Högt pris för billiga varor

Där Walmart etablerar sig drivs fattigdomen upp. De låga priserna har ett pris både för dem som jobbar för företaget och för dem som lever i dess närhet.

(Utdrag ur Amerikansk höst, publicerat i Dagens Arena 2/11 2012)

Linda Haluska är ”overnight stocker” på Walmart i Glendale. Fem nätter i veckan, mellan klockan tio på kvällen och sju på morgonen, fyller hon butikshyllorna med tandkräm, bindor, kakor, läsk, värktabletter eller någon annan av de 120 000 varor som detaljhandelsjätten har på lager.

– Det är ett mycket hårdare jobb än jag trodde. Och vi är ständigt underbemannade, vilket gör att det blir både tufft och stressigt.

Nu är det eftermiddag och Linda har nyss vaknat. Hon stänger kökskranen, tar ett par steg på en brunblommig plastmatta och sätter sig vid ett furubord. Hon är femtio år, bor med sin man och deras tre halvvuxna barn i ett villaområde några mil söder om Gary; en avliden stålverksstad vid stranden av Lake Michigan i Indiana. I rostbältets västra del, fyra timmars bilresa från Detroit.

Hennes pappa var maskinist på Inland Steel i 25 år. Han tjänade bra, minns Linda, och han kunde gå i pension med en känsla av att ha levt den amerikanska drömmen.

För henne blev industrin aldrig aktuell, den hade börjat försvinna när hon blev vuxen. Men tack vare pappas besparingar kunde hon gå på college och utbilda sig till sjuksyrra. Hon jobbade på sjukhus i många år, men slutade när barnen kom. Och när det sent omsider blev aktuellt med ett jobb igen 2005 var det svårt att hitta något. Hon läste att Walmart just skulle till att öppna ett supercenter alldeles i närheten, och tänkte att ”varför inte”.

Någon månad senare stod hon där på nätterna och fyllde hyllor. Rätt snart började dock problemen hopa sig: obetald övertid, irrationella rutiner och en känsla av maktlöshet. Vilket kan tyckas märkligt mot bakgrund av att fotfolket på Walmart tituleras ”associates”, medarbetare, något som för tankarna till en arbetsplats där människor får vara med och påverka.

– Vi tar upp problemen om och om igen, på nästan varje möte, men det händer inget, som om allt redan är bestämt. Sam Walton kanske ville att alla anställda skulle vara en stor familj, att man skulle lyssna på medarbetarna. Vad vet jag. Men det har i så fall försvunnit nu.

Arkansas har placerat två stjärnor på kändishimlen. Den ena är Bill Clinton, den andra är Sam Walton, Walmarts grundare. Walton är för amerikaner vad Ingvar Kamprad är för svenskar. En legend, en self made man, ofta sedd som en man av folket. Klättrade från bondson till en av världens rikaste män genom att systematisera en rätt enkel affärsidé: att sälja till massorna.

Mellan 60-talet och Sam Waltons död 1992 växte Walmart från en prylbod i Arkansas till ett nationellt imperium med 2000 butiker. Och expansionen fortsatte. På 90-talet satsade man på supercenters – köplador med en golvyta motsvarande tre fotbollsplaner, där prylarna fick sällskap av billig mat. Och 20 år senare drivs 4 400 varuhus i USA och ytterligare några tusen i resten av världen.

Längs vägen har andra kedjor och tusentals småbutiker slagits ut, och Walmart är nu totalt dominerande, större än de sex närmaste konkurrenterna tillsammans. Varje vecka handlar över 100 miljoner amerikaner på detaljhandelsjätten, och nio av tio bor som mest två mil från ett varuhus. Amerikanerna lever på många sätt i Walmartland.

Men med en försäljning på 440 miljarder dollar 2011 är Walmart inte bara USA:s detaljhandelsgigant, utan världens främsta företag alla kategorier. Tre gånger större än General Motors, tio gånger större än Volvo, 150 gånger så stort som Ikea. Näst efter den amerikanska och kinesiska militären är Walmart också världens största arbetsgivare, med 2,2 miljoner anställda globalt, varav 1,4 miljoner i USA. Dessutom jobbar ytterligare några miljoner för de 60 000 underleverantörer som förser Walmart med produkter.

80 procent av prylarna som säljs på Walmart tillverkas numera utanför USA:s gränser, som regel i låglöneländer. Walmart har i princip byggt ett integrerat frihandelssystem, och därmed blivit en central kraft bakom såväl globaliseringen som den amerikanska avindustrialiseringen.

Receptet bakom expansionen anses enkelt: En ständig rea. Och nyckeln till de låga priserna är en total fixering vid kostnadsbilden. Det handlar om en aldrig avslutad trimning av produktions- och distributionskedjan, och om att driva verksamheten med minsta möjliga personalstyrka till lägsta möjliga arbetskostnad.

– Visst, det är billigt, säger Linda. Handlar man där sparar man pengar. Men med de låga priserna kommer också låga löner.

Walmart hävdar att en butiksanställd i snitt tjänar 12 dollar i timmen. Enligt IBIS, som sammanställer lönebilden i olika branscher, är snittet omkring 9 dollar i timmen. Det är i alla händelser lägre än merparten av konkurrenterna – enligt en studie omkring 25 procent lägre än snittet i branschen. På senare år har glappet täppts till en aning, men mest genom att andra kedjor också har pressat ner lönerna. Walmart har blivit rättesnöret.

– Jag började med 8,40 dollar i timmen. Annars var ingångslönen 7,40. Man fick en dollar extra om man jobbade natt. Och det var 2005. Nu tjänar jag 12,50 i timmen. Jag vet att jag ligger i den övre delen av skalan. Många av mina arbetskamrater får knappt tio.

Varje år bestämmer cheferna vad de anställda ska få i lön, om de ska få påökt och i så fall hur mycket; och det handlar mest om en uppräkning med inflationen, plus lite till ju längre man varit anställd, upp till ett tak. Lönesättningen känns rätt godtycklig, tycker Linda. Men inte bara det.

– Jag vet många som sparkats för att de blivit äldre, för att de blivit sjuka eller för att de helt enkelt kommit upp på en för hög lönenivå. Cheferna gör sig av med dem och anställer nytt folk för ingångslön. Walmart försöker hela tiden hålla nere kostnaderna på det sättet.

På grund av lönepressen, och som en följd av Walmarts ihåliga förmåner, har hundratusentals anställda tvingats söka stöd från det offentliga genom åren, i form av Medicaid, matkuponger och bostadsbidrag. Forskningen visar också att fattigdomen drivs upp där företaget etablerar sig, att Walmartland blir ett fattigare land.

Linda tillhör inte de fattigare. Hon klarar sig rätt bra. Men inte tack vare Walmart, utan på grund av att hennes man är lärare. Dessutom fick hon ett hyggligt arv av föräldrarna.

– Annars hade jag inte klarat det, jag hade antagligen behövt ta ett jobb till. Flera av mina arbetskamrater är ensamstående föräldrar. De arbetar heltid på Walmart om nätterna och har ett par extrajobb på eftermiddagar och helger.

Att ge arbetarna högre lön och bättre förmåner vore enligt den förre VD:n Lee Scott att ”förråda vårt löfte till tiotals miljoner kunder, varav många kämpar för att få ihop det”. Men kritiker menar att priset inte skulle behöva höjas så mycket, särskilt inte om Walmart i stället valde att nagga lite på vinsten. Det finns nämligen en del att ta av. 2011 gjorde Walmart en vinst på 15,7 miljarder dollar, över 100 miljarder kronor. Och företaget delade ut 11,3 miljarder till aktieägarna, varav en stor del gick till huvudägarna, Sam Waltons fyra barn.

Cristy, Jim, Alice och R. Robson Walton tillhör USA:s tio rikaste personer, med en sammanlagd förmögenhet på 90 miljarder dollar. Det krävs mer än en miljon amerikanska medianförmögenheter för att nå upp till samma summa. Och kanske, menar kritikerna, behöver de inte så mycket mer nu.

Lee Scott har faktiskt diskuterat detta, men dragit en annan slutsats: ”Om vi fortsätter hålla låga priser, samtidigt som vi höjer medellönen kraftigt, skulle vår lönsamhet minska oproportionerligt mycket; vi skulle därmed offra en ansenlig del av det våra aktieägare förväntar sig av oss.” Vilket skulle gröpa ur aktiekapitalet och hota Walmarts överlevnad, menade han.

Oron är inte obefogad. Kapitalismen har inte bara blivit mer lättfotad och global på senare år, utan också mer spekulationsdriven. Företagsstrategier styrs numera till stor del av hedgefonder, riskkapitalbolag och andra ”institutionella investerare” – spelare som hela tiden söker högsta möjliga avkastning och utdelning, och som flyttar sitt kapital dit chansen anses bäst. Modernt storföretagande handlar därför mycket om att skicka signaler till finansmarknaden. I det ingår att maximera vinstmarginalen och att omedelbart kapa kostnader om marginalen sjunker. Särskilt på personalsidan. Allt för börskursens skull. Vilket förstås är särskilt viktigt om man är VD och äger aktier själv, eller sitter på aktieoptioner.

Linda funderar inte så mycket på aktiekursen. Däremot på varför Walmarts nuvarande VD Mike Duke får 19 miljoner dollar i ersättning om året medan hon får nöja sig med 20 000. Är han verkligen värd tusen gånger mer än hon? Är det rimligt att han tjänar lika mycket på en timme som hon gör på ett år?

– Jag förstår inte varför Duke måste ha så hög lön. Vad ska man med så mycket pengar till? Skulle han inte klara sig med typ 500 000 om året?

Hon tror att det handlar om olika perspektiv. Kanske olika drömlandskap.

– Min amerikanska dröm är att leva bekvämt och tryggt. För mig handlar det inte om att bli rik. Det kanske är Walmartledningens dröm, men inte min. Jag vill bara ha en anständig lön så att jag inte behöver oroa mig över ekonomin. Och så tror jag det är för de flesta.

Hon vet att många kämpar. Inte bara Walmarts 1,4 miljoner anställda, utan många fler.

– Många förlorar sina drömmar på grund av krisen, de har förlorat jobbet eller tvingats acceptera lönesänkningar. Företagen kan till och med utnyttja krisen, säga typ ”ekonomin är så dålig att du ska vara glad att du har ett arbete”.

Krisen har förstärkt en trend på den amerikanska arbetsmarknaden som har minst ett par decennier på nacken.

”Medelklassens fall har vänt ut och in på teorin om förborgerligande, den som spådde att arbetarklassen skulle komma att integreras i medelklassen”, skriver sociologiprofessorn Arne L. Kalleberg i Good Jobs, Bad Jobs. ”På grund av att de måste förlita sig på allt osäkrare jobb har den amerikanska medelklassen mer och mer börjat likna det klassiska proletariatet.”

Detta låglöneproletariat hittar man framförallt inom den svällande servicesektorn och den omstöpta detaljhandeln. Och där är Walmart är den största kraften.

Det kan i och för sig vara som att spotta i motvind. Amerikanska storföretag är nämligen beroende av en stark hemmamarknad, av att folk fortsätter konsumera. Men i takt med att de välbetalda industrijobben försvunnit från USA och lönerna pressats neråt har också köpkraften gröpts ur. Ett tag löstes problemet med krediter. Men nu är det slutlånat, och allt fler ekonomer drar slutsatsen att det blir svårt att få fart på ekonomin om inte lönerna höjs.

Men hur ska det gå till?

Kanske som på 30-talet. Genom organisering och facklig kamp.

Det är dock lättare sagt än gjort. Det slutar ofta illa. Något Linda och tiotusentals andra Walmartanställda har fått erfara.

För fyra år sedan fick Linda Haluska nog av de dåliga arbetsvillkoren på Walmart och bestämde sig för att göra något åt saken. Inte genom att säga upp sig, utan genom att gå den fackliga vägen. Vilket, visade det sig, var som att försöka rubba ett berg med en spade.

– Jag tog kontakt med facket, United Food and Commercial Workers och pratade med arbetskamraterna om att vi borde organisera oss. Först var många positiva, för det är en facklig bygd, de har föräldrar och släktingar som jobbat inom stålindustrin och som varit med i facket. Och jag vet ju vad det gav min pappa, så varför skulle inte också vi kunna organisera oss?

Ja, varför inte?

Det vore i så fall något unikt. Inte en enda av Walmarts 1,4 miljoner anställda i USA arbetar under kollektivavtal, inte i ett enda varuhus har facket lyckats etablera sig. Och det beror inte på ett generellt ointresse bland de anställda, utan på ett systematiskt motstånd.

2007 skrev Human Rights Watch en 210-sidig rapport om Walmarts brott mot fackliga rättigheter, och konstaterade att företaget ”sticker ut genom omfattningen och aggressiviteten i sin antifackliga apparat och aktivitet”. Man ger en rad exempel.

De anställda får oftast se en antifacklig film första dagen på jobbet, och i ”Managers’ Toolbox”, en guide som alla chefer får, finns en rad riktlinjer för ”hur man förblir fackföreningsfri om och när fackets organisatörer utser din butik till sitt nästa mål”. När en arbetare visar profackliga tendenser måste chefen omedelbart ringa till Walmarts ”union hotline”, och för det mesta flygs då företagets ”Labor Relations Team” in – en insatsstyrka med uppdraget att slå ner alla organiseringsförsök.

– Det var helt sjukt, säger Linda. Cheferna pratade med alla och sa att facket skulle förstöra allt, att folk skulle bli arbetslösa. Vi tvingades titta på filmer med antifacklig propaganda, och huvudkontoret i Bentonville skickade in ett team. De spionerade på mig och tog in mig på förhör; frågade om mina kopplingar till facket, om jag var med, om jag delat ut flygblad.

”Walmarts frenetiska, oförsonliga kamp mot fackföreningar skapar ett arbetsklimat präglat av fruktan i deras butiker i USA”, skriver Human Rights Watch. Och inte bara på grund av skrämseltaktik. Walmart har avskedat fackligt intresserade arbetare på löpande band de senaste åren. Ändå utmanar folk ödet då och då, med risk för att bli trakasserade och kickade.

Linda blev inte rädd, snarare mer enveten. Men företaget lyckades dämpa entusiasmen bland de anställda, och varken facket UFCW eller Linda hade mycket att sätta emot. Fackliga organisatörer är nämligen portade från alla butiker, till och med från parkeringsplatsen, och de får inte ut adresslistor på anställda – vilket gör det oerhört svårt att kontakta folk.

– Cheferna kan ösa ut propaganda, men vi får inte ens nämna ordet ”union”, inte ens sätta upp information på anslagstavlan.

Walmart har brutit mot lagen upprepade gånger, men det anmärkningsvärda är att många metoder faktiskt är lagliga i USA. Skyddet för organisering är svagt jämfört med i Sverige. Vilket har sin historiska förklaring.

1946 kom det konservativa svaret på fackets framfart sedan mitten av 30-talet, när en republikansk kongress drev igenom Taft-Hartley Act. Man ritade om spelplanen och strippade facket på några viktiga vapen. Bland annat försvann ”card check” – möjligheten att organisera en arbetsplats genom att en majoritet av de anställda skriver på ett intyg. Efter Taft-Hartley återstod bara ”secret ballot”, en omröstning.

Tidigare lagstiftning hade förbjudit företagen att agera mot facket under en organiseringskampanj; nu fick i stället arbetsgivarna rätt att driva kampanj. Och från slutet av 40-talet infördes right to work-lagar i flera delstater, framförallt i Södern och Mellanamerika, vilket i praktiken gjorde dem till vattenhål för företag som ville undvika facket.

Effekten blev inte tydlig med en gång. ”Jämfört med tidigare antifackliga lagar är Taft-Hartley ganska mild”, skrev till exempel Samuel Lubell i framtidsspaningenThe future of American politics i början av 50-talet. ”Det verkliga hotet i lagen ligger i dess union-busting-potential. Under en period av arbetslöshet, när arbetarnas förhandlingsstyrka är liten och en fackföreningsfientlig regering kanske sitter vid makten.”

Med Ronald Reagans valseger 1980, mitt under brinnande recession, föll alla bitar på plats. Inspirerad av den nyliberala synen på fackföreningar som störningar i marknadsekonomin och hot mot friheten, och ständigt påpassad av näringslivsintressen, bröt Reagan upp låsen och frigjorde Taft-Hartleys fackföreningsfientliga potential. Då hade ”Big Union” redan pressats tillbaka i ett decennium, strandat i en ekonomi som flytt och tappat sin förmåga att organisera nya grupper och branscher. Men nu attackerades man från flera håll samtidigt.

Nyutnämnda konservativa domare vred rättssystemet till arbetsgivarnas fördel, och Reagan placerade affärsjuristen Donald Dotson på ordförandeposten i National Labor Relations Board – vilken frankt konstaterade att ”kollektiva förhandlingar betyder ofta fackligt monopol, förstörelse av individuell frihet och förstörelse av marknaden som en mekanism för att bestämma arbetets värde”.

Samtidigt utvecklade näringslivet allt intrikatare strategier i kampen mot facket; så kallad ”union avoidance” eller ”union busting”. På 80-talet frodades konsultfirmor som visade företagen hur lagstiftningen kunde utnyttjas, tänjas och brytas, och hur facket kunde hållas borta med hjälp av propaganda och hårdare tag.

I dag erbjuder omkring 2000 konsultfirmor sina tjänster till arbetsgivare som drabbas av organiseringsförsök. Och många större företag har egna insatsstyrkor – däribland Walmart.

Även om demokratiska presidenter har försökt stärka de fackliga rättigheterna har lite förändrats rent formellt. Skyddet är svagt och straffen för att bryta mot de förbud som finns är låga. Att avskeda profackliga arbetare är olagligt, men det värsta som kan hända är att företaget tvingas återanställa arbetaren och betala lönen retroaktivt.

Om facket mot förmodan lyckas få till en omröstning och arbetarna röstar ja till anslutning, finns det fortfarande saker att göra. Vid millennieskiftet valde till exempel ett dussin charkuteriarbetare på ett Walmart i Texas att organisera sig, vilket slutade med att företagsledningen outsourcade all kötthantering. Inte bara där, utan i hela landet.

Och några år senare röstade en majoritet av de anställda vid en affär i Quebec i Kanada ja till facklig anslutning. Ett par dagar senare stängde Walmart butiken.

Slutsatsen från Human Rights Watch är ingen rolig läsning för ”medarbetare” som suktar efter kollektivavtal: ”Walmarts anställda har i praktiken ingen chans att organisera sig, eftersom de tvingas konfrontera orättvisa amerikanska arbetsmarknadslagar och ett gigantiskt företag som är redo att göra nästan vad som helst för att stänga ute facket.”

Det är inte konstigt att Walmart hamnat i centrum för debatten om arbetarnas och fackets framtid i USA. Företaget omsluter en halv bransch, och man sätter inte bara trenden inom detaljhandeln, utan också på resten av arbetsmarknaden. Om Walmart förblir fackfritt område blir vägen framåt oerhört svårframkomlig; men om man lyckas organisera Walmart lär dynamiken förändras radikalt.

Det fackförbund som står inför den enorma utmaningen är United Food and Commercial Workers.

UFCW är en sammanslagning av en rad mindre fackförbund och har i dag 1,3 miljoner medlemmar – flest inom Walmarts lillebror Kroger, där man trots eftergifter lyckats hålla lönerna en bit över Walmarts. På senare år har UFCW gått in för att blir mer som en social rörelse, och organisering står högst upp på agendan. 2005 satsade man flera miljoner på kampanjen Wake Up Walmart, ett försök att visa upp jättens byk för omvärlden.

Walmart pressades till förändringar till följd av alla negativa skriverier. Vilket sågs som en seger. Men in i varuhusen kom inte UFCW.

Nu har facket initierat Organizing United for Respect, eller kort och gott OUR Walmart. Hundratals organisatörer skickades ut för att mobilisera Walmartanställda i ett nätverk, sedan har arbetarna förenat sig i lokalgrupper och på nätet, där de kan forma en gemensam röst och konfrontera ledningen med problem och brister. Och tusentals Walmartanställda har anslutit sig.

En av dem är Linda Haluska. Efter det misslyckade organiseringsförsöket blev hon mot alla odds kvar på affären, om än under ständig uppsikt. Det var deppigt ett tag, berättar hon, men så dök OUR Walmart upp, och hon hakade på direkt. Ser det som en väg framåt.

– Det ger oss en möjlighet att samlas, diskutera saker och ta ställning. Och om folk ser att det inte är så farligt och vi lyckas göra skillnad, så kanske det öppnar för riktig facklig organisering på sikt.

Strategin har varit att tona ner ambitionerna och få det hela att framstå som något relativt harmlöst. Walmart har dock inte gått på tricket utan ser det som en trojansk häst. I en Powerpointpresentation som visas för alla anställda slår ledningen fast att OUR Walmart är en organisation som tränar folk i ”hur man tar sig in i ditt hus” och ”hur man kan ta dina pengar”.

Det återstår att se om det blir en trojansk häst eller ännu ett bomskott. Men det blir sannolikt svårt att komma någon vart utan en förändrad lagstiftning.

Runt presidentvalet 2008 skvalpade reformpaketet Employee Free Choice Act (EFCA) runt i kongressen. Målet var att återupprätta möjligheten att organisera genom ”card check”, att slå fast fackets rätt till en lista på anställda, att avskaffa arbetsgivarens möjlighet att driva fram en andra omröstning, att tvinga företagen till förhandlingsbordet om arbetarna röstat för anslutning, och att skärpa straffen för diskriminering och uppsägning av profackliga arbetare.

Obama var en av reformens mest röststarka supporters: ”Låt oss konfrontera företagslobbyisterna som övertalat sina vänner i Washington att förhindra ”card check”. Jag har kämpat för att få igenom the Employee Free Choice Act i senaten, och jag lovar att den ska bli lag när jag är USA:s president”, sa han i april 2008.

Obama blev president, men det hjälpte föga. EFCA gick i och för sig igenom det demokratiskt kontrollerade representanthuset, men avlivades i senaten. Där sa inte bara samtliga republikaner nej, utan också en rad demokrater. Genom frikostiga kampanjbidrag och en massiv lobbyinsats hade Företagsamerika lyckats avstyra hotet om förstärkta fackliga rättigheter. Och ett av de företag som mobiliserade mest var kanske inte helt oväntat Walmart.

Vad tycker Linda Haluska om Obamas insats som president? Vad har han gjort för USA:s pressade arbetare?
– Han hade en röra att reda upp. Han har inte gjort … något dåligt. Det är nog svårt att lösa saker som har varit så dåliga så länge, det totala kaos som var. Det tar tid.

Under tiden fortsätter Walmart bekämpa facket på alla fronter: i butikerna, i medierna, i politiken. Vilket är en central orsak till att bara 7 procent av de privat anställda i USA jobbar under kollektivavtal numera. Som om massorganiseringen och sittstrejkerna aldrig ägt rum, som om det sociala kontraktet aldrig existerat.

Men Linda Haluska har inte gett upp.
– Jag kämpar inte bara med för min egen, utan också för andras skull, för att jag ser hur folk får slita för att klara sig. Jag gör det för att vanliga amerikaner ska kunna leva ett bättre liv.

Kent Werne

Denna text är publicerad i Dagens Arena 2/11 2012
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s