Riskkapitalbolagens sköna värld

PRIVATKAPITALGRUPPERNA SPEKULERAR I FÖRETAG

Svenska privatkapitalgrupper kontrollerar företag med 600 000 anställda. Särskilt attraktiva är våra vårdcentraler, äldreboenden och skolor. Affärsidén är att köpa och sälja företag med lånade pengar, och samtidigt undvika skatt genom att leda vinsterna till skatteparadis och utnyttja kryphål i lagstiftningen. Välkommen till en hemlighetsfull bransch där högsta möjliga vinst är den viktigaste moraliska kompassen.

(Artikel i tidningen Alt 9-10/2009)

TPG, 3i, EQT. Så kan 2000-talets anonyma kapitalister heta. Tillsammans med de beryktade hedgefonderna är de oupplösligt förenade med den avreglerade finansmarknaden. Typiska för den nyliberala eran. Bubbelkapitalismens proffs. Beroende av billigt och fritt flytande kapital för att göra sina miljardklipp.

Fenomenet brukar kallas riskkapital och riskkapitalbolag, men en mer korrekt översättning från engelskans ”private equity” är privatkapital. Begreppet riskkapital kommer från engelskans venture capital, det vill säga chansartade satsningar på oprövade kort – vilket är en försvinnande liten del av dagens privatkapitalbransch. Huvudspåret är istället buyout. I Sverige går 87 procent av branschens kapital till buyout, enligt Riskkapitalföreningen. Det handlar om uppköp av etablerade företag. Det är detta de dominerande aktörerna ägnar sig åt. Här finns mest pengar att hämta. Och här är risken inte lika stor. Eller som Riksbankens skriver: ”Buyout-investeringar innebär normalt något lägre risk, då dessa sker i mogna företag med stabilare kassaflöden och fler materiella tillgångar.”[i]

I USA och Storbritannien används termen private equity house för att beskriva den struktur av bolag och fonder som samlas under samma paraply. Eller i samma hus om man så vill. Ett passande svenskt begrepp är privatkapitalgrupp.

Det internationella facket ITUC menar att dessa grupper ”förkroppsligar den ökade finansialiseringen av ekonomin, med konsekvensen att de dikterar beteendet i allt större delar av vårt samhälle”.[ii] Globalt kontrollerar de enorma resurser – en uppskattning talar om 2500 miljarder dollar i förvaltat kapital, och om kontroll över tusentals företag.[iii] De största spelarna finns i USA. Jättar som TPG, Goldman Sachs, Carlyle Group och Blackstone är centrala aktörer på den amerikanska marknaden och huvudrollsinnehavare i den senaste finanskrisen. Det var också i USA det hela började och tog fart. Men idag ligger inte Europa långt efter. Ledande länder är Storbritannien, med dominanter som CVC, Apax och 3i. Och faktum är att Sverige är europeisk tvåa relaterat till BNP, med fyra aktörer på den globala topp 100-listan: EQT, Nordic Capital, IK Investment Partners (tidigare Industri Kapital) och Altor.[iv] Tillsammans förvaltar de fonder värda 250 miljarder kronor och äger företag med 600 000 anställda i Sverige och andra länder[v]. De 30 största privatkapitalgrupperna i Sverige ägde år 2007 totalt 350 företag.[vi]

Det är svårt att få en överblick över hur privatkapitalgrupperna är uppbyggda – vem som har kontrollen, vem som kapar åt sig vinsterna, hur allt hänger ihop. Något som också satt myndigheterna på prov. För ett år sedan tillsatte Skatteverket en expertgrupp med uppgift att kartlägga fenomenet och utreda hur buyout av företag påverkar skatteinbetalningarna. Och Göran Haglund, som leder gruppens arbete, beskriver det hela som ”en mycket stor utmaning”.

– Det var mycket mer komplicerat än vad vi trodde. Strukturerna är oerhört komplexa. Det handlar om mängden bolag i samma grupp, och kopplingarna mellan dem, medger han.

Men med tiden har bilden ändå klarnat, även om den måste förenklas för att bli begriplig.

Den ekonomiska grunden är privatkapitalgruppens fonder, som oftast finns registrerade som så kallade ”limited partnerships”. Antalet fonder i varje grupp varierar, men i de svenska fallen handlar det om mellan tre och sju – helt beroende på hur länge gruppen har funnits. Det handlar om löftesfonder – placerarna förbinder sig att skjuta till pengar när det väl är dags att köpa upp företag. De är formellt delägare i fonden, men de har ingen makt över den. De är ”limited partners”, med begränsat ansvar och begränsad makt. Pengarna kommer oftast från institutionella investerare som banker, försäkringsbolag och pensionsfonder. De åtta största svenska pensionsfonderna har enligt den fackliga internationalen UNI placerat 5,6 miljarder dollar i privatkapitalgruppernas fonder. AP-fonderna, Alecta, Länsförsäkringar, Nordea och Skandia har all satsat miljarder.

Fonden förvaltas och styrs av ett managementbolag, i branschen benämnt ”general partner”. Därutöver finns ett rådgivningsbolag med kontor i en rad länder, länder där pengar till fonderna raggas och där företag köps upp. Det är detta som är privatkapitalgruppernas ansikte utåt, och som i vardagstal kallas riskkapitalbolag. Men det är alltså bara toppen på ett isberg.

Vad är då själva kärnan? Vad är Nordic Capital? Vad är EQT? Svaret är människor. Husets herrar är ett fåtal individer, mellan 15 och 50 finansmän. För det är främst män det handlar om.

– Det är ofta samma ägare till managementbolag och rådgivningsbolag, säger Göran Haglund.

Personerna är ofta formellt anställda vid managementbolaget eller rådgivningsbolaget, men genom ett snårigt nätverk av egna bolag och stiftelser håller de också i spakarna bakom kulisserna, styr verksamheten, och håvar in pengar. Mest makt har oftast grundaren eller grundarna.

Och alla spelar för att vinna. Målet för de som placerat pengar i fonden är hög avkastning. Något som privatkapitalgrupperna förstås också lockar med. IK Investment Partners arbetar till exempel för att ”maximera avkastningen” för sin investerare”. Men de ledande personerna inom privatkapitalgruppen har förstås också något att vinna själva. De har själva satsat pengar i fonden, normalt sett mellan en och tre procent. Managementbolaget och rådgivningsbolaget tar också ut en årlig avgift av fondplacerarna.

– Det är ett ganska stort belopp som går över. Förvaltningsarvodet brukar ligga på mellan 1,5 och 3,5 procent av det utfästa kapitalet per år. Det handlar alltså om det utfästa kapitalet. Det är ju ganska bra. Även innan manegementbolaget har gjort något så får de betalt, säger Göran Haglund.

Dessutom tar managementbolaget en stor del av avkastningen på fondkaptitalet.

– När portföljbolagen avyttras får investerarna det som kallas prioriterad avkastning. Efter det får de 80 procent av vinsten som är kvar, medan managementbolaget får 20 procent.

Nyckelpersonerna i privatkapitalgruppen kan alltså se fram emot såväl årliga förvaltningsarvoden som en stor del av vinsten på det kapital som placerats i fonderna. Och vinsterna är ofta höga.

Privatkapitalbolagens affärsidé är att tjäna stora summor pengar på att handla med företag. Det kan låta som en simpel kapitalistisk tanke. Men i buyout-modellen finns en hävstång värd miljarder.

Uppköpen finansieras genom en kombination av fondkapital och lånade pengar, vanligtvis i proportionerna 20-25 procent fondkapital och 75-80 procent lånade pengar.[vii] Det handlar ofta om banklån, men också om pengar från hedgefonder. Tillgångarna i företaget som köps upp fungerar som säkerhet. Portföljbolaget köps alltså i realiteten med sina egna tillgångar.[viii]

Det är just det här som är privatkapitalgruppernas grej: att använda sig av lån som hävstång för att kunna köpa upp många och samtidigt stora företag med relativt lite eget kapital. Syftet är, som 3i skriver i sin årsrapport, att ”maximera avkastningen på insatsen”, och samtidigt föra över risken på bolaget som köps upp. Med lånets hjälp blir avkastningen på det egna kapitalet (fondkapitalet) mycket högre än det annars skulle kunna bli. Förutsatt att vinsten på uppköpet blir högre än de totala räntekostnaderna, vilket nästan alltid är fallet.

En akademisk studie har beskrivit det hela som ”sofistikerade finansiella strukturer designade att maximera värdet genom att optimera ett antal marginaler”.[ix] Det låter som mumbojumbo, men det är egentligen inget magiskt med det hela. Det är självklar matematik. Ett litet räkneexempel kan illustrera hur det går till:

Tänk dig att du har en miljard kronor. Om du vill tjäna pengar på att köpa och sälja företag kan du göra på två sätt. Du kan använda hela summan till att köpa ett företag, se företaget växa och lönsamheten bli bättre och slutligen sälja det hela efter fem år för säg tre miljarder. Det är två miljarder mer än du köpte det för. En rejäl hacka alltså. Avkastningen på det kapital du satsade från början är 200 procent. Men du kan också göra så här: Dela upp din miljard i fem delar och köp fem företag värda en miljard styck. Du satsar 200 miljoner av eget kapital vid varje uppköp och lånar till resten, alltså 800 miljoner till varje uppköp. Vi antar att räntan på lånet är sju procent per år. Efter fem år säljer du alla företag för tre miljarder styck. När skulden på 800 miljoner är betalt och räntan (800 x 0,07 x 5 = 280) är avräknad återstår 920 miljoner i reavinst på varje företag. Totalt blir det 4,6 miljarder. En mycket större hacka. Avkastningen på satsat eget kapital är hela 460 procent.

Uppköpen kan gå till på olika sätt: genom att en privatkapitalgrupp lägger beslag på hela företaget, eller genom att två eller flera grupper går samman. Det handlar ofta om börsnoterade företag som köps ut och avnoteras, men också om företag som ägs av andra privatkapitalgrupper, familjeföretag och statliga företag och verksamheter.

I samband med uppköpet skapar privatkapitalgruppen ett nytt holdingbolag, vanligen i Luxemburg. Holdingbolaget tar sedan hand om aktierna i det nyförvärvade portföljbolaget. Beroende på vilka lagar och skatteregler som gäller i landet läggs lånet antingen på portföljbolaget eller holdingbolaget.

När väl köpet är avklarat tar privatkapitalgruppen kontroll över portföljbolaget, tillsätter en ny styrelse och ledning, där de själva tar en aktiv plats. Nu inleds en process med fokus på lönsamhet. Företaget omstruktureras, det som inte tillhör kärnverksamheten säljs eller överförs till andra portföljbolag, fokuset ligger på att snabbt öka lönsamheten. Kostnader kapas för att skapa större marginal marginalen. Ibland sker en expansion, där mindre företag förvärvas och verksamheten växer.

Efter ett tag är det dags för en så kallad exit, det vill säga att göra sig av med portföljföretaget. Spannet mellan uppköp och exit bör helst minimeras, så att avkastningen kan användas till att köpa upp andra företag. Målet är därför att mångfaldiga det satsade kapitalet på kortast möjliga tid. Normalt ägs portföljbolaget i tre till fyra år, ibland mindre än ett år, någon gång upp till åtta år. Snittet i Sverige ligger på 3,7 år, enligt Riskkapitalföreningen.[x] Bolaget kan säljas till en annan privatkapitalgrupp, slås ihop det med ett annat bolag, eller börsnoteras. Privatkapitalgruppen och de som placerat pengar i fonderna cashar ut en vinst, och så börjar uppköpsprocessen om igen.

Det handlar förstås om att sälja bolaget dyrare än vad det köptes för. Detta skapar en försäljningsvinst, en reavinst. Och det är främst så privatkapitalgrupperna gör pengar. Genom att ”kristallissera reavinsten”, som 3i beskriver det.

Men det handlar också om att på olika sätt plocka ut pengar löpande, att mjölka företaget på pengar medan det går. Det kan göras på en rad olika sätt.

• En möjlighet som utnyttjas är att lägga beslag på tillgångarna i de uppköpta företagen genom en engångsutdelning. Så här beskrivs det i Veckans Affärers temanummer 11/2008: ”De bolag som är mest attraktiva för uppköp är de som har ett stabilt kassaflöde och en stor egen kassa. Dessa företag klarar ökad skuldsättning och de nya ägarna kan ta hand om tillgångarna genom en engångsutdelning.”
• Det är också möjligt att belåna företaget ytterligare, och dela ut pengarna till ägarna, även kallat lånefinansierad utdelning. Det handlar alltså inte om utdelning på vinst utan på lånade pengar. The Guardian lyfte i december fram en rapport från BVCA som visade att privatkapitalindustrin i Storbritannien använt detta i hög utsträckning. Av 13 miljarder pund som tagits i nya lån under 2008 hade 2 miljarder gått till särskilda utdelningar och resten till företagsförvärv och investeringar.
• En vanlig strategi är att ta ut höga ”managementavgifter” av sitt portföljbolag, och att överföra immateriella tillgångar som rättigheten till varumärken, patent och liknande på holdingbolaget, och sedan ta ut höga avgifter av sitt eget portföljbolag. PÅ engelska kallas metoden ”transfer pricing”.
• En metod som utnyttjas flitigt är att ge ett så kallat aktieägarlån till portföljbolaget, att helt enkelt låna ut pengar till sitt portföljbolag, och ta ut en hög ränta för detta. Danska skattemyndigheten gjorde en utredning och fann detta vanligt, att de nya ägarna lånade ut pengar till sitt portföljbolag till en ränta som låg en bra bit över marknadsräntan.

3i sammanfattar det hela i en mening: ”Avkastningen kommer i form av inkomster (räntor, utdelningar och avgifter) och reavinst.”

För att lyckas med operationen krävs det att privatkapitalgrupperna får korn på rätt slags företag. De är på jakt efter ”medelstora företag med ett starkt kassaflöde och vinstökningspotential, verksamma i mogna branscher med grundläggande underliggande tillväxt”, som IK Investment Partners uttrycker det.[xi] Nyckeln är ”en bevisad förmåga att generera ett ansenligt kassaflöde”. Enkelt uttryckt handlar det om att den årliga rörelsevinsten ska vara rejält tilltagen.

Var hittar man sådana företag? Lämpliga branscher att leta i är tydligen företagstjänster, media, detaljhandeln, livsmedel, snabbmat, konsumentprodukter och läkemedel. Chrysler och Toys R Us är två amerikanska jättar som ägs av privatkapitalgrupper. Securitas Direct, Scandic och Gambro tillhör EQT:s svenska företagsflotta.

Men man kan också leta i välfärdssektorn. 2006 köptes exempelvis USA:s största sjukhuskoncern Hospital Corportation of America upp för 32 miljarder dollar.[xii] Även i Europa och Sverige är sjukvårsbolag populära objekt. Faktum är att den skattefinansierade välfärden blivit en av privatkapitalgruppernas stora kassakor. De fyra dominerande svenska vårdkoncernerna; Carema, Capio, Attendo Care och Aleris, ägs alla av privatkapitalgrupper. Den stora uppköpstrenden inleddes 2005, när Carema förvärvades av den brittiska jätten 3i, och Attendo av det något mindre Bridgepoint. 2005 gav sig också EQT in i vårdbranchen under artistnamnet Aleris, genom att köpa upp och slå ihop ISS Health Care/M&M Medical och Care Partner AB. Året efteråt såldes Attendo Care vidare till Industri Kapital, medan Nordic Capital och brittiska Apax lyfte bort Capio från börsen i en gemensam operation där Nordic Capital fick den avgörande ägarrollen.

Inom skolan är trenden inte lika unison. Här har dock danska privatkapitalgrupper trängt sig in. Axcel är sedan 2008 lycklig ägare av John Bauer Organization, Sveriges näst största utbildningskoncern. Och Polaris äger sedan 2009 förskole- och friskolekoncernen Pysslingen.

Privatkapitalgrupper äger också företag inom den skattefinansierade kollektivtrafiken, företag som tillverkar utrustning till den offentliga sjukvården och omsorgen, och läkemedelsföretag. Den senaste flugan är den nyöppnade apoteksmarknaden. Av de åtta apotekskluster som regeringen nu säljer ut, hamnar sju i händerna på privatkapitalgrupperna Altor, Segulah och Priveq. Störst blir Altor, som under artistnamnet Apoteket Hjärtat tar över 208 apotek.

Det är inte svårt att förstå varför privatkapitalgrupperna intresserat sig för välfärden. Konsultbolaget OPIC, som specialiserat sig på att locka vinstsugna kapitalister till en spirande marknad, uttrycker sig tillräckligt precist på sin hemsida: ”Din kund har behov av varor och tjänster oavsett konjunktur och är betalningssäker och trygg. Här finns intressanta affärsmöjligheter!” Kassaflödet är stabilt. Kommunen och landstinget köper, skattebetalarna pröjsar.

– Det är egentligen helt naturligt. När man har avreglerat de här sektorerna har man ju öppnat upp för nya affärsmöjligheter, säger Göran Haglund.

Hur många miljarder i skattepengar privatkapitalbolagen plockar in varje är ännu inte kartlagt. Men det lär röra sig om åtskilliga miljarder. Men detta är inte deras enda sätt att dränera det offentligas konton på. Privatkapitalgrupperna är dessutom mästare på att undvika skatt. De ägnar sig åt avancerad skatteplanering, och det mesta tyder på att de även ägnar sig åt skatteflykt.

Internationella erfarenheter visar att skatteinbetalningarna i bolag som köps upp av privatkapitalgrupper minskar drastiskt. Den danska skattemyndigheten har synat sju stora privatkapitalägda företag. Samma år som uppköpen ägde rum betalade de 2,4 miljarder danska kronor i skatt på vinsten, året efter betalade de 400 miljoner, en minskning på 85 procent.[xiii] En undersökning från 2007 i Storbritannien visade att de tio största privatkapitalägda företagen inte betalade en krona i skatt.[xiv] En stor studie, utförd av Harvard Business School, av amerikanska bolag uppköpta av privatkapitalgrupper, visar att de betalar avsevärt mindre i skatt jämfört med börsnoterade bolag.[xv]

Även det svenska Skatteverket säger att skatteinbetalningarna från portföljbolagen förändras när de blir uppköpta av privatkapitalgrupper, även om de inte vill gå ut med några siffror.

– Det handlar normalt sett om företag som har betalat ganska mycket skatt tidigare eftersom de haft bra vinster. Det vi har kunnat konstatera är dock att skatteinbetalningarna från bolagen minskar väsentligt eller oftast upphör helt när de köps upp, säger Göran Haglund.

De snillrika metoder som används för att köpa upp företagen och plocka ut pengar ur dem har ett tydligt syfte: att undvika skatt. Tillsammans skapar de olika metoderna ett paket som gör det möjligt att till stor del planera bort skatten. Privatkapitalgrupperna själva talar om ”skatteeffektiva strukturer”.

Alexanderhugget i samanhanget är räntan på banklånen och aktieägarlånen. Detta är också den förklaring som ges i den brittiska och den amerikanska studien. Anledningen är att räntan är avdragsgill i de flesta av världens länder, eftersom den normalt ses som en kostnad. Men detta blir skevt när det handlar om privatkapitalgrupperna, eftersom lånet används till själva uppköpet, och inte till reella investeringar i maskiner och liknande. De lånade pengarna skapar inget nytt värde, och bidrar inte till tillväxten.

– Man nyttjar det faktum att vi i princip har obegränsad avdragsrätt för räntor, och vi har inga underkapitaliseringsregler, inga krav på eget kapital när man gör en investering, men man kan få avdrag för räntan. Det är det som blir lite skevt här, säger Göran Haglund.

Räntan på de stora lånen fungerar som en slags sköld mot skatten. Den minskar helt enkelt det beskattningsbara resultatet. Men det gör även sådant som managementavgifter. Avgörande i sammanhanget är dock att det är möjligt att göra en samordnad koncernredovisning, och att vinsterna kan flyttas uppåt i koncernhierarkin och kvittas mot skatten.

Så här går det till: Vinsten från portföljbolaget och dess dotterbolag skickas uppåt i koncernstrukturen genom så kallade koncernbidrag. De är i sin tur avdragsgilla mot den skatt dotterbolagen borde betala. Holdingbolaget sitter i sin tur med höga räntekostnader på lånen som oftast överstiger de koncernbidrag det tar emot från portföljbolaget och dess dotterbolag. Och därmed kan skatten undvikas helt.

Vinsterna läggs sedan på hög och plockas ut när portföljbolaget säljs, eller skickas vidare utanför Sveriges gränser, till holdingbolagen i Luxemburg och vidare söderut. I bägge fallen försvinner de från Skatteverkets karta. De flesta privatkapitalgrupper har nämligen lärt sig att utnyttja den värld som skatteparadisen erbjuder.

Fonderna och managementbolagen är ofta registrerade i skatteparadis, vanligtvis på någon av kanalöarna Jersey eller Guernsey. Något som branschfolk i skatteparadisen gärna skryter med: Private equity har varit en av hörnpelarna i Jerseys dramatiska framväxt som en ledande jurisdisktiktionerna för fonder de senaste fyra åren”, skriver till exempel Gary Clark, chef för Mourant International Finance, en av världens största fondförvaltare, med huvudkontor på just Jersey. Bland Mourants ”kunder” finns jättar som CVC och Axa.[xvi]

Samtliga av de fyra största svenska privatkapitalgrupperna använder sig av Jersey och Guernsey. IK Investment Partners, Nordic Capital och Altor har till exempel parkerat sina fonder och managementbolag på Jersey, och EQT:s fonder och managementbolag finns på Guernsey.

– Inom buyout verkar detta vara den etablerade strukturen, att man använder sig av skatteparadis. Inom branschen säger man att den här strukturen är internationellt erkänd, att de här statena erbjuder en företagsform som är lämplig, och att de erbjuder en expertis.

Om man gräver djupare finns det dock mer besvärande förklaringar.

Nick Stevensson, senior manager på revisions- och konsultjätten KPMG har beskrivit varför Jersey attraherar så många privatkapitalgrupper: ”Det började med att ett par stora privatkapitalgrupper etablerade sina fonder här, dels på grund av att de sökte skatteneutralitet, dels för att det ställdes väldigt få juridiska krav på privatkapitalstrukturer”.[xvii]

Regleringarna är mycket riktigt lösa eller obefintliga på Jersey och Guernsey. När man registrerar en fond behöver till exempel inte delägarna, det vill säga placerarna, uppges. Och fondens räkenskaper behöver inte skickas in till myndigheterna. Det finns numera till och med en fondstruktur som går under namnet ”unregulated fund”.

Och ”skatteneutralitet” innebär i det här fallet frånvaro av skatt. Fonderna och de managementbolag som sköter dem är nämligen skattebefriade, eftersom det handlar om affärer och vinster som görs utanför skatteparadisets territorium. Bolagsskatten, förmögenhetsskatt och reavinstskatt tas inte ut. Detta kan få smått absurda konsekvenser: Räntan på aktieägarlånet är till exempel inte bara avdragsgill i Sverige, ränteintäkten är dessutom skattebefriad på Jersey.

– Det är en assymetri i systemet, säger Göran Haglund.

Den stora knäckfrågan är dock var pengarna tar vägen när de väl hamnat på Jersey. Särskilt intressant är vad som händer med de förvaltningsavgifter som managementbolaget tar ut från fonderna, och den 20-procentiga andel som nyckelpersonerna i privatkapitalgrupperna får av avkastningen.

Det rör sig om ansenliga summor. Veckans Affärer gjorde 2007 en beräkning av hur mycket pengar det handlar om. Enligt den har den samlade vinsten för de 102 portföljbolag som sålts av de fyra stora privatkapitalgrupperna i Sverige sedan 1989 varit omkring 150 miljarder kr. Av detta beräknas drygt 30 miljarder kr ha gått till de ledande personerna i form av carried interest. Sex nyckelfigurer beräknas ha gjort en vinst bara på 9,2 miljarder kr genom åren. Samtidigt har de en sammanlagd deklarerad förmögenhet på knappt en halv miljard. En hel del är alltså sannolikt undangömt. Veckans affärer deklarerar därför att privatkapitalgrupperna tycks ha ”skattesmitning som affärsidé”.[xviii]

Men var göms isåfall pengarna? Så här beskriver LO diskussionen kring ”riskkapitalisternas” misstänkta skatteflykt i en rapport från 2008: ”Det är vanligt att ägandet sker i en kedja av bolag, för att förvirra skattemyndigheterna och förhindra transparens. Ofta slutar kedjan i ett aktiebolag i länder som Luxemburg och Schweiz där vinstmedlen parkeras i väntan på att riskkapitalisten vill konsumera dem.”[xix] Pengarna kan sedan hämtas hem via olika former av lån eller genom att kontokort kopplas till utländska bankkonton.

Göran Haglund stämmer in i bilden av att personliga bolag utnyttjas för att flytta pengar till andra länder, men han vill inte gå in i detalj på hur mycket skatt som förloras på det här sättet, eller hur vanligt det är med skatteflykt inom de privatkapitalgrupper som kontrolleras av personer skattepliktiga i Sverige.

– De är ett antal skattefrågor som är aktualiserade och som vi har grunnat på tillsammans med rättsavdelningen på Skatteverket. Men vi har inga beslut än, så vi kan inte gå ut med något ställningstagande, säger Göran Haglund.

Utredningen har dragit ut på tiden, men en rapport väntas någon gång i vår. Skatteverket har försökt kartlägga ett antal personer inom branschen, och har funnit en snårskog. Det rör sig ofta om en stor mängd bolag som används för att flytta runt pengar, och upplägget ändras varje år. Privatkapitalvärlden är minst sagt svårgenomtränglig. Det som komplicerar är att den till stora delar är mörklagd. Uppköpssummor och försäljningsvinster hålls hemliga, liksom hur pengarna fördelas.

– Vi har ingen insyn i managementbolagets vinster, för det är ett Jerseybolag. Det finns ingen offentlig information i form av årsredovisningar som vi kan få ut. Och vi har hittills inte kunnat få någon information från skatteverket på Jersey, säger Göran Haglund.

Det finns nämligen en tredje orsak till att privatkapitalgrupperna väljer skatteparadisen som hemadress för sina fonder och managementbolag.

– Det är ju att de är sekretesstater som det är svårt att få information ifrån. Men det kommer riskkapitalbolagen aldrig att erkänna, säger Göran Haglund.

Det systematiska utnyttjandet av ränteavdrag och de täta kopplingarna till skatteparadisen orsakar enorma skatteförluster varje år. Detta gör privatkapitalgrupperna till ett hot mot de offentliga finanserna. Det menar den internationella fackliga konfederationen ITUC i rapporten ”Where the house always wins: Private Equity, Hedge Funds and the new Casino Capitalism”.[xx] Men det är inte det enda problemet med privatkapitalgruppernas växande ägarinflytande. ITUC talar om ”en kronisk brist” på insyn i branchen, och att de anställda i de bolag som köps upp av privatkapitalgrupper ”har att göra med osynliga arbetsgivare med minimalt intresse av att förhandla med dem eller informera dem om vad som händer på deras arbetsplatser”. Och de lyfter fram flera fall av öppet fackföreningsfientliga privatkapitalbolag, som inte vejar för att skapa lönsamhet till varje pris.När privatkapitalgrupper köper upp eller driver offentliga företag och tjänster, hamnar dessutom de kortsiktiga vinstintressena i konflikt med samhällsnyttiga intressen.

ITUC konstaterar också att den höga belåningen är en uppenbar riskfaktor. Den gröper ur och äventyrar de företag som köpts upp, och det skapar instabilitet i ekonomin. Hur många uppköp som är möjliga, och hur stora företag som kan köpas, beror helt på tillgången till billigt kapital. Den stora uppköpsboomen kom strax innan finanskrisen. Mer pengar än någonsin satsades då i fonderna, samtidigt som räntan var låg. Gott om flyktigt finanskapital flödade genom de mörka nät som skatteparadisen sträckt ut. Under en tid talades det om ”mega buyouts”. 2007 gjordes det uppköp motsvarande 730 miljarder dollar globalt.[xxi]

Strax innan krisen förutspådde ITUC i samma rapport (den skrevs 2007) en ”boom and bust” på privatkapitalmarknaden. En upplåst bubbla som snart skulle spricka. Vilket den också gjorde.

Nu har uppköpstakten saktat ner betydligt. Det är plötsligt betydligt svårare att ragga kapital tll fonderna, och svårare att få billiga lån. Det har talats om kris för branschen. I sin årsrapport för 2009 konstaterar 3i oroligt att ”aktiviteten i privatkapitalindustrin har fallit till sin lägsta nivå sedan 1997”.

När den värsta stormen nu har lagt sig tycks det dock som om privatkapitalgrupperna klarat livhanken med blotta förskräckelsen. Och när de globala bankerna och hedgefonderna nu kommit på fötter och åter börjat låna ut pengar, dessutom till låg ränta, kan köp- och säljcirkusen sättas igång igen. Spelet kan börja. Det finns enorma summor outnyttjat fondkapital att sätta sprätt på. Och ännu har inte världens skattemyndigheter gjort sig till domare.

Kent Werne

Källor

ITUC:s rapport ”Where the house always wins: Private Equity, Hedge Funds and the new Casino Capitalism”, från 2007
http://www.ituc-csi.org/IMG/pdf/ITUC_casino.EN.pdf

LO:s rapport ”Makteliten” från 2008, där ”riskkapitalbolagen” beskrivs ingående.
http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/0/D7E75939D1A3368CC1257553002881AA/$file/Makteliten_10.pdf

Riksbankens rapport ”Riskkapitalbolagen i Sverige”, från 2005
http://www.riksbank.se/upload/Dokument_riksbank/Kat_publicerat/Artiklar_FS/FS_05_1_artikel1.pdf

Svenska Riskkapitalföreningens presentation ”Introduktion till den svenska PE-branchen”
http://www.svca.se/home/page.asp?sid=337&mid=2&PageId=26720

Svenska Riskkapitalföreningens årliga rapport, ”Riskkapitalåret 2008”
http://www.svca.se/home/page.asp?sid=337&mid=2&PageId=26717

Noter

---

[i] http://www.riksbank.se/upload/Dokument_riksbank/Kat_publicerat/Artiklar_FS/FS_05_1_artikel1.pdf[ii] http://www.ituc-csi.org/IMG/pdf/ITUC_casino.EN.pdf

[iii] http://en.wikipedia.org/wiki/Private_equity#cite_note-65, fotnot 65, en rapport från IFSL

[iv] http://www.peimedia.com/pei300/ (Private Equity Internationals lista över topp 100 år 2009)

[v] http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/0/D7E75939D1A3368CC1257553002881AA/$file/Makteliten_10.pdf

[vi] http://www.svca.se/home/page.asp?sid=337&mid=2&PageId=26720, presentationen ”Introduktion till den svenska PE-branchen”

[vii] http://www.ituc-csi.org/IMG/pdf/ITUC_casino.EN.pdf , http://www.sifr.org/PDFs/AJSWAugust242007.pdf

[viii] http://www.sifr.org/PDFs/AJSWAugust242007.pdf

[ix] http://www.sifr.org/PDFs/AJSWAugust242007.pdf

[x] http://www.svca.se/home/page.asp?sid=337&mid=2&PageId=26720, presentationen ”Introduktion till den svenska PE-branchen”

[xi] http://www.ikinvest.com/templates/Page.aspx?id=2004

[xii] http://www.ituc-csi.org/IMG/pdf/ITUC_casino.EN.pdf

[xiii] http://www.ituc-csi.org/IMG/pdf/ITUC_casino.EN.pdf

[xiv] http://www.telegraph.co.uk/finance/2804975/Private-equity-firms-beat-the-Revenue.html

[xv] http://hbswk.hbs.edu/item/6259.html

[xvi]http://www.privateequitywire.co.uk/sites/default/files/import_attachments/Private%20Equity%20Wire%20Special%20Report%20Jersey%20Private%20Equity%20Services%202007.pdf

[xvii] Citaten av Cary Clarks och Nick Stevenson är hämtade ur ”Private Equity Wire”:
http://www.privateequitywire.co.uk/sites/default/files/import_attachments/Private%20Equity%20Wire%20Special%20Report%20Jersey%20Private%20Equity%20Services%202007.pdf

[xviii] Veckans Affärer, nr 11/2007, http://www.va.se/magasinet/2007/11/guldklubben-i-skatteparad/index.xml

[xix] http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/0/D7E75939D1A3368CC1257553002881AA/$file/Makteliten_10.pdf

[xx] http://www.ituc-csi.org/IMG/pdf/ITUC_casino.EN.pdf

[xxi] http://www.ituc-csi.org/IMG/pdf/ITUC_casino.EN.pdf

Denna text är publicerad i tidningen Alt 9-10/2009
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.