Välfärd utan platt-tv, går det?

(Publicerad i Klimatmagasinet Effekt 1/2011)

Jag vill ha en ny platt-tv: minst 40 tum, LED-teknik och motion flow ska det vara. Och varför inte köpa en stereo, en Iphone och en Ipad i samma veva?

Det är tydligen fler som är köpsugna. Svenskarna lägger allt mer pengar på sånt som hemelektronik och inredning. Förra året handlade vi till exempel 900 000 teveapparater och nästan fyra miljoner mobiltelefoner. Totalt har försäljningen inom detaljhandeln ökat med 40 procent sedan millennieskiftet.

Den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraiths bok Överflödets samhälle skrevs 1958, men känns mer aktuell än någonsin. Galbraith påpekar att konsumtionen har ett simpelt syfte: att svälja en växande produktion. Företag har ett ”behov” av att sälja mer och därför måste vi konsumera mer. Inte bara för att det genererar avkastning, utan för att det ger jobb och välfärd – åtminstone enligt gängse nationalekonomi. Om jag köper en teve gynnar jag alltså tillväxten. Förenar nytta med nöje.

Men Galbraith vänder sig mot idén om att ökad produktion är ”den slutgiltiga måttstocken på socialt framåtskridande”.  En kontroversiell ståndpunkt då som nu. Eller som han skriver: ”Genom att tvivla på produktionens allenarådande betydelse utmanar vi fortfarande en myt med kolossal makt.”

Boken andas tillväxtkritik. Den rådande ordningen har ”allvarliga strukturella svagheter som en vacker dag kan vålla oss stort besvär”, skriver Galbraith, ännu ovetande om dagens klimat- och resurskris. Då handlade det främst om instabila lånekaruseller och inflation. Men hans recept är inte att strypa den ekonomiska aktiviteten, bara att styra om den. Satsa mer på offentliga tjänster som sjukvård och utbildning, på områden som är eftersatta och där mer resurser skulle göra skillnad.

Välfärdstjänster skapar inte bara trygghet och utjämnar livschanser. De skapar också fler jobb, dricker mindre olja och ger lägre utsläpp än privat produktion. Och visst skulle det behövas statliga investeringar i till exempel bostäder, järnvägar och vindkraft.

Som andel av BNP har den offentliga konsumtionen istället minskat de senaste decennierna. Och i den senaste Långtidsutredning tas det för givet att det kommer fortsätta så. Den privata konsumtionen spås öka från 47 till 56 procent av BNP till 2030.

Man kan undra varför vi väljer överdimensionerad hemelektronik framför fler lärare och bättre kollektivtrafik? Enligt Galbraith handlar det dock ganska lite om valfrihet. Genom att lägga enorma resurser på marknadsföring skapar företagen behov ur tomma intet, och på så sätt väcker produktionen sin egen efterfrågan.

Kan då inte politiska partier och rörelser göra något motsvarande? Jo, så tänkte arbetarrörelsen på 50- och 60-talet. Inspirerad av Galbraith lanserade Tage Erlander idén om det ”starka samhället”. Genom att både torgföra och genomföra massiva reformer lyckades man successivt öka människors efterfrågan på välfärd, väcka en längtan efter mer. Och då var det till och med okej att höja skatten.

Nu tycks det där ha sjunkit undan och vi börjar närma oss ett amerikanskt samhällsklimat, där den offentliga sektorn hamnat på utelistan. Galbraiths indignation känns därför rätt fräsch: ”Det är knappast rimligt, att vi samtidigt som vi tillfredsställer våra behov av privata konsumtionsvaror till sorglöst överflöd förnekar oss själva tillgång till offentliga tjänster på ett så uppenbart och extremt sätt.”

Men vad hjälper det när man känner ett trängande behov av en ny platt-tv?

Kent Werne

Denna text är publicerad i Klimatmagasinet Effekt nummer 1/2011
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s