Bankernas lekstuga

Man kan inte låta en allvarlig kris gå till spillo. Det visste redan Milton Friedman. Ändå fortsätter bankerna sätta villkoren i amerikansk politik fem år efter Lehmankraschen. Hur blev det så? Kent Werne åkte till Wall Street i jakten på svar.

(Reportage i Magasinet Arena # 2/2013)

”Välkommen till kapitalismens bultande hjärta!”

Tom Comerford står på Wall Street med ett brett försäljarleende på läpparna. Han är professionell operasångare och har tidigare jobbat på investmentbanken Goldman Sachs. Men den här kyliga februarimorgonen ska han guida mig och tolv frostnupna turister genom dagens ”Financial crisis tour”.

Liksom terrorattackerna 2001 har finanskrisen 2008 följts av katastrofturism. Företaget The Wall Street Experience erbjuder guidade turer till såväl ”9/11 memorial” som till finanskrisens ground zero. ”Följ med bakom kulisserna på Wall Street och lär dig mer om den viktigaste händelsen sedan 30-talsdepressionen”, står det på hemsidan. För 50 dollar kan man bli ”underhållen, chockad och informerad”. Och i dag står Tom för underhållningen.

Som marknadsförare på Goldman Sachs hade han parkettplats till finanskrisdramat. Och han minns tydligt när det bultande hjärtat slutade slå: den 15 september 2008, måndagen då Lehman Brothers föll. ”Den överlägset största konkursen i USA:s historia. Helt otroligt!”

Samma dag utbröt vild panik på den globala finansmarknaden. Aktiekurserna störtdök, investerare krävde pengarna tillbaka, bankerna slutade låna till varandra och det finansiella blodflödet upphörde.

Så var finanskrisen över oss. Och vi undrade alla hur det gått till. Vad som egentligen hänt bakom kulisserna.

”Någon som vet vad en CDO är?” undrar Tom. Ett hopplock av väldigt riskfyllda bolåneobligationer, förklarar han och håller fram något som liknar ett utskrivet excelark. ”Det här är första sidan i ett CDO-kontrakt. De har kallats giftiga tillgångar, eftersom de låg bakom Lehmans och många andras fall.”

Det var sådana han sålde, Toms chef och grundaren av The Wall Street Experience Andrew Luan, som jag träffar efter rundvandringen i hans lyxvåning ett kvarter från börsen. Innan krisen jobbade han på Deutsche Bank här i New York, ”satt på rätt sida bordet” som han uttrycker det. För hans avdelning sålde inte bara CDO:er till intet ont anande investerare. Man satsade samtidigt på att de skulle gå omkull genom att köpa kreditswappar av försäkringsbolaget AIG. Lite som att kränga båtar med ruttna skrov och sedan försäkra dem.

Pessimisterna fick rätt. Eller fel. För när Lehman föll utlöstes en tsunami. Och om hela kasinot sveps med blir också vinnaren förlorare.

”Vi hade inte räknat med en så omfattande kollaps”, förklarar Andrew. ”Att hela det finansiella systemet skulle hotas av undergång. Och det ville vi förstås inte. Det vore ju som att vinna en pokerturnering på Titanic.”

Även om det låg i korten sjönk inte Wall Street till botten, utan räddades av världens stater och skattebetalare, allt för att förhindra en ny depression. Ändå fick realekonomin en rejäl knäck. Inte minst i USA, där 9 miljoner jobb försvann, fem miljoner familjer förlorade huset, budgetunderskottet och statsskulden skenade och där ekonomin nu haltat sig fram i fem år. Nyligen räknade kongressens granskningsorgan Government Accountability Office ut att finanskrisen har kostat USA 22 000 miljarder dollar i förlorade tillgångar och utebliven tillväxt – 44 gånger Sveriges BNP. För att inte tala om det prekära läget i Europa, där länder knäcktes under tyngden av bankkrisen.

Andrew Luan förlorade själv jobbet när CDO-marknaden slocknade. Men han lyckades ändå slå mynt av krisen genom att börja guida folk runt Wall Street, något som gick så bra att han kunde anställa fler. Numera arrangerar hans företag stadsvandringar, kurser och event för omkring 20 000 personer om året.

Men vad ställer han för diagnos på sin gamla bransch i dag? Har patienten repat sig från hjärtinfarkten? Och hur stor är egentligen risken för återfall?

”Visst har Wall Street läkt sina sår”, säger Andrew, men fyller snabbt i att ”fröna till krisen finns kvar” och att ”ingenting väsentligt har förändrats.”

Det låter inget vidare för den som hoppades att Obama skulle styra upp finansmarknaden. Men kan man verkligen lita på en föredetting? Kanske bättre att kolla med någon som fortfarande är med i matchen.

Tyvärr är storbankerna inte så pratsugna. Först när jag utger mig för att företräda potentiella investerare i Swedish Shareholders Association (Aktiespararna) bryter jag igenom brandväggen. Och då är det Moneypenny som svarar. Inte sekreteraren i James Bond, utan Jackie Moneypenny, chef för ”investor relations” på Bank of America – USA:s största finanskonglomerat. Huvudkontoret ligger dock i North Carolina, så det blir en telefonintervju.

B of A var nära konkurs 2008–2009 och behövde en statlig injektion på 45 miljarder dollar för att klara livhanken.

Och sedan dess har det ”helt klart varit en del påfrestningar”, medger Moneypenny, till exempel anpassningen till de nya regleringarna, den allmänna ekonomiska motvinden och allt som rör bolånen. ”Men jag tycker att vi har tagit oss igenom det mesta nu och att vi har lyft bort många problem från vår balansräkning”

Balansräkningen ja, den som var tyngd av giftiga tillgångar. Inte bara egenproducerade, utan också det som ingick i köpet av bolånebubblans största falskspelare Countrywide Financial och den överbelånade investmentbanken Merrill Lynch mitt under brinnande finanskris. Sedan dess har centralbanken tagit över merparten av bråten och gått i borgen för skulderna.

Samtidigt har tusentals husägare, investerare och försäkringsbolag stämt B of A för sånt som kontraktsbrott och bedrägeri de senaste åren. Och man har tvingats punga upp åtskilliga miljarder i en rad uppgörelser.

”Vi har definitivt haft våra missöden, vi förnekar inte det”, säger Moneypenny. ”Men det enda vi kan göra är att bevisa att det vi säger är sant.” Helt enkelt att B of A, som det uttrycks i årsredovisningen, är ett ”starkare, smidigare företag” nu för tiden, som är ”bättre rustat att hantera ekonomisk osäkerhet”.

Men ska man verkligen ta bankerna på orden? En del menar det. Finansanalytikern Dick Bové hävdade nyligen att bankerna är i bra form och att det är köpläge på undervärderade aktier. Och visst, ser man till intäkter och vinstnivåer verkar de ha hämtat sig sedan krisen. Förra året landade den samlade vinsten för amerikanska banker på drygt 140 miljarder dollar, en hårsmån från rekordet 2006. Och nu vankas det ordentliga utdelningar.

Å andra sidan pryddes omslaget till The Atlantic nyligen av en antänd bomb och frågan ”What’s inside America’s banks?” Man intervjuar investerare som liknar megabankerna vid ”svarta lådor” som fortfarande kan dölja enorma risker. Årsredovisningarna bör mer läsas som reklambroschyrer än som ärliga deklarationer, menar artikelförfattarna Frank Partnoy och Jesse Eisinger, som hittar en hel del skumrask när de rotar runt i den föregivet moderata banken Wells Fargos räkenskaper – indicier på att dess filialer spenderar tiotals miljarder dollar på samma former av spekulation som föregick finanskrisen.

Indicier är väl ett för svagt ord. Förra året briserade nämligen en bomb på finansmarknaden när en avdelning på JPMorgan Chase i London förlorade över 6 miljarder dollar på en derivataffär – vilket ingen hade kunnat förutse genom att studera bankens räkenskaper. Förlusten sänkte inte bankjätten, men visade att kasinot har öppnat och att bankerna är tillbaks vid spelbordet, på vinst och förlust. Och det samtidigt som den vanliga utlåningen till folk och företag, vilket är mindre riskabelt men också mindre profitabelt, har parkerat på låga nivåer.

Så det kanske inte är konstigt att bara en av fyra amerikaner känner förtroende för de största bankerna. Men ännu värre är kanske att många investerare ryggar, eftersom bankerna ju behöver aktiekapital för att bygga en stabil grund. ”Allteftersom förtroendet urholkas blir en ny kris alltmer sannolik”, skriver Partnoy och Eisinger. ”Nästa stora storm kan slita sönder det försvagade huset.”

Att huset fortfarande är svagt håller flera ekonomer med om.

En av dem är Anat Admati, professor i finansiell ekonomi vid Stanford och en av två författare till The Bankers’ New Clothes – en nyutkommen bok om banksektorn.

”Dagens banksystem, även med de föreslagna reformerna, är lika farligt och skört som det system som gav oss den förra krisen”, konstaterar hon och kollegan Martin Hellwig i boken. Och när jag ringer upp henne bekräftar hon att kejsaren är naken, även om många inbillar sig att kläderna är nysydda.

Hennes huvudinvändning mot analytiker som Bové är att det möjligen ser bra ut på papperet, men att det mest beror på att bankerna ligger i statlig respirator.

”De lever inte av egen kraft. De är fullpumpade med subventioner, och det är inte svårt att se bra ut under sådana omständigheter. Om de skulle bli utsatta för ett verkligt marknadstest vet ingen vad som skulle hända.”

Många banker är fortfarande sjuka, menar hon, och att hålla dem vid liv genom dumpade styrräntor och ständiga injektioner är en usel strategi, eftersom det bara skjuter upp skadeverkningarna. I stället borde något göras åt bankernas skuldberg, menar hon, som uppgår till sammanlagt 8 000 miljarder dollar för de fem största i USA – lika mycket som det amerikanska folkets samlade bolån.

Finanskrisen hade flera orsaker: Ett svällande och vinsthungrigt Wall Street som pumpade upp en bolånebubbla, riskfyllda värdepapper som såldes över hela världen, ogenomskinlig och spekulativ derivathandel och naturligtvis bristen på reglering och tillsyn. Men den underliggande sårbarheten, menar Anat Admati, berodde på att de största bankerna levde nästan helt på krita.

Drivkraften var vinstsuget. Ju mer lånade pengar desto större hävstångseffekt, vilket gav mer klirr i kassan, men också större risk. För det som mångdubblar vinsterna när allt pekar uppåt multiplicerar också förlusterna när det går utför.

2007 hade de största investmentbankerna skulder på 40 gånger det egna kapitalet. Eget kapital fungerar som krockkudde om bankens tillgångar faller i värde och därför har nationella och internationella regleringar ställt krav på en viss kapitaltäckning. I början av 00-talet urholkades kraven i USA efter intensiv lobbyism, samtidigt som bankerna kröp runt de internationella Baselreglerna genom att gömma skulder i offshorebolag och lansera modeller för riskhantering som senare visade sig odugliga.

Lehman Brothers hade till exempel en kapitaltäckning på neråt 2 procent. Det räckte med att värdet på tillgångarna sjönk med 3 procent för att man skulle hamna på obestånd. Och det var just vad som hände.

Sedan 2008 har skulderna minskat och krockkuddarna blivit något tjockare i den amerikanska banksektorn, mest tack vare statliga injektioner och centralbankens årliga stresstester. Men är det tillräckligt?

Det beror delvis på hur man mäter. JPMorgan Chase skryter med en officiell kapitaltäckning på 8 procent, men enligt internationell redovisningsstandard (IFRS) ligger den på 4,5 – samma som de sämst kapitaliserade bankerna i Europa. Och även 8 procent är otillräckligt, menar Admati. ”Vad bankerna själva och en del analytiker bedömer som välkapitaliserade banker anser inte jag vara välkapitaliserade banker.” Hon vill se ett eget kapital på minst 30 procent – långt mer än det som legat på bordet i förhandlingarna om nya internationella krav (Basel III), där man pratat om 7 procent på ”riskfyllda tillgångar”, vilket blir 2–3 procent av totalen med lite kreativ bokföring.

Och bankerna lär inte minska skuldbördan frivilligt, särskilt eftersom det är billigt att låna. Sedan krisen har världens centralbanker skickat ut hundratals miljarder dollar till mindre än 1 procents ränta, och tack vare uttalade och outtalade statliga garantier får de största bankerna dessutom lägre ränta på den privata kreditmarknaden, eftersom långivarna förutsätter att skattebetalarna täcker upp förlusterna om något går snett – att staten står som borgenär.

Och varför skulle någon tvivla på det efter Lehman?

Före hösten 2008 debatterades problemet med ”moralisk risk” i medierna, något som sägs uppstå när en individ eller institution slipper ta konsekvenserna av sitt eget handlande. Om finansjättarna vet att staten står redo att rycka ut vid stora förluster, lyder resonemanget, så tar de större risker.

Å andra sidan dryftades vilka spelare som var ”too big to fail”, för stora att tillåtas gå i konkurs – och därför måste räddas för att undvika en katastrof.

Svaret kom med Lehman. Man hade inte bara felbedömt vilka som var ”too big to fail” utan dessutom vilka som var ”too interconnected to fail”, alltså alltför sammanlänkade med resten av systemet.

”Vi var väldigt, väldigt nära en global finansiell härdsmälta”, sa den amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke en tid efteråt. Inför kongressen vittnade han om att 12 av de 13 största finansiella institutionerna i USA skulle ha gått omkull inom loppet av bara två veckor om inte finansdepartementet och centralbanken agerat livräddare. Först genom att spruta in 85 miljarder dollar (totalt 183 miljarder) i AIG i utbyte mot 80 procent av aktierna, pengar som skickades direkt till bankerna. Sedan genom TARP (Troubled Asset Relief Program), det statliga räddningspaketet på 700 miljarder. Därutöver centralbankens alla uppköp av giftiga värdepapper. Ett tag låg den amerikanska staten ute med nästan 5 000 miljarder dollar – en tredjedel av BNP. En siffra som fyrdubblas om man räknar in alla garantier till banker och penningmarknadsfonder.

Enda sättet att stoppa paniken och förhindra härdsmältan, ansågs det, var att deklarera högt att Lehman var en engångsföreteelse, ett gigantiskt misstag, att staterna och skattebetalarna faktiskt stod bakom jättarna och garanterade deras åtaganden. Att de aldrig skulle överges. Och sedan dess har löftet hållits.

Baksidan är förstås att den moraliska risken har spätts på. Bankhöjdarna har klarat sig helskinnade genom hjärtinfarkten, förstått att de vinner oavsett vad som händer eftersom aktieägarna, centralbanken och skattebetalarna tar smällen. Krona så vinner jag, klave så förlorar du.

Sedan 2008 har dessutom de kvarvarande storbankerna blivit 25 procent större, framförallt genom statligt assisterade uppköp. Enligt bankerna själva har tillväxten och ”diversifieringen” gjort dem bättre rustade mot chocker, vilket är samma argumentation som innan krisen. Och Anat Admati tycker att det är lika mycket nonsens då som nu, att det bara blivit ännu mer komplext och oöverblickbart, och att ”konsekvenserna av att låta en stor bank gå omkull sannolikt blir svårare än när Lehman Brothers föll”.

Vi tar det igen: Svårare.

Om alla som lånat pengar till bankerna märker att staten inte står som borgenär – om det outtalade löftet bryts – då imploderar systemet.

Frågan är förstås om en ny räddningsinsats ens är möjlig. Knappast i de europeiska länder som gått på knäna sedan förra vändan. Och kanske inte heller i USA, med tanke på hur det gick till när staten räddade Wall Street från kollaps.

Eller snarare när Wall Street kapade staten för att bevara status quo.

Det är nämligen så Neil Barofsky beskriver det – juristen som utsågs till Special Investigator General av TARP hösten 2008, med uppdraget att se till att hundratals miljarder skattedollar inte hamnade på villovägar.

2012 gav han sitt vittnesmål i form av kioskvältaren Bailout – How Washington Abandoned Main Street While Rescuing Wall Street – en insiderskildring som gav eko bland alla amerikaner som sett stödet till bankerna som en svindel i megaformat.

När jag träffar honom på hans nuvarande arbetsplats NYU School of Law i Greenwich Village, kan jag inte låta bli att citera Obamas före detta finansminister Timothy Geithner, vilken beskrivit TARP som ”kanske den mest baktalade men samtidigt mest effektiva insatsen i modern tid”.

”Det beror förstås på hur man definierar ordet succé”, säger Barofsky och väger på kontorsstolen. ”Jag ser TARP som ett misslyckande eftersom man svek de primära målen. Tanken var inte bara att skicka några hundra miljarder dollar till bankerna för att de skulle komma på fötter igen. Då hade kongressen aldrig godkänt paketet. Syftet var att hjälpa pressade husägare och lägga grunden för en robust ekonomisk återhämtning. Och inget av det blev verklighet.”

George Bushs finansminister Henry Paulson kastade snabbt planerna på att köpa upp dåliga lån och modifiera dem över bord. I stället injiceras 250 miljarder direkt i bankerna med motiveringen att de skulle öka utlåningen. Men bankerna var mer sugna på annat, som att shoppa konkurrenter och betala ut bonusar.

”Finansdepartementet pumpade in alla dessa pengar helt utan villkor, helt utan mekanismer för att se till att bankerna ökade kreditgivningen, och helt utan transparens. De kämpade till och med emot mina krav på transparens.”

Efter ett tag förstod Barofsky att hemlighetsmakeriet berodde på att agendan var en annan än den som presenterats för kongressen och det amerikanska folket.

”Deras verkliga mål var helt enkelt att rädda bankerna och se till att de blev lönsamma igen, till vilket pris som helst, guidat av en närmast slavisk tro på att det som är bra för bankerna är bra för resten av ekonomin. Vilket helt enkelt inte är sant. De satte bankernas intressen framför alla människor de lovade hjälpa.”

Vilket också förklarar slappheten mot storbankernas bedrägliga agerande före, under och efter finanskrisen, trots otaliga åtalsmöjligheter. Så sent som i höstas avslöjades till exempel att en rad banker manipulerat den globala jämförelseräntan LIBOR, och att den brittiska banken HSBC ägnat sig åt pengatvätt åt knarkkarteller. Men antalet rättegångar förblir noll. Som regel har det slutat i uppgörelser. Som efter bedrägeriskandalen i samband med utmätningsepidemin, vilket löstes med att bankerna fick immunitet i utbyte mot några miljarder dollar. De största bankerna är inte bara ”too big to fail”, förefaller det, utan också ”too big to jail”. Ett åtal skulle nämligen riskera deras fall, och för att förhindra det tillåts de spela efter egna regler.

”Samtidigt, vad är det vi har räddat?” frågar sig Barofsky. ”Vi tog ett system som var rakt igenom trasigt, som tvingade världen på knä, och vi bevarade det.”

Sett i backspegeln hade en nationalisering varit den bästa lösningen, menar han. Men också inom ramen för det mer politiskt sannolika hade man kunnat agera annorlunda: Först akututryckning, sedan en omstrukturering. ”I stället har vi banker som fortfarande är för stora, för ogenomskinliga och för skuldsatta. Som jag ser det har TARP till och med bäddat för nästa kris.”

Men är det inte något som fattas i resonemanget? Vad blev det egentligen av de där regleringarna? Reformerna som var tänkta att omstrukturera systemet?

Den federala kriskommissionen pekade ut avregleringarna, liksom den marknadsliberala ideologi som motiverat dem, som en förutsättning för finanskrisen. I slutrapporten skriver man att ”mer än 30 år av avregleringar och tillit till finansiella institutioners förmåga till självreglering – en utveckling som drevs på av den förre centralbankschefen Alan Greenspan och andra, som stöttades av flera presidentadministrationer och av kongressen, och som hela tiden pressats fram av en mäktig finansindustri – hade plockat bort alla säkerhetsanordningar som kunnat förhindra en katastrof.”

När Lehman föll kraschlandade också marknadsliberalismen. Ändå var det ironiskt nog marknadsliberalen Milton Friedman som Obamas stabschef Rahm Emanuel inspirerades av när han i november 2008 konstaterade att ”man inte kan låta en allvarlig kris gå till spillo”. Att det var läge för reformer.

Ett halvår senare presenterade Barack Obama “en omfattande översyn av finansmarknadens regleringssystem, en omformning vi inte har sett maken till sedan reformerna efter den stora depressionen”. Och så var bollen i rullning.

Det blev ingen enkel operation. Wall Street sände mer än 3 000 lobbyister till kongressen med uppdraget att stoppa, förhala och urvattna reformen. Utkasten skickades fram och tillbaks mellan representanthuset, senaten och olika kommittéer i ett år. Man skrev om, suddade ut och la till. Först sommaren 2010 kunde Obama signera lagen, som fick dubbelnamnet Dodd–Frank.

De bärande bjälkarna är ökad kontroll av bolånesektorn, strängare kapitaltäckningskrav på bankerna, en reglering av derivatmarknaden, den så kallade Volcker-regeln som begränsar bankers möjligheter att spekulera med statligt garanterade pengar, och något som kallas Orderly Liquidation Autority – som ger tillsynsmyndigheten FDIC mandat att plocka isär megabanker, eller ”systemically important financial institutions”, på ett städat sätt om det vankas konkurs. Och Obama lovade att ”det amerikanska folket aldrig mer ska behöva betala notan för Wall Streets misstag”. Inga fler bail outs. ”Punkt slut.”

Det låter rejält och rättvist. Men flera ekonomer pekar på brister. Viral V. Acharya, professor i finansiell ekonomi vid NYU Stern School of Business och en av författarna till boken Regulating Wall Street menar till exempel att Dodd Frank ignorerar penningmarknadsfonderna, repo-marknaden och andra delar av skuggbank-sektorn. Och trots att den federala kriskommissionen konstaterade att ”den här krisen hade inte kunnat inträffa utan ratinginstituten” lämnas de i princip orörda. Någon uppsplittring av megabankerna och vattentäta skott mellan folks besparingar och riskfylld spekulation blev det inte heller. Och av det som ändå finns med återstår mycket att realisera, trots att det gått snart tre år.

I USA skrivs många lagar lika mycket efter att de signerats. Och sedan Dodd–Frank lämnade Vita huset har banklobbyisterna fortsatt kampen, om möjligt med ännu större kraft, vilket enligt affärstidningen International Business Times har resulterat i att Dodd–Frank, som från början bestod av lite över 2000 sidor text, har ”metastaserat till 8843 sidor av komplexa regler fulla med kryphål”.

I frontlinjen går Financial Services Roundtable, en organisation som representerar de största bankerna i världen och som rankas som en av de mäktigaste lobbygrupperna i Washington. Jag ringer upp chefslobbyisten Scott Talbott. Vad tycker han egentligen om den nya lagen?

”Den innebär nya trafikregler för finanssektorn”, säger han. ”Den är långtgående och omfattande och kommer ha stor inverkan på hur branschen övervakas och hur vi kan agera.” Vilket innebär lägre intäkter och vinster för bankerna, men också färre förluster, eftersom ”flera riskabla aktiviteter försvinner”.

Han invänder ”med respekt” mot påståendet att de försökt urvattna Dodd–Frank. ”Vårt mål har inte varit att urvattna den, vi har försökt se till att reglerna implementeras så att de på ett effektivt sätt uppfyller reformens målsättningar.”

Som är?

”Målet med reformen är inte att förhindra nästa finanskris, utan att stärka de finansiella institutionerna så att de är bättre rustade att överleva en kris.” Och om de inte överlever? Då ska inte skattebetalarna behöva stå för kostnaden, utan branschen själv. ”Enligt Dodd–Frank ska en stor finansiell institution som faller också tillåtas falla, och vi håller med om det.”

Så vad bråkar de då om?

”På det stora hela stödjer vi faktiskt Dodd–Frank”, intygar han, ”men om man överreglerar bankerna och eliminerar allt risktagande så drabbar det ekonomin. Därför ger vi vår input kring hur regleringarna kan implementeras på ett sätt som uppnår målen och som samtidigt vållar minst ’collateral damage.”

Att högre kapitaltäckningskrav och ett förbud av riskabel spekulation skadar ekonomin är det vanligaste lobbyistargumentet, säger Anat Admati när jag refererar samtalet med Scott Talbott. Och det är ”rakt igenom falskt”. ”Det som skadar ekonomin, som satt oss i den sits vi är i i dag, är ju inte för mycket kapital i systemet utan för mycket skulder. Och risktagandet slutade ju inte så bra …”

Men banksektorn verkar trots allt inte särskilt upprörd över reformerna.

”Självklart inte”, utbrister Neil Barofsky, och går upp i falsett. ”Dodd–Frank räddade ju deras fläsk.”

I boken skriver han att ”vi behövde en effektiv finansmarknadsreform, men i stället fick vi Dodd-Frank.” Efter urvattnandet ser det ännu sämre ut, menar han, och bankerna kommer förstås försöka navigera sig runt de regleringar som trots allt blir verklighet. Driva fram nya innovationer, på ogenomskinliga marknader, med oförutsedda konsekvenser. Och placera skulder i offshorestrukturer. ”Samma dag som Obama signerade Dodd-Frank började de planera hur de ska kunna dribbla bort tillsynsmyndigheterna.”

Orderly Liquidation Authority är möjligen en fin tanke, men Barofsky tror inte att det kommer fungera när det väl gäller. ”Too big to fail” är en realitet. Frågan är snarare hur räddningsinsatsen kommer se ut, och hur länge den dröjer. ”Sist krävdes det att Lehman föll, och jag tror att snöbollen av skräck kommer behöva rulla mycket längre nästa gång innan vi kan mobilisera den politiska viljan. Men förr eller senare går botten ur, och då måste staten gripa in.”

Trots sitt omfång beskriver inte Dodd–Frank i detalj hur allt ska regleras. Bollen ligger i stället hos ”the regulators”, med centralbanken, FDIC, CFTC och SEC och i spetsen. Samordningen sker i en ny superkommitté – Financial Stability Oversight Council – med uppgift och mandat att se till att finansmarknaden, och särskilt de större bankerna, inte spårar ur igen. Ordförande är finansministern.

Mycket avgörs därför av vilka som sitter vid spakarna, hur de tänker och vilka intressen som får låna deras öra. Vilket gör Barofsky allt annat än hoppfull. I boken skriver han: ”Jag hade ingen aning om att den federala staten hade kidnappats av bankerna och att de som dirigerade räddningsinsatserna kom från de institutioner som orsakade krisen och sedan tog emot bidragen.”

Henry Paulson var välbetald vd på Goldman Sachs när han rekryterades av George Bush, och han fyllde sin stab med folk från Goldman eller andra banker. Samma sak under Geithner, vars stabschef Mark Patterson varit chefslobbyist på Goldman Sachs. Och nu Obamas nya finansminister Jacob “Jack” Lew, som satt i Clintonadministrationen innan han blev toppchef på Citigroup fram till finanskrisen, då han packade väskan och återvände till Vita huset. ”Svängdörren mellan finansdepartementet och de största bankerna slutar helt enkelt aldrig snurra”, konstaterar Barofsky. Och enligt en nylig rapport från Project on Government Oversight (PGO) verkar tjänstemännen samtidigt röra sig fritt mellan de statliga tillsynsmyndigheterna och diverse juristfirmor och banker.

Alltså: Dodd–Frank har visserligen återfört staten till cockpit; men vad spelar det för roll om planet ändå har kapats av Wall Street?

”Det är nästan svårt att beskriva eftersom det inte är så explicit”, säger Barofsky. ”Det handlar inte om pengar i väskor och rena mutor. Det är faktiskt värre.” Han ser det som en ”ideologisk korruption” som uppstår på grund av den mäktiga lobbyismen, de snurrande svängdörrarna, värderingarna som följer med i flytten från Wall Street till Washington, och löftet om att få komma tillbaks till Wall Street efter avslutat uppdrag och tjäna en förmögenhet.

Storföretagens och finanselitens stora inflytande över amerikansk politik har debatterats flitigt på senare år. Allt fler har börjat tala om USA som en ”plutokrati” – gammalgrekiska för de rikas välde. Och för ett tag sedan erbjöd Financial Times ekonomikommentator Martin Wolf en mer modern definition av det antika begreppet, nämligen ”möjligheten för en liten grupp människor eller ekonomiska intressen att forma den politiska processen efter sin vilja.”

Och viljan kan förstås skifta. I många år krävde marknadsliberala ideologer och topparna på Wall Street att staten inte skulle lägga sig i, vilket följdes av en rad avregleringar. Men när allt spårade ur övergavs principerna och bankerna sökte statligt skydd. Och inte bara det: man såg till att ”privatisera vinsterna och socialisera förlusterna”, som ekonomen Nouriel Roubini uttryckt det.

Ett tag sågs finanskrisen som slutpunkten för den nyliberala eran. Det talades rentav om nyliberalismens död. Men i dag är det svårt att få syn på liket. Antagligen för att det som kallats nyliberalism alltid pekat mot något annat än marknadens frigörelse från staten. Vad som växt fram är snarare det Naomi Klein i Chockdoktrinen beskriver som en ”mäktig härskande allians av ett fåtal storföretag och en klass av i allmänhet välbemedlade politiker – även om gränserna mellan de två grupperna har varit suddiga och ständigt skiftande”.

Att prata om liberalism, ny som gammal, blir missvisande, menar Klein. ”Ett system som river gränserna mellan den starka staten och storfinansen bör inte kallas liberalt, konservativt eller kapitalistiskt, utan hellre korporativt. Dess utmärkande drag är omfattande överföring av offentliga medel till privata händer, vilket ofta följs av en explosionsartad tillväxt av statsskulden.”

Den korporativa staten alltså. Vars uppgift blir att gynna kapitalet.

Ungefär så resonerar också Neil Barofsky: ”Regeringens och de stora finansiella institutionernas policy blir nästan omöjliga att skilja åt på en rad avgörande punkter”, säger han. ”Politiker och tjänstemän identifierar sig med bankerna, sätter deras vinstintresse främst och gör detta till nationens intresse. Så är det i finansdepartementet, i centralbanken och numera också i justitiedepartementet.”

Han hoppades ett tag att Obamas makttillträde skulle innebära en förändring, att Wall Streets inflytande skulle minska. Men så blev det inte, ”det blev faktiskt värre”, säger han. Sannolikt för att många progressiva amerikaner lutade sig bakåt när ”deras kille” satt i Vita huset, samtidigt som Wall Street mobiliserade som aldrig förr och alliansen med finansdepartementet stärktes.

”Det verkar tyvärr också som en stor del av befolkningen har vant sig vid att det funkar så här”, säger Barofsky. ”De reagerar knappt längre.”

Hösten 2011 reagerade i och för sig hundratusentals amerikaner genom att ockupera torg och delta i demonstrationer för att visa sitt missnöje med ”den rikaste procentens” ockupation av Washington. Men det korporativa systemet bestod utmaningen från Occupy Wall Street, och Barofsky har inte sett röken av några folkliga proteststormar sedan dess.

”Finns det egentligen någon väg ut?” frågar jag honom i hissen på väg. ”Eller snarare framåt?”

”En ny kris”, svarar han. ”Jag hoppas verkligen att vi slipper vänta på nästa kris, kanske räcker det med ett par skandaler till för att mobilisera den folkliga vrede och det politiska stöd som behövs. Men jag tror att det krävs en ny kris.”

Under tiden spelar Wall Street vidare i det statsstödda kasinot. Men vad ligger egentligen i korten den här gången? Och var hittar man dem, storspelarna?

Längre upp på Manhattan visar det sig. Wall Street är numera mest en metafor för finansmarknaden, inte en geografisk mittpunkt. 80 procent av skyskraporna nere i de gamla finanskvarteren har ombildats till lyxbostäder, nästan all börshandel är elektronisk och av de ”komplexa finansiella institutionerna”, som bankerna kallas, finns bara Deutsche Bank kvar. Finansjättar som JPMorgan Chase, Citigroup och UBS har flyttat till nybyggda glastorn längs Park Avenue.

Jag går dit en eftermiddag, vandrar runt, sätter mig vid en fontän och kollar in finansfolk som lämnar jobbet för dagen. Bestämmer mig för att följa flocken. Strömmen av kostymer och dräkter rinner till ”Papillon”, en pub på en tvärgata. Jag kliver in i värmen, köper en öl och cirkulerar, och efter ett tag får jag närkontakt av tredje graden. Jack och Brandon heter de, men har inga efternamn. De är ”investment bankers” – dock oklart var.  Även onyktra finansmän håller tätt mot journalister, tänker jag, om inte annat för att de är rädda om sina jobb.

Vi pratar lite om LIBOR-skandalen. ”Ja, folk förstår nog inte hur många miljarder vi tjänar bara på att manipulera räntan med en tiondels procent”, säger Brandon. Sedan kommer vi in på Lehmankraschen, och Jack påstår att han känner den fallne vd:n Dick Fuld, som ”faktiskt är mycket justare än folk tror. Mindre gorillalik än på bild.”

Men regleringarna då, undrar jag. Har Obamas reformer dämpat entusiasmen i branschen?

”Barry”, säger Jack.

Vem?

”Barry, jag kallar honom det. Han var nog inte riktigt med i matchen från början.”

Men nej, de har inte märkt någon större skillnad. Eller jo, det är förstås en vansinnig skillnad jämfört med hösten 2008, då det kändes som om allt rasade. ”Det var som ett nytt 9/11. Vill inte uppleva det igen.”

Och om det trots allt blir en ny finanskris – var inleds den i så fall?

De tittar på varandra. ”Tja, varför inte i Europa”, säger Brandon.

Ja, varför inte i Europa. När finanskrisen övergick i eurokris och Grekland pressades mot stupet våren 2010 darrade finansmarknaden igen. Liksom politikerna. ”Vi kan inte tillåta att Grekland blir ett andra Lehman Brothers”, sa Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble. Och det tillät man inte. Nödlån staplades på nödlån. Drakoniska nerskärningar pressades igenom. I Grekland, Irland, Portugal och Spanien. För att rädda euron. Men förstås också de europeiska banker som haft utlånings- och spekulationsfest innan krisen.

EU:s toppolitiker har gjort som sina amerikanska kollegor: skyddat bankerna och skickat notan till folket. Samtidigt är europeiska banker om möjligt ännu bräckligare än amerikanska. Kapitaltäckningen ligger på under 5 procent.

Så vad händer om nödlånen tar slut? Om medborgarna revolterar? Om ett euroland gör en Lehman? Om betalningarna till bankerna stryps?

Då kan finansmarknaden få en ny hjärtinfarkt. Men i väntan på nästa finanskris festar bankfolket järnet. Och här betalar de faktiskt notan. Inte bara sin egen.

”It’s on me”, säger Jack och dunkar mig i ryggen. ”Det har gått bra på sistone.”

Kent Werne

Denna text är publicerad i Magasinet Arena #2/2013
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s