De försvunna människornas stad

2005 ödelade orkanen Katrina stora delar av New Orleans. För många amerikaner blev Katrina en symbol för tillståndet i nationen. Två år senare pratades det istället om ”katastrofen efter katastrofen”, om en återuppbyggnadsprocess som kommit av sig. Halva New Orleans befolkning hade fortfarande inte återvänt när Kent Werne besökte Jazzens huvudstad sommaren 2007.

(Publicerat på http://www.yelah.net i augusti 2007)

1714, 1715, 1716 – långa rader av röda skyltar nedstuckna i gräset. 1743, 1744, 1745 – adresser utan adressater, en ödebygd där det en gång stod hus och där det nu bara finns betongfundament. En bit därifrån blir husen fler, med krossade fönster, hängande dörrar och tak som fallit in.

Klockan närmar sig tio, solen har redan hunnit skapa en bastu av fukten i marken och vid grinden till sitt rödbruna tegelhus tar Don Washington av sig basebollkepsen och stampar i gruset.

– Den här staden är byggd i ett träsk, jorden är lös som gröt, så ingen borde ha blivit förvånad. Hade de intervjuat mig på nyheterna hade jag kunnat berätta att skyddsvallarna skulle undergrävas och brista, och jag är inte ens ingenjör – jag är snickare.

Han plockar upp en hammare och knackar i tegelväggen så att murbruket blir socker. Väggen är porös, skadad av det förorenade vattnet och inuti huset har han rivit ut allt och satt upp nya reglar. Bara taket och betonggolvet är oskatt.

– Vi måste bygga upp allt från grunden. Men jag har gjort det förut med mina egna händer så det får gå en gång till.

På eftermiddagen den 28 augusti 2005 packade Don och hans fru Jackie in barnen i pickupen, fyllde flaket med kläder, kastruller och fotoalbum och lämnade sitt hem. Morgonen efter rev orkanen Katrina upp havet och dränkte stora delar av New Orleans i vattenmassorna. Det fattiga Lower Ninth Ward, stadsdelen där Don och Jackie bodde, blev en dödsfälla: kvarteren närmast kanalen slogs till spillved när skyddsvallarna brast och vattnet forsade in. Husen som stod längre in flöt iväg som korkar eller dränktes i vattnet. Och de människor som inte hunnit eller kunnat lämna staden drunknade i flodvågen eller klamrade sig fast vid husresterna.

TV-bilderna visade hur tiotusentals människor, till synes nästan enbart svarta, kämpade för sina liv i en vattenfylld stad. Men reaktionen från Vita huset uteblev. Först när borgmästaren Ray Nagin i ett radiotal uppmanade Bushadministrationen att ”lyfta på häcken och göra något” började maskinen komma i rullning. Då var översvämningen fem dagar gammal.

Frustrationen var stor och människor letade en förklaring. Varför lämnades folk att dö? För att de var fattiga? För att de inte var vita? På grund av det resursslukande Irakkriget? Inom loppet av en vecka hade USA genomgått en politisk klimatförändring och presidentens popularitet sjönk drastiskt.

Slutligen reste Bush till New Orleans och lovade att ”vi skall göra allt vi kan och stanna så länge det behövs för att hjälpa medborgarna att bygga upp sin stad och sina liv. Jag vet att det är svårt att tänka sig en ljus framtid nu, men den kommer. Den här stolta staden skall resa sig igen.” Sedan slocknade kamerorna och New Orleans lades i medieträda.

När Don Washington slår en spik i en fönsterregel har framtiden blivit nutid. Den 29 augusti är det två år sedan Katrina svepte över den amerikanska Golfkusten och presidenten har för länge sedan lämnat New Orleans.

Den som går längs gatorna i de berömda French Quarters ser en stad som lever. Allt är på plats: stripklubbar, kasinon, jambalaya, woodo, blues och blinkande neonskyltar. Turisterna är färre än innan orkanen, märkbart färre, men de har börjat återvända. Miljoner har satsats på att bygga upp kasinon och lyxhotell – allt för att locka efterlängtade dollar till den sargade turistindustrin.

En biltur till de välbärgade kvarteren i New Orleans Uptown, och till några vita medelklassområden, ger samma bild: av en stad som har rest sig. Precis som Bush lovade.

Men bilden är kraftigt beskuren. French Quarters och Uptown är som de alltid har varit, för att de aldrig blev översvämmade. Skyddsvallarna brast på andra ställen, som i Lower Ninth Ward. Här är läget värre. Turistbussarna går även hit – ”Hurricane Katrina tours” har blivit en succé – men de stannar sällan.

Jackie halsar en flaska Coca Cola och stirrar mot himlen. Molnen är bara kritstreck på en blå tavla. Men det börjar snart regna, säger hon. Det gör det alltid så här års. Som en ridå som dras ner framför ögonen.

Don och Jackie har bestämt sig för att komma tillbaks. De tillhör de första återvändarna till Lower Ninth Ward. Varje dag under sommaren åker de från Baton Rouge och tillbaks, en resa på drygt 25 mil. Don är snickare och familjen kan därför fixa sitt hus själv, och i juni fick de äntligen pengar från staten som räcker för att komma igång, även om de vet att det är för lite.

Men området bär på en tystnad som hörs. Och likadant är det i flera andra stadsdelar.

– Det är inte så många människor här än. Bara en granne har återvänt och många kommer säkert inte tillbaka alls, säger Jackie och rättar till skarfen.

Innan Katrina var New Orleans en stad med drygt en halv miljon invånare. Nu är den hälften så stor. 250 000 människor har fortfarande inte återvänt. Det är de försvunna människornas stad.

Vart har alla tagit vägen? Och varför har de inte återvänt?

En del av svaret finns på ett fält två mil utanför Baton Rouge, 13 mil från New Orleans. Sett utifrån påminner det om ett koncentrationsläger. Tre meter staket och taggtråd, vakter i en kur som kontrollerar utfarten. Men innanför staketet finns inte baracker utan husvagnar – 600 stycken i snörräta rader. Enformigheten bryts av ett stort vitt tält där två flygplanspropellrar slungar svalka mot svettiga kroppar.

– Det enda som finns att göra här är att prata skit. Jag är fast här, vi är all fast här.

Lawrence Fraise skakar på huvudet. I nästan två år har han bott här i ”Renaissance Village”, en statlig husvagnspark, tillsammans med 2500 andra New Orleans-bor.

När New Orleans sopades rent på människor tömdes de ut över hela USA. Den största koncentration skickades till Houston och Atlanta, men bussarna gick så långt som till Seattle, där 3000 Katrinaflyktingar fortfarande finns.

Enligt FEMA, den statliga katastrofhanteringsmyndigheten, bor 86.000 familjer från Golfkusten fortfarande i de husvagnar de tilldelades strax efter Katrina. De allra flesta av dessa finns uppställda i stora husvagnsparker som Renaissaince Village. ”FEMA-trailers” har blivit ett välkänt begrepp i USA – en symbol för den till synes statiska återuppbyggnadsprocessen. Det som var tänkt som en tillfällig lösning har blivit en institution.

Rapporterna strömmar in om människor som blivit sjuka av att bo i husvagnarna. De är inte byggda för ett långvarigt boende, ventilationen är usel och det billiga plastmaterialet svettas formaldehyd, en gas som skadar andningsorganen.

– Jag har fått problem att andas, erkänner Lawrence. Ibland hostar jag så mycket att jag tvingas gå ut ur husvagnen mitt i natten för att få luft.

Han vill inget hellre än att återvända till New Orleans, men huset är borta och det kostar pengar att bygga ett nytt – pengar som inte finns. Han är inte snickare och han har inte råd att hyra någon. Och den utlovade ersättningen för huset har ännu inte kommit.

Han saknar jobb och utan bil är det närmast omöjligt att hitta något. Det går bara en buss om dagen in till Baker, den närmaste orten. Överlever gör han på den mat som FEMA delar ut och boendet är ju gratis, än så länge. Det ryktas att FEMA förmodligen ska börja ta ut hyra för husvagnarna.

Fläktarna vrålar och Lawrence lutar sig närmare för att slippa skrika. Ögonen söker sig bort mot grindarna.

– Jag undrar vad som kommer att hända med oss. Det har snart gått två år. Har de egentligen någon plan?

”The Road Home” – vägen hem. Så heter regeringens program för de husägare i Louisiana som förlorade sina hem i översvämningen. Processen kom igång sent – först i september 2006 – och den har fått kritik för att vara långsam och svårnavigerad. Under det år som gått har mer än 150 000 husägare lämnat in en bidragsansökan, och hittills bara en femtedel blivit behandlade.

Regeringen har satsat drygt sju miljarder dollar, vilket enligt bland annat Oxfam America är minst fem miljarder för lite. Konsekvenserna kan bli två: Antingen får de drabbade inte tillräckligt med pengar för att kunna bygga upp sina hus eller så blir mer än en tredjedel utan bidrag. Advokater som hjälpt de drabbade misstänker att båda dessa scenarier blir verklighet. Tusentals kommer troligen också att nekas bidrag på grund av att de saknar ett ägarbevis. Till dessa hör Lawrence Fraise, som tog över huset efter sina föräldrar. Några papper på att huset var hans har aldrig funnits.

Uppgiften att fördela pengarna gavs inte till en myndighet utan till ett konsultföretag från Virginia – ICF International. Arvodet är betydande – 756 miljoner dollar. Förespråkare menar att detta var nödvändigt mot bakgrund av att Louisiana är en av de mest korrupta delstaterna i USA, medan andra ser det som en länk i en privatiseringskedja som styr återuppbyggnaden åt fel håll.

Det största problemet är dock att ”The Road Home” huvudsakligen riktar sig till husägare. I en fattig stad som New Orleans, där majoriteten av befolkningen innan Katrina var hyresgäster, får detta konsekvenser.

Att renovera eller ersätta de 82 000 hyreslägenheter och hyrda hus som förstördes i Louisiana är inget som myndigheterna prioriterar. Det finns möjlighet för fastighetsägare att söka renoveringsbidrag, men de pengar som avsatts till detta är en försvinnande del av totalsumman. Bara en liten del av de hyreskomplex som förstördes i översvämningen har därför restaurerats.

En stor del av hyresgästerna bodde i vad som i USA kallas ”affordable housing” – ett kluster av olika politiska lösningar som ger låginkomsttagare ett boende till ett lägre pris än det ofta höga marknadspriset. Det handlar om skattereduktioner för fastighetsägare, subventionerade hyrda hus eller allmännyttiga lägenheter – så kallade ”Public housing projects”. Omkring 100 000 personer som innan Katrina bodde i ”affordable housing” i New Orleans är fortfarande utspridda över USA.

Vägen hem är lång. Men några har bestämt sig för att börja gå ändå.

Julie och Esco Andrews sitter i en gammal soffa i utkanten av New Orleans. Framför dem ett bord och en TV, på väggen en spegel och i bokhyllan fyra porslinsfigurer. Donerade av kyrkan.

– Vi förlorade vårt hem, allting som fanns i det och vi blev av med våra jobb. Trots att vi är här har vi inte återvänt. Vi kämpar för att kunna flytta tillbaks på riktigt, men det är svårt, säger Julie.

Livet innan orkanen var ordnat, de klarade sig ganska bra. De hyrde ett hus, hyran reducerades genom statliga bidrag och bägge hade fått hyggliga jobb. Sedan kom översvämningen och de tvingades fly till Alabama. Ett halvår senare fick deras son tag på den här lägenheten och de bestämde sig för att börja pendla från Alabama, övernatta i sonens vardagsrum och försöka hitta nya jobb.

Men det var svårt att hitta arbete och det har inte blivit lättare nu. En orsak är den oväntade konkurrensen. Direkt efter översvämningen strömmade tusentals latinamerikanska immigranter hit i jakten på daglönearbeten. Som papperslösa invandrare var de särskilt attraktiva, lätta att blåsa och villiga att jobba till låga löner. Situationen har skapat en tydlig spricka mellan olika arbetargrupper.

Mest handlar det dock om en enkel logik: inga återvändande – inga jobb. Inga jobb – inga återvändande.

– Jag har äntligen hittat ett nytt jobb, säger Julie. Jag levererar TV-apparater. Det är tungt och det är bara ett par dagar i veckan, men det är ett jobb och det var därför jag tog det. Men det är inte i närheten av vad vi hade förut.

Att deras son lyckades få tag på den här tvårummaren i ett nergånget lägenhetskomplex var en ren lyckträff, berättar hon. Priserna på de lägenheter som blev kvar efter översvämningen har dubblerats. Det är närmast omöjligt att hitta en lägenhet med överkomlig hyra.

– På nyheterna säger de att folk inte vill komma tillbaks. Men det är inte sant, säger Esco. De flesta vill återvända, men hur ska de kunna göra det när det knappt finns några skolor, när sjukhusen har stängts ner och när de varken kan få arbete eller bostad? Var ska de bo – på gatan?

Ilskan rinner över och Esco som suttit lugn i ena soffhörnet och stirrat på CNN reser sig plötsligt och slår ut med armarna.

– Orkanen är en sak, det tjänar ingenting till att klandra den. Men att bli behandlad så här av sin egen regering är helt enkelt hemskt. Folk som har återvänt har gjort det trots allt motstånd och utan myndigheternas hjälp. Den hjälp vi har fått har kommit från volontärer. Regeringen har inte gjort mycket alls.

För ett och ett halvt år sedan riktade Amnesty International blicken mot New Orleans och resten av Golfkusten. Slutsatsen var tydlig:

– Vi förstod ganska snart att det pågick kränkningar av de mänskliga rättigheterna i regionen. Och de pågår fortfarande, människor förnekas rätten att återvända, säger Monica Gerhart, Amestys representant i Louisiana.

Människor som tvingas fly en naturkatastrof och som inte lämnar landet betraktas i internationell lagstiftning som internflyktingar (internally displaced persons). Det är regeringens skyldighet att se till att dessa kan återvända till sina hem, att ”tillhandahålla de medel som behövs för att människor ska kunna återvända” och att ”underlätta reintegrationen för de hemvändande”.

– Regeringen på alla nivåer, med presidenten i toppen, har misslyckats med det mesta. Det är ett stort kaos. Och utan alla tusentals volontärer hade läget varit mycket värre – de har gått i frontlinjen för återuppbyggnaden, säger Monica.

Myndigheterna anklagas inte bara för passivitet utan också för att aktivt ha hindrat folk från att återvända. Strax efter översvämningen beslutade det statliga bostadsbolaget HUD och det kommunala HANO att 5000 lägenheter i New Orleans ”public housing projects” skulle stängas, trots att många av dem inte varit översvämmade. Staket och taggtråd slogs upp runt husen och ett år senare kom ett nytt beslut: några få hus skulle öppnas, resten skulle rivas. Anledningen sades vara att de var alltför nedgångna.

Men enligt Monika var detta bara ett svepskäl bland många. Det handlar om stabila tegelhus som inte skadades nämnvärt i översvämningen, och det är fullt möjligt att renovera dem, menar hon. Hon ser planerna på att demolera de allmännyttiga hyreshusen,som en komponent i ett bredare mönster, där de som har kontrollen väljer vilka som skall släppas in i staden och vilka som skall stängas ute. Som en del i planen för vad som ibland kallas ”det nya New Orleans”.

Det gamla New Orleans benämndes ibland ”Nordamerikas afrikanska stad”. Innan Katrina var 70 procent av befolkningen afroamerikaner, något som satte en tydlig prägel på kulturen. Liksom i resten av USA var den svarta befolkningen generellt sett fattigare än den vita. De flesta svarta bodde därför i hyreslägenheter och hyrda hus, och de allmännyttiga hyreshusen beboddes till 99 procent av svarta.

Och det är främst det afroamerikanska New Orleans som sitter fast i husvagnsparkerna, som inte kommit tillbaks än. Hudfärgen, i intim förening med klasstillhörigheten, har blivit ett avgörande urvalskriterium i den stora limbon.

– De skulle kunna öppna upp hyreshusen idag och låta folk komma tillbaka och under tiden skulle de kunna börja renovera där det behövs. Men myndigheterna kommer inte att göra det, och vet du varför?

Esco Andrews fråga fryser tiden i två sekunder innan han själv svarar på den.

– De verkar ta chansen att göra sig av med vissa människor. De vill inte att låginkomsttagare och svarta kommer hem igen.

Rasism. Så stavas den förklaring som finns i bakhuvudet på många svarta i USA. Nutiden tolkas genom egna erfarenheter och av historiska erfarenheter av slaveri, segregation och diskriminering. Så även i New Orleans. Kanske särskilt här och nu. För Don och Jackie Washington i Lower Ninth Ward, för Lawrence Fraise i Renaissance village och för Julie och Esco Andrews i sin sons lägenhet, dyker frågan förr eller senare upp:

– Beror det på att jag är svart?

Julie drömmer om ett hus, och hon hoppas att familjen som finns utspridd runt om i USA snart skall kunna återförenas. Men dit är det fortfarande långt.

Under tiden försöker hon engagera sig i Peoples Organizing Committee, en organisation som arbetar för låginkomsttagares rätt till ett billigt boende och för att de allmännyttiga hyreshusen ska öppnas. Hon är en del av ett litet men högröstat civilsamhälle som utmanar idén om ett vitare New Orleans och som uppstått enligt logiken ”om inte regeringen gör något för oss, så får vi göra det själva”.

Hon tycker att det är viktigt att kämpa politiskt, dels för att hjälpa andra, men i slutändan också för att hjälpa sig själv. Och kanske ger det resultat. En motion rullar nu genom representanthuset, som om den går igenom kan tvinga de ansvariga myndigheterna att öppna 3000 offentligägda hyreshus och låta hyresgästerna flytta hem.

– Innan Katrina förstod inte min man varför jag engagerade mig. Men nu gör han det, skrattar hon.

Men Julie tillhör undantagen. De flesta orkar inte engagera sig. De är arga, men apatin har tagit över. Bakslagen läggs på hög: stormen, evakueringen, separationen från familj och vänner, FEMA-processen, trångbodda husvagnar, hälsoproblem, arbetslöshet, skuldsättning, försäkringstvister och bråk med myndigheterna om ekonomisk ersättning. De sitter fast i en stad långt borta eller i en husvagnspark vid en motorväg. De väntar på pengar och på en chans att börja om.

Esco suckar och tittar ut genom fönstret. Regnet har börjat falla över New Orleans.

– Den lokala regeringen borde stå med öppna armar och be människor komma tillbaks, säger han. Om de som nu finns utspridda runt om i landet fick hjälp att återvända och delta i återuppbyggnaden, då skulle vi kunna skapa ett bättre New Orleans. Folk skulle få jobb och nya hus och plötsligt skulle allt vara annorlunda.

Åskan rullar över husen, marken täcks med vatten och gatorna blir forsar som rinner mot Mississippi och ut i havet. Det är bara ett vanligt regn den här gången – en eftermiddagsskur.

Det hör till årstiden. Precis som orkaner.

Kent Werne

Denna text är publicerad på http://www.yelah.net i augusti 2007
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s