoliker har anammat den nya vågen. Den karismatiska rörelsen erbjuder ett passionerat alternativ till mer introverta och allvarstyngda former av kristendom – här är det känslosvallande stormöten, direktkontakt med den helige ande, handpåläggning och tungotal som gäller, ofta i kyrkor som sväljer flera tusen deltagare. Det finns omkring 1 300 megakyrkor i USA, Ron och Jane tillhör en av dessa. Minst en gång i veckan pallrar de sig iväg till The Worship Center för att höra pastor Sam Smucker predika inför 2 000 personer.

– Det är helt fantastiskt, berättar Jane. Så mycket glädje.

Predikningarna har också ett ideologiskt innehåll. Det kallas »health and wealth gospel«. Enligt den är Jesus inte bara nyckeln till ett evigt himmelskt liv, utan också till en lyckad tillvaro på jorden.

»Om en människa alltid är sjuk eller fattig … beror det på att han saknar sann kunskap om Guds rike«, predikade den karismatiske frontfiguren Pat Robertson i boken The Secret Kingdom i början av 90-talet. Elände är något för de otrogna; den som följer Bibeln och tar emot den helige andes kraft med jämna mellanrum har däremot ett friskt liv utan ekonomiska trångmål att se fram emot. David E. Harrel, som skrivit en biografi om Pat Robertson, menar att den karismatiska revolutionen i och för sig bara adderade »en magisk dimension till det positiva tänkande och den framgångsteologi som redan var när- varande inom den amerikanska evangeliska kristendomen«. Men i så fall lyckades man också addera nya anhängare. Numera har den här typen av religiöst framgångstänkande förvandlats till vardagsfilosofi för miljontals amerikaner, och inte bara för de redan framgångsrika – studier har visat att den karismatiska rörelsen lockat betydligt fler låginkomsttagare än andra kristna församlingar. Enligt religionssociologerna ligger förklaringen i löftet om ekonomiskt avancemang. När andra vägar framåt och uppåt växt igen har många försummade i stället köpt en gudomlig charterresa till den amerikanska drömmen.

Men om man blivit lovad hälsa och välstånd och ändå sitter här som skuldsatt fattigpensionär med långt gången Parkinson – vad drar man då för slutsatser? Då säger man att man nyligen deltagit i två kurser på temat »Pengars betydelse«, där pastorn gått igenom hur man kan förbättra sin privatekonomi, att det gäller att snåla på utgifterna, investera klokare och göra sig oberoende av staten. För ett par veckor sedan fick Ron och Jane femtio dollar var av pastorn med uppdraget att vara innovativa, att hitta ett sätt att förmera kapitalet på. Som träning. De funderar fortfarande på hur. Men samtidigt måste man ha tålamod eftersom Gud också prövar dem han älskar.

Och belöningen kommer till slut, tänker de, om inte förr så senare. För som pastorn sa: »Guds sätt att hantera pengar fungerar varje gång, men inte utan gupp på vägen.«

– Du vet, för oss betyder Jesus allt, säger Jane.

Samtidigt är det ju inte enkom på Ron och Jane det hänger. De ingår också i ett sammanhang, påverkas av andra individer, av samhället runtomkring. Och just där hittar de en förklaring till USA:s och sitt eget prekära ekonomiska läge.

– Det här landet har rört sig bort ifrån principerna det grundades på, säger Jane och suger i sig ett par klunkar Coca Cola: frihet, hårt arbete och individuellt ansvar.

Om man är »evangelical«, det vill säga väckelsekristen och som regel bokstavstroende, är chansen stor att man också är politiskt konservativ. En rungande majoritet av USA:s »evangelicals« är inte bara kategoriska motståndare till abort och samkönade äktenskap, utan ogillar också offentlig välfärd och federala insatser mot fattigdomen.

I stället vill de se stora skattesänkningar och en mindre stat. Den här gruppen utgör fotfolket i den »nya kristna högern«; en politisk kraft som fick sitt genombrott med Jerry Falwells Moral Majority 1979 och etablerade sig som Republikanernas värdekonservativa högerflank under Ronald Reagan. Sedan dess har banden varit sammantvinnade. Här i Lancaster County, där kyrkorna står lika tätt som bondgårdarna, röstade till exempel 70 procent av befolkningen republikanskt i senaste valet. Och Jane och Ron Schreiner tillhör inte undantagen.

– Helst skulle vi rösta på det konservativa partiet, men det finns ju inget sådant så vi får nöja oss med Republikanerna, säger Jane och skrattar.

Inför varje val skickar kyrkan ut en lista på lämpliga politiker. Bra att få lite guidning, tycker Jane och Ron, för det är inte så lätt att hänga med. Informationen om tillståndet i landet kommer för övrigt via pastorn, och ibland från Fox News, vilket är ”den enda tevekanal som går att titta på nuförtiden”. Och genom dessa kanaler har paret bildat sig en uppfattning inte bara om Obama och krisen, utan också om de populistiska reaktionerna till höger och vänster. Occupy Wall Street, som seglat upp på diverse hyllnings- och hatlistor, har de inte mycket till övers för.

– De verkar mest vara en bunt slashasar, sysslar mycket med droger, sex och kriminalitet, allt som är galet med det här landet, säger Ron.

Teapartyrörelsen har däremot fått korn på något viktigt, menar Jane. Driver rätt frågor. Men något möte har hon inte varit på. Inte än.

Kent Werne

Denna text är publicerad i Ordfront Magasin 5/2012
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s