I slutet av låglönelinjen

Trots paketeringen är alliansregeringens arbetslinje i realiteten en USA-inspirerad låglönelinje.

Krönika i Dagens Arena 19/2 2013

”I grunden har ju Sverige blivit ett helt annat land”, konstaterar finansmannen Rune Andersson förnöjt i Dokument Inifråns ”Lönesänkarna”.

De senaste 30 åren har Andersson och andra kapitalägare skurit till sig en allt större andel av inkomstkakan i Sverige, medan löntagarna fått nöja sig med mindre. Löneandelen har sjunkit till samma nivå som innan den allmänna rösträtten.

Bakom återställaren ligger en maktförskjutning från arbete till kapital, men också ett skifte av grundton i den ekonomiska debatten och politiken – från keynesianism till nyliberalism.

På 1990-talet argumenterade till exempel LO för att massarbetslösheten orsakats av en ”total kollaps i efterfrågan”, men överröstades av ekonomer som lärt sig att arbetslösheten inte alls beror på sviktande efterfrågan, utan på att priset på arbetskraft blivit för högt. Enda sättet att öka sysselsättningen, menade till exempel Lars Calmfors, var att hålla nere lönerna, särskilt de lägsta.

USA fick ofta fungera som mönsterland, något jag skriver om i senaste Ordfront Magasin. Den amerikanska ekonomin blomstrade och arbetslösheten var låg, och förklaringen ansågs enkel: Stor ”lönespridning” på en flexibel arbetsmarknad där facket försvagats och ersättningsnivåerna sänkts. Den konservativa arbetslinjen hade pressat ner a-kassan, tidsbegränsat socialbidragen och gröpt ur minimilönen. I stället hade ett jobbskatteavdrag (Earned Income Tax Credit) införts som gjort det ”lönsamt att arbeta”.

Det gav större klyftor, men det ansågs som ett nödvändigt ont, om ens ett ont. Ville vi ha lägre arbetslöshet i Sverige måste vi slå in på ”the American way”.

Vilket vi har, särskilt de senaste åren. För trots paketeringen är alliansregeringens arbetslinje i realiteten en USA-inspirerad låglönelinje. ”Man har närmast mörkat detta och uttryckt sig oerhört svävande”, tycker Calmfors i ”Lönesänkarna”. Alliansen borde i stället förklara vad arbetslinjen går ut på: att öka konkurrensen om jobben och pressa ner lönerna så att det blir ”mer lönsamt för företagen att anställa”.

Vissa har försökt förklara. Som Centerledaren Annie Lööf:

”Det är bättre att folk har ett jobb att gå till med en liten timlön än att inte ha ett jobb alls”, säger hon i dokumentären. Och ”av den anledningen driver alliansen arbetslinjen väldigt hårt”. Hon vill också se en ”större lönespridning”.

Även Moderaterna uttrycker sig tydligt ibland. I februari 2011 sa till exempel finansminister Anders Borg att ”lägstalönerna är ett större problem än vad vi har trott”. Och i Davos 2013 aviserade Fredrik Reinfeldt att han ville satsa på fler ”enkla” låglönejobb.

Sverige har dock redan omvandlats. Inte bara genom högre vinster, utan också genom ihåligare anställningstrygghet, dumpad a-kassa och lägstalöner som blivit normallöner.

Har det fungerat? Inte om tanken var att få bukt med arbetslösheten. Och i dokumentären undrar reportrarna om ekonomerna rentav ”kan ha missat någon bieffekt som kan uppstå om man håller tillbaka lönerna i ett land”.

Tja, man kan ju alltid titta på USA.

Det mirakel som svenska ekonomer hänvisade till liknar en dopningsskandal. Allt byggde på en kreditbubbla som till slut sprack. De stagnerande lönerna bäddade för en finanskris eftersom arbetarna kompenserade genom att skuldsätta sig, medan de rika och storföretagen spelade bort överflödet i den nya kasinoekonomin.

Nu har USA kört fast. Långtidsarbetslösheten är den högsta sedan 30-talet, miljontals faller genom trasiga skyddsnät och fattigdomen skenar.

Och kanske är det just en kombo av hög arbetslöshet och växande klyftor som väntar i slutet av låglönelinjen, inte tillväxt och ökad sysselsättning.

På senare tid har Barack Obama talat om behovet av stärkta trygghetssystem och inte minst höjda minimilöner. Inte bara för rättvisans, utan för ekonomins skull. Återhämtning kräver efterfrågan, vilket kräver högre löner, menar han.

I Sverige åker däremot regeringen vidare längs låglönelinjen, fortsatt pådriven av ledande ekonomer. Men nuförtiden utan hänvisning till mönsterländer.

Kent Werne

Denna text är publicerad i Dagens Arena 19/2 2013
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s