2012 gick 104 skattemiljarder till privata välfärdsbolag – nästan en fördubbling sedan 2006. De stora riskkapitalägda koncernerna har tagit över, tjänat miljarder och hamnat i skamvrån. Nu står vi vid vägskälet: Stopp för vinstintresset eller inte. Här följer ett längre utdrag ur Den stora omvandlingen – en granskning av välfärdsmarknaden: om en vinstyra som kom av sig och en välfärdsbransch som har mobiliserat till den sista striden.
Den 6 oktober 2006, efter tolv år i opposition, stod återigen en moderat partiledare i riksdagen och läste upp regeringsförklaringen inför Hans majestät konungen och folkets representanter. Nu skulle valmanifestet som mejslats fram i badtunnor och mexitegelvillor det senaste året äntligen förvandlas till konkret politik.
På presskonferensen efteråt sammanfattade Fredrik Reinfeldt de viktigaste uppgifterna:
– Jobb, möjlighet för människor att växa av egen kraft, stor betoning av kunskap, en välfungerande skola och brottsbekämpning.
15 år tidigare hade partikollegan Carl Bildt inlett ett systemskifte, kickat igång en ”valfrihetsrevolution” och öppnat dörren för privata aktörer i välfärden. 2006 drevs 12 procent av den tidigare offentliga välfärdssektorn i privat regi. Under de socialdemokratiska regeringsåren hade först andelen ökat stadigt och småföretagen växt till större vinstdrivande koncerner, men sedan millennieskiftet hade vinstintresset ifrågasatts och sossarna ryckt i handbromsen, åtminstone inom sjukvården. Något Alliansen hade opponerat sig mot. Men Reinfeldt aviserade inga revolutioner. Inte heller några omfattande privatiseringar. Varken nu eller i valrörelsen.
Hade också privatiseringsviljan försvunnit i det statsvetaren Tommy Möller året innan valet beskrivit som »en politisk kursomläggning som saknar motsvarighet i svensk politik«? Visst hade en del förändrats. De Nya Moderaterna ville precis som de gamla sänka skatten, men det skulle inte gå ut över »välfärdens kärna« – vård, skola och omsorg. Samtidigt var synen på vem som skulle få driva välfärden oförändrad. Reinfeldt hade inga planer på att »hindra utvecklingen i denna framtidsbransch«, som han sa innan valet. Han och resten av Alliansen ville tvärtom se fler privata alternativ i välfärden. Men de valde andra ord i sin marknadsföring.
Nya Moderaternas språkdräkt syddes av Per Schlingmann, PR-konsulten som blev Reinfeldts kommunikationschef 2004. »Kommunikationens uppgift är att göra politiken attraktiv, mjuk och rund«, skriver han i sin bok Stå aldrig still. Särskilt viktigt var språket. »Vissa ord är värdeladdade och leder till oönskade referenser, andra ord etablerar diskussionen på det sätt vi önskar«, menar Schlingmann. I en guide som spreds bland partiföreträdare betonades att de Nya Moderaterna måste prata »så att alla förstår och med en empatisk ton«, och att man måste försöka undvika »politiska, tekniska eller utslitna ord«. Förbjudna ord illustrerades med en sur gubbe, anbefallna ord med en glad gubbe. Man skulle säga »det ska löna sig att arbeta, inte sänka ersättningsnivån«, »utanförskap, inte segregation« och »mångfald, inte privatisering«. Undersökningarna visade nämligen att en majoritet av folket var negativa till privatiseringar av välfärden. Mångfald och valfrihet var däremot positivt laddade och gick bättre hem i stugorna.
I regeringsförklaringen slog Reinfeldt således fast att »den enskildes rätt till fria val skall stärkas« och att »mångfalden av välfärdsproducenter bör öka«.
Begreppen var inte nya. Såväl den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn som näringslivets tankesmedjor hade använt dem redan på 80-talet. Skillnaden var stringensen. I de Nya Moderaternas språkbruk var ordet privatisering utraderat. Men oavsett ordval handlade det om att främja de privata alternativen, något som snart stod klart för den som följde propositionsströmmen.
Vinsten som drivkraft
Redan i höstbudgeten fanns ett »avknoppningsstöd« på 40 miljoner, tänkt att sporra kommuner och landsting att sälja av skolor, äldreboenden och vårdcentraler till enhetschefer och personal. Sommaren 2007 revs stopplagen mot sjukhusprivatiseringar upp och ersattes med en »startlag« som öppnade större ytor för vinstdrivande bolag i specialistvården. Huvudargumentet var att »vinsten som drivkraft ger långsiktig hållbarhet«. Samtidigt uppdaterades den EU-anknutna lagen om offentlig upphandling, LOU, som funnits sedan 1992, för att underlätta för mindre företag att lägga anbud.
KD-ledaren Göran Hägglund, som nu styrde över Socialdepartementet, förklarade att han ville »montera bort hinder så att vi kan få fler aktörer inom vård och omsorg«.
– Vi har inte de ideologiska skygglappar som den socialdemokratiska regeringen hade. Med fler aktörer ökar patienternas valfrihet, sa Hägglund.
Men om man vill montera bort hinder räcker det inte att ge lokalpolitikerna större handlingsutrymme. Inte om det är lokalpolitikerna själva som är hindret.
2004 stagnerade vård- och omsorgsmarknaden. De privata aktörernas andel slutade växa. S-regeringens avoga inställning till börsbolagsdrivna sjukhus var en förklaring. Men bromsklossarna fanns också lokalt. I många kommuner hade 90-talets entreprenadyra aldrig ägt rum. I andra hade den övergått i försiktighet.
Det här var förstås något som ogillades av marknadernas ledande aktörer.
Näringslivet mobiliserar
Sedan tidigt 80-tal hade det organiserade näringslivet gått i bräschen för en privatisering av välfärden. Det var SAF som spelade in frågan i politiken genom daghemsbolaget Pysslingen 1983 och genom näringslivsstödda tankesmedjor som Timbro och MAS. När välfärdsföretagen växte till sig under 90-talet kunde de själva börja värna sina intressen; ofta genom intresseorganisationerna.
Vård- och omsorgsbolagen hade anslutit sig till Almega, som organiserar företag i tjänstesektorn. Det var främst Almega och underavdelningen Vårdföretagarna som tog gick in för att försvara det man uppnått och erövra ny mark. Och man använde valfriheten som huvudargument.
– Den ideologiskt färgade häxjakten på vinstsyftande vård- och omsorgsgivare måste upphöra. Utan privata alternativ kommer valfriheten att kringskäras kraftigt, hävdade Vårdföretagarnas ordförande Gösta Jedberger sommaren 2004 när Socialdemokraterna förberedde en ny bolagsform enligt non-profitprincipen.
I maj 2005 släppte Almega rapporten Det är väl ett fritt land? – om en valfrihetsrevolution i motvind. »Varje ny marknad behöver långsiktighet och stabila förutsättningar för att kunna växa och mogna«, skrev författarna. Men nu hade »utvecklingen av en tjänstemarknad med stor potential stannat av«, vilket gick ut över »medborgarnas valfrihet«.
En karta över »valfrihetens geografi« visade att 41 kommuner inte ens erbjöd privata alternativ och att dussintals bara lagt ut någon eller ett par procent på entreprenad. Det handlade främst om rödgröna kommuner, men märkligt nog också om en del med borgerlig majoritet. »Den kommunala motsträvigheten mot nyetableringar är det största hotet mot en välfärd som präglas av mångfald, valfrihet och ökad nytta«, menade man. Problemet låg i upphandlingsformen, att det i slutändan var kommunpolitiker som avgjorde »vilket utbud av välfärdstjänster som skall erbjudas medborgarna«. En slutsats som förtydligades i rapporten Kommunala fästningar, som släpptes 2006.
Så hur skulle fästningarna forceras?
Almega jobbade fram en lösning lagom till riksdagsvalet. »I Sverige saknas ännu en nationell politik för alla medborgares rätt att välja«, konstaterade man, och föreslog helt enkelt »ett nationellt pengsystem för välfärden«. Det fanns ju redan i skolan, så varför inte i sjukvården och omsorgen? Man krävde en »juridisk modell för valfrihet«, en lag som slog fast hur ett kundvalssystem skulle organiseras, vilka regler som gällde.
Det var helt centralt. Annars hade ju lokalpolitikerna fortfarande sista ordet och kunde bestämma vilka aktörer som skulle släppas in på marknaden. Därför borde inte bara medborgarna ges laglig rätt att välja, utan också företagen ha rätt att etablera sig.
Men för att detta skulle bli möjligt måste Rosenbad få nya hyresgäster.
– Det viktiga för oss är att regeringen får personer som öppnar upp för valfrihet och konkurrens inom vård och omsorg, sa Attendos vd Henrik Borelius.
Vilket han fick.
Valfrihet och näringsfrihet
För den nya regeringen blev kundval, eller »valfrihetssystem« som man kallade det, huvudspåret. Först på banan blev lagen om valfrihetssystem, LOV, som klubbades 2008 – just en »juridisk modell« som Almega efterlyst. Den tvingade inte kommunerna att införa kundval, utan reglerade utformningen. För att få fart på omstöpningen av äldre- och handikappomsorgen skickades därför 280 miljoner i stimulanspengar ut till kommunerna. Och många högg på betet.
Men frivilligheten var inte given, vilket blev tydligt när propositionen »Vårdval i primärvården« kom i december 2008. Nu skulle samtliga landsting tvingas »införa vårdvalssystem som ger medborgarna rätt att välja mellan olika vårdgivare i primärvården«. Dessutom skulle privata företag »ha rätt att etablera sig«.
19 av 21 landsting, liksom SKL, avvisade vårdvalspropositionen i remissrundan. Varför ett obligatorium? Hur rimmade det med att regeringen rivit upp stopplagen med motiveringen att den »inskränkt den kommunala självstyrelsen«?
Socialminister Göran Hägglund var dock obeveklig.
– Jag förstår att landstingspolitikerna är angelägna om att slå vakt om sina egna beslutandemöjligheter. Men jag ser inte obligatoriska vårdvalssystem och etableringsfrihet som ingrepp i det kommunala självstyret, sa han.
I själva verket rörde det sig om en decentralisering, resonerade Hägglund. Ett slags direktdemokrati.
– Det vi gör är att flytta makt och inflytande från landstingspolitikernas sammanträdesrum till medborgarnas köksbord. Och där väljer jag att ställa mig på patienternas och medborgarnas sida, förklarade socialministern.
Regeringen varnade också för att kundval kunde göras obligatoriskt på andra områden, om inte lokalpolitikerna gav ifrån sig makten frivilligt.
Valfriheten gjordes till överideologi. Men också näringsfriheten. Och kanske ger den spirande optimismen bland välfärdsföretagen en vink om att makt och inflytande inte bara flyttades till köksborden, utan också till företagens styrelserum.
Almega hade fortsatt sin drive för kundval efter valet. Gästat kommuner, ordnat lokala seminarier och försökt övertyga politikerna att överge fästningarna. Och tillsammans med tillväxtmyndigheten Nutek hade man jobbat fram utredningar och policyförslag inom projektet »Vård och omsorg – en framtidsbransch«. I styrgruppen satt bland andra Almegas näringspolitiske chef Ulf Lindberg, Capios skapare Per Båtelson, Attendos vd Henrik Borelius, Kommunals 1:e vice ordförande Lars-Åke Almqvist och den gamle folkpartiledaren Bengt Westerberg – som var gruppens ordförande. I slutrapporten hösten 2007 återupprepades kravet på mer konkurrensutsättning genom kundvalssystem, men eftersom regeringen ju redan jobbade på detta »upplever många företagare i branschen att det finns goda tillväxtmöjligheter«, skrev man.
Henrik Borelius konstaterade kort att »offentlig sektor öppnar upp«. Känslan var att det fönster som halvt dragits igen hade slagits upp på vid gavel. Nu var historien och rätten på företagens sida. Etableringsfriheten snart lagfäst.
Efter fullbordat faktum 2008 såg Ulf Lindberg fram emot en »efterlängtad valfrihetsrevolution«, en revolution som förhoppningsvis kunde göras permanent, utvidgas till allt fler områden och öppna en enorm marknad för tjänsteföretagen.
– Om kundvalssystem skulle tillämpas fullt ut i hela landet skulle det motsvara två tredjedelar av all verksamhet i kommuner och landsting. Inkluderas även staten skulle valfrihetssystemen kunna omsätta upp emot 450 miljarder kronor per år.
Men vilka skulle ta till vara de nya affärsmöjligheterna? Småföretag?
Almegas och Nuteks gemensamma projektgrupp konstaterade att »det förekommer en hel del strukturaffärer i branschen, där företag växer genom att köpa upp verksamheter«. Något de såg som helt normalt. »Koncentrationen mot större företag kan ses som ett uttryck för en mognadsprocess«, skrev rapportförfattarna.
Delegationen för mångfald inom vård och omsorg, som tillsattes av S-regeringen innan valet, beskrev samma utveckling i ett betänkande 2007: »De små privata vårdföretagens, kooperativens och de ideella organisationernas andel av den offentligt finansierade vården och omsorgen är mycket begränsad«, skrev man. »Istället driver utvecklingen mot företagskoncentration och oligopol.« Vilket inte direkt gynnade mångfalden.
Man såg upphandlingssystemet som en förklaring. Men delegationen – som lades ner av den nya regeringen innan den hann föreslå några åtgärder – identifierade också den främsta orsaken till de »strukturaffärer« som Almega och Nutek vittnat om. En rad nya storspelare hade gett sig in i matchen, konstaterade man. De kom från Londons finansdistrikt och trakterna kring Stureplan och Blasieholmen.
De kallade sig riskkapitalister.
Riskkapitalbolagen tar över
Riskkapitalet hade nosat på den svenska välfärden förr. Men nu gick man in på bred front. Våren 2005 slukades en rad vårdkoncerner av svenska och brittiska riskkapitalbolag. I efterhand ser det ut som en samordnad invasion.
I februari köpte EQT, som startats 1994 och snabbt blivit Nordens största buyout-bolag, vårdbolagen ISS Health Care och Care Partner och slog ihop dem till en större koncern, Aleris. Strax därefter sålde Gustaf Douglas och Melker Schörling sitt Attendo Care till brittiska Bridgepoint för 2,2 miljarder kronor, vilket genererade en reavinst på 650 miljoner var till Douglas och Schörling och dessutom 40 miljoner till vd:n Henrik Borelius. Slutligen blev 3i – även det brittiskt – nya ägare till Carema. Priset landade på 1,85 miljarder, vilket gav Caremas gamla ägare Orkla, Priveq, Björn Savén och Peter Weiderman en genomsnittlig årlig avkastning på nästan 70 procent.
Att Sverige för tillfället styrdes av en vinstskeptisk S-regering tycktes inte vara ett hinder för riskkapitalbolagen.
– Det råder ingen tvekan om att den politiska risken finns där och kan orsaka tillfälliga svängningar i marknaden. Men den risken vägs mer än väl upp av att den underliggande trenden är stark där behovet av vård och omsorg ökar, sa Ole Andersen på EQT.
Caremas nya ägare såg lika positivt på vårdbranschens framtid.
– Carema har en unik position på en attraktiv och växande marknad, sa Tomas Ekman, Investment Director på 3i:s svenska filial, i ett pressmeddelande.
Affärspressen – som vid den här tiden var de enda som skrev om huggsexan i välfärden – spådde att jakten på svenska vårdbolag skulle fortsätta eftersom det fanns fler riskkapitalister som ville in. Till exempel Robert Andreen på Nordic Capital, som excellerat under 90-talet, raggat ihop tiotals miljarder kronor till fonderna på Jersey och köpt företag på löpande band som han sålt med hög avkastning. Och 2006 bestämde sig Andreen för att göra en av sina största affärer någonsin när han med stöd av det brittiska buyout-bolaget Apax Partners köpte ut sjukvårdsjätten Capio från börsen för 17 miljarder kronor – en affär som till större delen finansierades med banklån. Aktieägarna, med Orkla, Robur, AFA Försäkring och ett par AP-fonder i spetsen, var först motsträviga men tjänade i slutändan mångmiljonbelopp.
Återstod IK Investment Partners. Grundaren och huvudägaren Björn Savén hade nyss blivit av med sitt personliga delägande i Carema, och i de Jerseybaserade fonderna fanns gott om »torrt krut«, det vill säga outnyttjade pengar. Välfärdssektorn var också desto mer attraktiv nu när ett antal företag mognat till sig och blivit koncerner och när den politiska risken eliminerats i och med alliansens valseger. Men vilket företag skulle man buda på?
– På en intressant marknad ska det finnas möjlighet att köpa företag som är ett av de tre största i branschen, hade Savén tidigare avslöjat för Dagens Industri.
Andra hade redan lagt vantarna på de största vårdkoncernerna. Undantaget var Praktikertjänst, som ägdes av hundratals läkare och tandläkare och inte var till salu. Men det gick förstås att ta över efter ett annat riskkapitalbolag. Sagt och gjort: hösten 2006 köpte IK Investment Partners Attendo Care av Bridgepoint för en hemlig summa. Man hade ju ägt Attendo förr, i mitten av 90-talet när det hette Partena Care. Sedan dess hade bolaget växt till en koncern. Under Gustaf Douglas, Melker Schörling och Bridgepoint hade ekonomin stabiliserats och rörelsevinsten skenat, från 1,7 miljoner 2002 till nästan 200 miljoner 2005. Och som Björn Savén förklarat några år tidigare:
– Vi tycker om att köpa företag som har ett stabilt kassaflöde.
Kassaflödet, det vill säga rörelsevinsten innan avskrivningar, behövs nämligen till räntebetalningar och amorteringar på miljardlånen som finansierat köpet, och till att öka värdet på koncernen inför kommande försäljningar.
– Man använder kassaflödet till att betala av på skulder, investera i verksamheten och till att köpa andra företag, säger Per Strömberg, professor i finansiell ekonomi på Handelshögskolan och expert på riskkapitalbolag.
Vinst delas sällan ut under resans gång. Det händer ibland, via olika typer av värdeöverföringar, till exempel genom att eget kapital ersätts med ett nytt banklån i en så kallad refinansiering. Men oftast får riskkapitalet sin avkastning när företaget säljs, precis som en bostadsrättsinnehavare cashar in värdeökningen vid en flytt.
Enligt Per Strömberg var det främst »värdeökningspotentialen« som gjorde välfärdskoncernerna intressanta för belånade uppköp.
– Det fanns effektiviseringsmöjligheter, och marknaderna var relativt fragmentiserade. Det handlade dessutom om sektorer som antogs fortsätta växa.
Att en marknad är fragmentiserad betyder att den kan »konsolideras«, och det gör man genom att ta över en koncern och använda den som bas för att köpa mindre konkurrenter. Det var också vad riskkapitalbolagen ville.
IK Investment Partners var redo att »köpa upp mindre företag, expandera geografiskt och aktivt medverka till en omstrukturering av hela branschen«. Eller som Gustav Öhman, ansvarig för investeringen, beskrev det:
– Vi ser fram emot en mycket lovande pipeline av möjliga nyförvärv tillsammans med Attendo.
Ambitionen var att tredubbla koncernens omsättning på fem år – från tre till nio miljarder kronor. En fjärdedel skulle handla om »organisk tillväxt«, det vill säga nya entreprenader och fler kunder, medan tre fjärdedelar skulle komma genom förvärv.
Så tänkte också de andra ägarna.
Koncernerna dammsög den svenska vårdmarknaden på mindre bolag, men sökte sig också utanför landets gränser. Attendo förvärvade det finska sjukvårdsbolaget MedOne medan Carema blev den svenska grenen av den nya nordiska koncernen Ambea, som också tog över finska Mehiläinen. Capio köpte sjukhus, labb och specialistkliniker i Frankrike och Tyskland, liksom en rad vårdcentraler på den svenska primärvårdsmarknaden. EQT:s Aleris växte också, särskilt på sjukvårdssidan, genom att vinna fler kontrakt, men också genom »att köpa andra vårdbolag«, som vd:n Stanley Brodén beskrev det. Och Brodén, med ett förflutet som chef inom den offentliga sjukvården och inom Capio, såg inga problem med tendensen:
– Det här sker ju på alla marknader. Större köper upp mindre.
Största möjliga vinst
Samtidigt ville ägarna se ökade vinstmarginaler, eller »avsevärt förbättrad lönsamhet«, som IK Investment Partners beskrev saken. Vilket man uppnådde genom att »omstrukturera«, »skärpa fokus« och »reducera kostnader«. Och det sista skulle ske genom ökad samordning, nya arbetsprocedurer och mindre personal.
Vinstmaximeringen underlättade expansionen, men det handlade också om att »klä bruden«, som det kallas i branschen, inför den planerade avyttringen.
– Vi har alltid en tre–femårsplan när vi går in i ett bolag, och när målen är infriade säljer vi, sa en av EQT:s grundare Thomas von Koch till Affärsvärlden 2005.
Priset som köparen är beredd att betala bygger främst på tre faktorer: omsättningen, rörelsevinsten och förväntade framtida vinster. Och visst spirade såväl tillväxten som lönsamheten i vårdkoncernerna. Med 3i vid rodret steg till exempel Ambeas (Caremas) omsättning från 2,5 till 7,3 miljarder mellan 2004 och 2009, samtidigt som rörelsevinsten innan goodwillavskrivningar ökade från 106 miljoner till 624 miljoner, en förbättring av rörelsemarginalen från 4 till 9 procent.
Ett otränat öga kunde lätt få uppfattningen att lönsamheten var sämre. Den deklarerade vinsten i Ambea var till exempel inte ens hälften så stor som rörelsevinsten. Andra koncerner gick rentav med förlust »på sista raden«. 2004 hade Attendo till exempel en vinst före skatt på 105 miljoner, men 2007 gick man plötsligt 270 miljoner back, trots att rörelsemarginalen var densamma – knappt 8 procent. Hur var det möjligt?
Det berodde på att räntekostnaderna ökat från 0,2 miljoner till 545 miljoner under samma period. Tidigare hade Attendo varit ett företag fritt från skulder, men med riskkapitalbolagen som ägare växte skuldberget snabbt. Bridgepoint finansierade köpet med ett banklån på 1,3 miljarder, som sedan hamnade i Attendos räkenskaper. När IK tog över 2006 och Bridgepoint löstes ut tredubblades belåningen till 3,8 miljarder. Dessutom förvandlades pengarna från riskkapitalfonden till ett »aktieägarlån« på nästan 2 miljarder, med en årlig ränta på 15 procent. Vilket gav extra effekt i företagets inkomstdeklarationer, eftersom räntan ses som en avdragsgill kostnad.
– Man skickar upp vinsterna som koncernbidrag till holdingbolaget, som i sin tur kvittar dem mot räntekostnader, förklarade Göran Haglund, utredare på Skatteverket.
Ett exempel: Mellan 2008 och 2012 gjorde Attendo en samlad rörelsevinst på 3,2 miljarder kronor i Norden. Men eftersom man samtidigt hade räntor på 3,3 miljarder, varav nästan 1,5 miljarder på aktieägarlån, deklarerade man ingen vinst efter »finansiella kostnader«, och betalade därmed inte en krona i inkomstskatt.
Mönstret var detsamma i alla riskkapitalägda välfärdskoncerner, konstaterade Skatteverket efter att ha utrett saken: »Av de undersökta välfärdskoncernerna har de årliga ränteavdragen avseende förvärvslån uppgått till ungefär 2,8 miljarder kronor, varav räntorna på ägarlånen uppgår till cirka 2 miljarder kronor. Inom vissa koncerner har dessutom stora skattemässiga underskott byggts upp, totalt ungefär 2,7 miljarder kronor, vilka kan utnyttjas mot vinster under kommande år utan begränsning.«
17 riskkapitalägda välfärdskoncerner betalade ingen eller obetydlig bolagsskatt 2011, något Skatteverket såg som »anmärkningsvärt eftersom flera av koncernerna redovisar höga rörelsevinster, vilka genom utdelning eller räntebetalningar förs upp till ägarna«.
Samtidigt som man klädde bruden i vit skrud för att attrahera spekulanter spökade man alltså ut henne för att vilseleda okritiska journalister och för att undslippa skatt.
Analytiker och värderare visste dock vilka siffror de skulle fokusera på. De kunde se förbi sånt som räntekostnader och goodwillavskrivningar, förstod att den verkliga lönsamheten var god. Vilket var skäl nog för nya spekulanter att öppna plånboken. Våren 2010 såldes Ambea till det anonyma svenska riskkapitalbolaget Triton och den amerikanska jätten KKR, där ikonen och mångmiljardären Henry Kravis fortfarande styrde. 3i hade köpt koncernen för 1,85 miljarder, och nu fick man 8,3 miljarder för hela rasket: en reavinst på 6,45 miljarder. När skulderna var betalda kunde 3i och minoritetsägarna (Singapores statliga investeringsbolag och ledningen i Ambea) kvittera ut totalt 4,7 miljarder. 3i uppgav att man tjänat 3,5 gånger den egna insatsen.
– Avkastningen på investeringen i Ambea var lite över snittet i riskkapitalbranschen, konstaterade Tomas Ekman på 3i.
Dessutom kammade Peter Weiderman, som lämnat vd-posten, blivit styrelseordförande och behållit en del aktier, hem 100 miljoner. Och den nye vd:n Ralph Riber 75 miljoner.
Samma år gjorde sig också EQT av med Aleris, som växt från ett par mindre bolag till en vårdkoncern med en omsättning på nästan fyra miljarder. Det var något av en internaffär. EQT, som grundats av Wallenbergsfären och Conni Jonsson, sålde nämligen Aleris till Wallenbergfamiljens maktbolag Investor för 4,5 miljarder.195
– Det finns väldigt god tillväxtpotential och samtidigt möjligheter att ta bolaget vidare i form av expansion eller sammanslagning, sa Börje Ekholm på Investor om satsningen.
Men Investor, som ju inte är ett riskkapitalbolag, var ett undantag på en växande välfärdsmarknad där riskkapitalet gått »all in« sedan ett par år.
Lite i skymundan av mångmiljardaffärerna inom sjukvården och äldreomsorgen hade man också fått upp ögonen för handikappomsorgen – »en ren guldgruva för företag som letar stora vinster« enligt Tomas Agdalen på Inspektionen för socialförsäkringen, som utrett kostnadsexplosionen inom personlig assistans.
Slussarna öppnades 2007 när det danska buyout-bolaget Polaris tog över Frösunda från Praktikertjänst. I snabb takt svaldes sedan en rad bolag som specialiserat sig på gruppboenden och personlig assistans – där brittiska Argan Capitals köp 2008 av örebroarna Michael Fahlanders och Ibrahim Kadras vinstmaskin Assistansia blev den största dealen. Assistansia ombildades till Humana, som idag omsätter ett par miljarder.
Redan 2010 hade det blivit dags för handikappomsorgens första exit, då Polaris sålde Frösunda till den brittiska riskkapitaljätten HgCapital, för drygt 1,3 miljarder.
Heta marknader
Vård och omsorg var uppenbart heta marknader. »Det spirar i vårdföretagen«, konstaterade branschorganisationen Vårdföretagarna i en reklambroschyr 2009.
Vad kunde sätta stopp för tillväxten? Knappt något, bedömde man nu. »Riksdagsvalet 2010 väntas inte påverka marknaden, eftersom de stora politiska partierna är överens om fördelarna med en konkurrensutsatt marknad«, skrev Carema i sin årsredovisning 2009. Det enda som kunde påverkas av valresultatet var »graden av etableringsfrihet«, bedömde man. Även Aleris vd Stanley Brodén, som enligt egen utsago hade ett »väldigt gott kontaktnät både i rikspolitiken och på landstingsnivå« kunde konstatera att »ingen av de ledande socialdemokratiska politikerna vill förändra vad som gjorts under den senaste mandatperioden«, att den politiska risken som funnits där innan 2006 nu hade försvunnit.
Under Mona Sahlin hade nämligen Socialdemokraterna tonat ned vinstkritiken och förklarat för väljarna och företagen att det viktiga inte var driftsformen utan kvalitén. Och även om den rödgröna alliansen kommit överens om att inskränka etableringsfriheten, skulle det inte bli några nya stopplagar.
Nu förlorade de rödgröna hur som helst riksdagsvalet 2010, och därmed var faran definitivt avvärjd, tycktes det. Såväl inom vården som på friskolemarknaden, där det ju också fanns en rad mogna företag som lämpade sig för uppköp.
Investeringsmyten
Riskkapitalbolagens entré i skolvärlden dröjde något längre, sannolikt för att skolpengen var en mer osäker intäktskälla än entreprenaderna inom vård och omsorg. De som vågade sig in först var ett par danska riskkapitalbolag. 2008 köpte Axcel den snabbt växande John Bauer-koncernen av Rune Tedfors för drygt en halv miljard, och 2009 gick Pysslingen under klubban. Fyra år tidigare hade koncernen sålts till reklammannen Michael Storåkers och finansmannen Gerard De Geer, men nu tog Polaris över ruljangsen. Och till styrelseordförande i Pysslingen utsågs ingen mindre än Thomas Berglund, företagets grundare, som nu var tillbaks där allt började.
– Thomas skämtar om att han har haft 26 års semester från Pysslingen, sa Polaris svenska ansikte Jan Dahlqvist.
Kvar fanns Kunskapsskolan, och landets i särklass största friskolekoncern AcadeMedia. Kunskapsskolans ägare Peje Emilsson var inget fan av riskkapitalets insteg i välfärden. Däremot hade han knutit täta band med wallenbergarna genom åren, och lät därför Investor köpa in sig i koncernen till 30 procent. Peje kunde bestämma sådant själv. Börsnoterade företag var däremot mer utsatta. När ett riskkapitalbolag väl bestämt sig för att börja buda på aktierna var det som regel bara en fråga om tid och pengar. Och våren 2010 bestämde sig två giganter för att lägga ett bud på AcadeMedia. Den ena spekulanten var Providence, ett stort amerikanskt buyout-bolag med fonderna på Caymanöarna. Den andra var EQT, som just gjort sig av med Aleris.
– Vi har haft ögonen på utbildningsbranschen under längre tid och anser att det är en intressant bransch att vara delaktig i, sa Harry Klagsbrun, partner i EQT.200
Kampen blev hård och utdragen, och när röken lagt sig stod EQT som segrare. Priset landade på 2,5 miljarder, i nivå med den årliga omsättningen i AcadeMedia.201 »Back to School« blev rubriken i EQT:s årsredovisning.
– Vi tror vi kan bistå med kapital och att förbättra pedagogiken och stärka den ledande positionen, sa Harry Klagsbrun.
Men vad skulle man egentligen bistå med kapital till? Inte i första hand till investeringar i den befintliga verksamheten, eftersom »huvuddelen av koncernens verksamhet är personalintensiv, vilket medför ett begränsat rörelsekapital och ett lågt investeringsbehov«, som det uttrycks i AcadeMedias årsredovisning. Man kör till stor del med »operationell leasing vad gäller utrustning som används i verksamheten«, vilket betyder att det mesta hyrs – lokaler som datorer. Det gäller också i andra vård- och skolbolag, skriver SKL i en rapport. Man konstaterar att »det inte krävs stora mängder kapital för att starta företag i branscherna inom välfärdsområdet då de är personalintensiva, snarare än kapitalintensiva«, vilket också »innebär att riskerna är förhållandevis låga«. Investeringsbehovet är större inom sjukvården än inom skolan och omsorgen, men de investeringar som görs i verksamheten betalas som regel med skattepengar och tas från intäkterna.
I en rapport slår Skatteverket fast att »riskkapitalförvärv inom välfärdssektorn« sällan handlar om satsningar på »företag som behöver kapital för en osäker och riskfylld verksamhet (venture capital). I stället är det oftast fråga om s.k. buy-outs av etablerade verksamheter med välprognostiserade kassaflöden.« Detta är fallet också när man köper enskilda skolor eller vårdcentraler, konstaterar myndigheten. »De lånemedel som kommer från ägare och externa långivare vid förvärven går till de tidigare ägarna och kommer således inte de förvärvade välfärdsföretagen till del.« De miljarder kronor som används till uppköpen finns alltså inte kvar i företagen, lika lite som egeninsatsen och banklånet som används till att finansiera ett husköp finns kvar i kåken.
Sådana påpekanden går på tvärs med buyout-bolagens image som stora bidragsgivare till välfärden. »Om inte riskkapitalisterna är intresserade av att finansiera och bygga upp välfärdssektorn så blir frågan vem som då ska göra det«, har till exempel Riskkapitalföreningens vd Marie Reinius hävdat i en debattartikel.
Vad som finansieras är dock i huvudsak uppköpen. Och det som byggs är i första hand större och större koncerner, som dessutom tyngs av stora skulder.
Första året under EQT:s ägarskap köpte AcadeMedia skolföretag för 300 miljoner, närmare bestämt PeterSvenskolan, Friggaskolan, Kungshagens skola, ProCivitas, Plusgymnasiet och Plushögskolan, inklusive skolornas 5 100 elever. »I samband med nya ägarförhållanden har nya låneavtal förhandlats fram avseende refinansiering av koncernen«, skrev man i årsredovisningen. Året därpå fortsatte man köpa skolbolag. Och nu inte bara småskuttar, utan också den tredje största friskolekoncernen. I augusti 2011 köpte AcadeMedia konkurrenten Pysslingen och dess 82 förskolor och 27 grundskolor av Polaris, som då bara hade ägt Pysslingen i två år. 14 000 barn och en omsättning på 1,1 miljarder följde med i affären. Priset landade på 686 miljoner. I ett slag hade friskolevärlden fått en koncern i paritet med vårdjättarna.
20-årsjubileum
Hösten 2011 hade det gått 20 år sedan Carl Bildt inlett den så kallade valfrihetsrevolutionen och fem år sedan Fredrik Reinfeldt aviserat dess fullbordan. Köp–säljmodeller var nu standard runt om i Välfärdssverige, vårdval hade införts i alla landsting, medan kundval inom äldreomsorgen hade genomförts eller klubbats i mer än hälften av landets kommuner.
16 procent av den totala skattefinansierade välfärden var i privat regi, en ökning från 12 sedan regeringsskiftet 2006. På vissa områden hade det gått längre. Privata aktörer drev en tredjedel av primärvården och utbildade en fjärdedel av gymnasieeleverna. Och kurvorna pekade stadigt uppåt, utan synligt tak.
På en växande marknad gjorde en rad vård- och skolkoncerner fina pengar. 2011 redovisade de tio största aktörerna sammanlagt 2,2 miljarder i rörelsevinst. Mest tjänade Attendo – 421 miljoner. En marginal på 9 procent.
Man hade byggt vinstmaskiner. Var det rentav evighetsmaskiner?
Lite grus hade i och för sig kastats in. Grävande journalister hade dragit fram riskkapitalbolagen i ljuset och avslöjat vinster och skatteparadiskopplingar. I mars 2011 frågade sig en nyvald socialdemokratisk partiordförande om det verkligen var »dagens form av privata bolagsvälde inom vård, skola och omsorg som avsågs ens av de godmodigaste förespråkare av de omfattande utförsäljningar vi sett de senaste åren«. Och när bolagsväldet var tillbaka från semestern kom nästa bakslag: en forskarantologi från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, med titeln Konkurrensens konsekvenser. Forskarna fann inga belägg för att »de högt ställda förhoppningarna om att ökad konkurrens skulle leda till förbättringar av välfärden har infriats. Inom de flesta områden har vare sig kvaliteten eller effektiviteten ökat av konkurrensen.«
Länge hade det sagts att konkurrens, privata alternativ och »vinsten som drivkraft« borgar för såväl effektivare som bättre verksamhet. Men nu synades påståendena, och forskarna konstaterade att det »genomgripande systemskifte« vi sett sedan sent 1980-tal egentligen aldrig baserats på gedigna utredningar, utan på »ideologisk trosvisshet«.
Kunskapsunderlaget var fortfarande skralt, men i de olika texterna utkristalliserades ändå en rad konsekvenser: I äldreomsorgen hade konkurrens och vinstkrav lett till lägre personaltäthet och ökad kontroll; i skolan hade det fria valet och jakten på vinstmarginaler spätt på segregationen och satt igång en betygsinflation. Såsom alla revolutioner tycktes alltså även valfrihetsrevolutionen ha sina vinnare och förlorare.
SNS – som sponsras av Svenskt Näringsliv – satte snabbt munkavle på forskningsledaren Laura Hartman. Hon hade tagit sig vatten över huvudet och dragit för långtgående slutsatser på ett skralt underlag, menade kritiker som Peje Emilsson.
Men det spelade mindre roll. För nu föll himlen ner över privatiseringsivrarna.
Caremaskandalen
I mitten av oktober 2011 drog drevet in över Caremas äldreboende Koppargården i Vällingby: »En död patient till följd av blodförgiftning orsakad av ett illa skött sår. Flera påtagligt undernärda patienter. Onödiga amputationer. Läkemedlen tar slut. Ett stort antal fallolyckor. Brist på både kompetens och personal.«
DN:s Stockholmsredaktion hade grävt fram flera fall av vanvård inom Carema. Och snart smattrade rubrikerna: »Kissblöjor vägs – för att spara pengar«; »Anställda uppmanas tävla i att spara pengar«; »Caremas ägare tjänar halv miljard på räntorna«; »Ökande vinster hamnar i skatteparadis«. På tre månader publicerades 4 000 artiklar om den vinstdrivna välfärden i allmänhet och om Carema i synnerhet.
När Caremaskandalen skenade genom medierna stod branschen först handfallen. På ett sätt var det märkligt då det svenska välfärdsföretagandet vuxit fram i en nära symbios med PR-branschen. Nu togs man på sängen och misslyckades med den idag rådande formeln »pudel med skämskudde-permittera den ansvariga chefen-tillsätt en utredning«.
Maskineriet kom igång för sent, men gick ändå rätt snart på högvarv. Carema anlitade byrån Prime för att styra upp kommunikationen, och en av lösningarna blev »Carema Care-dokument inifrån«, en blogg där bolaget försökte hyfsa till bilden av vad som hänt. Samtidigt blev PR-konsulten Henry Sténson, tillika ordförande i Stockholmsmoderaterna, Caremas krisgeneral och flyttade in i företagets lokaler i Vreten utanför Stockholm. »Kidnapping, börsras, flygplansolyckor. Säg mig en kris och jag ska berätta hur den ser ut inifrån«, som han uttryckte det i en intervju.
På Caremas uppdrag genomförde också företaget Second Opinion en granskning av nyhetsrapporteringen, och kom fram till att den var vinklad. Även SKL:s tidning Dagens Samhälle och tankesmedjan Timbro ryckte ut till Caremas försvar, på ett likartat och till synes koordinerat sätt. DN:s granskning framställdes som ett falsarium och den medicinskt ansvariga sjuksköterskan som larmat om vanvården som en lögnare. »Uppblåsta skandaler«, blev den sammanfattande rubriken i Dagens Samhälle. Timbros medieinstitut plockade snart över från Second Opinion såväl vd:n Mats Olin som uppdraget att rentvå Carema. Timbro beställde och gav ut Lögnen om Koppargården, skriven av Cecilia Stenshamn – för övrigt sambo med Dagens Samhälles chefredaktör Mats Edman. Hon och Thord Eriksson, journalisten bakom Dagens Samhälles artiklar, skrev också ett gemensamt debattinlägg i Dagens Industri. För att göra rundgången komplett blev Caremas krisgeneral Henry Sténson dessutom ny styrelseordförande för Dagens Samhälle i början av 2012.
Efter lite mer än ett års kamp för upprättelse övergav ägarna och ledningen det skandalomsusade namnet Carema och döpte om äldreomsorgsverksamheten till Vardaga, medan handikappomsorgsbolaget Orkidén fick namnet Nytida.
– Det har varit så mycket diskussion om Carema som varumärke att vi behöver ett nytt för att ta avstamp inför framtiden, förklarade Magnus Lindqvist, ordförande i moderbolaget Ambea och partner i Triton.
Sista striden
Kritiken mot Carema drabbade inte bara ett företag och ett ägarintresse. Än värre var att formeln »kvalitet–valfrihet–lägre kostnader« byttes mot »vanvård–vinstuttag–skatteparadis« i det offentliga samtalet. Därför handlade kampen om så mycket mer än att bevara ett enskilt företags rykte och marknadsandel. Det handlade om att rädda ett värdefullt arv – resultatet av tre decenniers opinionsbildning och lobbyism.
Att näringslivet påverkar politiken är inget nytt. Även under den långa socialdemokratiska eran efter kriget utövade organisationer som SAF, LRF och LO inflytande genom kommittéer och utredningar, och genom middagar på Harpsund. Ordningen kallades ibland korporativistisk.
Idag lever vi i en annan tid. I slutet av 1990-talet konstaterade Demokratiutredningen att korporativismen höll på att ersättas av en »påtryckarbransch«, där regelrätt lobbyism bara utgjorde ett ben. »Organiserade intressen kan i syfte att påverka politiken avsätta resurser för att informellt knyta direkta kontakter med beslutsfattare eller för att gripa in i den offentliga debatten«, konstaterade utredarna.
På senare år har mer än ett fåtal politiker blivit rådgivare och chefer i branschorganisationer och företag. Även inom vård och skola. Miljöpartisten Mikaela Valtersson är ordförande i Friskolornas Riksförbund, en post som tidigare innehavts av socialdemokraterna Kjell-Olof Feldt och Widar Andersson, liksom av moderaten Anders Hultin, som konstruerade friskolereformen. Hultin startade upp Kunskapsskolan tillsammans med Peje Emilsson, där Mikaela Valtersson numera är vice vd. 2012 rekryterades också Stefan Stern – Mona Sahlins högra hand och socialdemokraternas strateg i valrörelsen 2010 – till Peje Emilssons ägarbolag Magnora. Ett av resultaten blev en artikel på DN Debatt i januari 2012 där Stern varnade sitt parti för att anta en mer vinstkritisk linje. Ett år senare blev Stern kommunikationschef och chefslobbyist på Investor, som äger vårdkoncernen Aleris och 30 procent av Kunskapsskolan.
Under 1990-talet svällde också PR-branschen, eller »politisk påverkan på konsultbasis«, som Demokratiutredningen beskrev det. Och sedan dess har dörrarna mellan partier och PR-byråer stått på vid gavel. Göran Persson, Jan Nygren, Ulrika Schenström, Anna-Karin Hatt, Lars Leijonborg och Bo Krogvig är exempel på högt uppsatta politiker som gått över till PR-branschen. Carl Bildt, Ulf Kristersson och Maria Arnholm tillhör dem som gått från politiken till en PR-byrå och sedan tillbaka till politiken och fått en ministerpost.
»Banden mellan den politiska makten och det privata näringslivet har förvandlats till ett komplicerat nätverk där alla budskap kan säljas«, skriver Veckans Affärer.
Och efter Caremaskandalen mobiliserades hela detta nätverk för att baxa välfärdsföretagen genom krisen och förhindra en backlash.
Det handlade om att försvara resultatet av 30 års kamp för valfrihet och växande marknadsandelar. Och för allt man ännu inte vunnit.
En marknad på 104 miljarder
År 2012 gick 104 skattemiljarder till privata utförare inom vård, skola och omsorg, vilket var 17 procent av totalen – alltså en knapp femtedel. Marknaden regerades av vinstdrivande aktörer, som ökat sin andel från 78 till 83 procent på fem år.
Privat har alltså nästan blivit liktydigt med vinstdrift. Och stordrift. De ideella och småskaliga alternativen är akterseglade, vilket en av omvandlingens främsta förespråkare, den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg, noterar i en krönika i Svensk Näringslivs tidning Entreprenör: Förr handlade alternativen mest om lärare, läkare och sjuksköterskor »som ville pröva nya arbetssätt«, skriver han. »Idag domineras den privata välfärdsmarknaden av en helt annan typ av företag – stora utbildnings- och vårdkoncerner. Självklart kan även de ha ambitionen att pröva nytt, men ofta är det inte deras primära intresse. Det är möjligheterna att tjäna pengar som i första hand lockar.«
2008 kontrollerade de tio största aktörerna 29 procent av det som drevs privat. 2012 var andelen 36 procent. Tillsammans omsatte de 38 miljarder i Sverige och 57 i Europa, och gjorde 1,9 miljarder i rörelsevinst innan goodwill-avskrivningar på svenska skattepengar – vilket motsvarar lönekostnaden för 4 750 sjuksköterskor. Sett till de senaste fem åren (2008–2012) var den samlade rörelsevinsten 9,5 miljarder – en genomsnittlig rörelsemarginal på 7 procent. Givet att marginalerna är desamma i resten av branschen har mer än 30 miljarder skattekronor gått till vinst under Alliansen (2006-2012). I snitt 4,5 miljarder per år, vilket motsvarar lönekostnaden för 11 250 sjuksköterskor.
Välfärden är riskkapitalets marknad. Man äger nu åtta av de tio största koncernerna. Deras totala rörelsevinst mellan 2008 och 2012 landade på 7,4 miljarder. Ändå betalade de nästan ingenting i bolagsskatt eftersom räntorna på uppköpslånen och aktieägarlånen – totalt 5,9 miljarder – åt upp det beskattningsbara resultatet.
De tre största nordiska buyout-bolagen – IK Investment Partners, Nordic Capital och EQT – äger varsin ledande aktör. Attendo omsatte 4,8 miljarder i omsorgssektorn. Capio är störst inom sjukvården med en omsättning på sex miljarder i Sverige 2012 (köpet från Ambea inräknat). Och friskolejätten AcadeMedia omsatte 5,1 miljarder 2012 – en fyrdubbling sedan 2008. Tillsammans gjorde de en rörelsevinst på drygt 1 miljard.
Riskkapitalisterna blev alltså omvandlingens vinnare, och det utan att några elever, patienter eller brukare egentligen valt dem. De vann eftersom valfriheten kombinerades med näringsfrihet. När marknaden var tillräckligt mogen klev de in och tog över.
Men är de här för att stanna? Eller har de segrat sig till döds?
Motvind i opinionen
SOM-insitutet vid Göteborgs universitet har följt svenskarnas inställning till den offentliga sektorn, privatiseringar och vinstdrift i välfärden sedan 1980-talet, och är antagligen den mest erkända källan till opinionsläget i frågan.
När regeringen Bildt inledde sitt systemskifte 1991 hade de ett hyggligt folkligt stöd, visar kurvorna. Men under 1990-talskrisen försvann stödet. Sedan blev befolkningen gradvis mer positiva till privatiseringar och vinstdrift, även om majoriteten hela tiden har varit kritisk. Och under alliansregeringen har det varit nerförsbacke, särskilt sedan 2010. Vid mätningen 2012 ansåg 62 procent att ett stopp för vinstutdelning inom skattefinansierad vård, skola och omsorg var ett »mycket bra förslag« (42 procent) eller ett »bra förslag« (20 procent). Bara 16 procent ville ha vinstuttag.
Kampanjerna har alltså inte lyckats dämpa vinstkritiken bland väljarna. För välfärdsbranschen och de ideologiskt övertygade återstår därmed att hoppas på de folkvalda. Men även på den fronten har det mulnat.
Åren innan Caremaskandalen hade de vinstdrivande välfärdsbolagen en klar majoritet av riksdagspolitikerna på sin sida. Sedan dess har mycket hänt. Vänsterpartiet har alltid haft en kritisk inställning till omvandlingen, men de senaste åren har de gjort motståndet mot vinstintresset och riskkapitalbolagen i välfärden till sin huvudfråga.
– Vi ska göra allt som står i vår makt för att ta bort dem, har Jonas Sjöstedt lovat.
Miljöpartiet, som tidigare bejakat omvandlingen och vinstdriften, har bytt fot. »Förlåt, vår politik har lett skolan fel«, bönade man i Aftonbladet i november 2013. »Vi insåg inte hur vinstintresset skulle sabotera skolsektorn. Skolan har till delar förvandlats till en marknad, öppen för aktörer med stort intresse att tjäna pengar.« Miljöpartisterna fortsatte: »Friskolereformen drev åt ett håll vi aldrig kunnat räkna med. Nu gäller det att göra rätt. Och i detta måste ligga att få bort vinstintresset ur ekvationen.«
Socialdemokraterna har nästan slitits sönder av vinstfrågan. Under den senaste kongressen ägnades hundratals arbetstimmar åt att nå en kompromiss. »Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägares vinstuttag« och »vinstintresset ska inte vara styrande i välfärden«, slogs det fast. Samtidigt sa Socialdemokraterna att de ville »avsevärt« begränsa vinsterna, men inte genom ett stopp för vinstdrift eller vinstuttag, utan genom hårdare krav på personaltäthet och kvalitet.
Hur de rödgröna partierna kommer agera vid en valseger är knappast givet, men branschen är långt ifrån obekymrad.
– Två riksdagspartier som gör anspråk på regeringsmakten säger att de vill stoppa möjligheten att göra vinst. Även inom alliansen talas det om inskränkningar i ägarskapet. Vi är väldigt oroade och tar detta på stort allvar, säger Håkan Tenelius, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna.
Man vet alltså inte ens var alliansen står längre. Vilket inte är så konstigt efter finansminister Anders Borgs och skolminister Jan Björklunds utspel, där riskkapitalbolagen blev ett lovligt byte. Efter JB-koncernens konkurs meddelade Björklund att »de kortsiktiga riskkapitalbolagen ska bort från den här branschen«, medan Borg tittade i spåkulan och sa att »det inte bör vara riskkapitalbolag på det nuvarande sättet i framtiden«.
Alliansen är dock splittrad. Centerledaren Annie Lööf har kallat utspelen för »populism«.
– Jag tycker att man anpassat sig till Jonas Sjöstedts agenda, sa hon i december 2013.
2012 tillsatte regeringen en ägarprövningsutredning med det uttalade syftet att »säkra samhällets krav på att de som äger och driver företag inom skola, vård och omsorg ska ha ett långsiktigt och seriöst engagemang och bedriva en god och högkvalitativ verksamhet«. Ryktet sa också att utredningen skulle få ett tilläggsdirektiv att hitta ett sätt att utestänga riskkapitalbolag. Så blev det inte. Tilläggsdirektivet som kom i januari 2014 pekar inte ut riskkapitalbolagen, och slutredovisningen som skulle ha levererats i februari 2014 sköts upp till november, alltså till efter valet. Enligt flera källor var det framförallt Annie Lööf som ryckte ut till riskkapitalbolagens försvar, men omsvängningen berodde sannolikt också på intensiv uppvaktning från riskkapitalbolagen.
Tvehågsenheten inom alliansen har dock retat upp Timbro: »Ger man kritikerna rätt i att valfriheten har gått för långt undergräver man den mödosamma, historiska framgång som reformerna har inneburit för att förborgerliga det svenska folkhemmet«, argumenterar Karin Svanborg-Sjövall. Dessutom riskerar man att rasera en stor del av den gemensamma grund som det borgerliga samarbetet har vilat på sedan slutet av 1980-talet, menar hon: »Med Pysslingen vidareutvecklades en valfrihetsberättelse som förenade borgerligheten i ett konstruktivt alternativ till det socialdemokratiska folkhemsmonopolet.« Och vad händer om till och med alliansens företrädare erkänner att det hela spårat ur?
Vid ett vägskäl
Kanske är skadan redan skedd, åtminstone för riskkapitalbolagens del. »Riskkapitalet flyr välfärden«, meddelade Dagens Samhälle i slutet av 2013, efter att ha talat med branschfolk och ekonomer.
Om riskkapitalbolagens storhetstid är förbi, vad kommer då härnäst? Hur ser den svenska välfärdsmodellens framtid ut?
Hamnar de privata koncernerna på börsen? Blir non profit den nya normen? Reduceras valfriheten till offentligt driven välfärd? Eller kommer den stora omvandlingen att löpa linan ut och även finansieringen bli privat? Måste kommande generationer svenskar betala vård, skola och omsorg ur egen ficka eller teckna försäkringar?
Ett är säkert: Historien slutar inte här. Den står bara vid ett vägskäl.
Denna text är ett bearbetat utdrag ur Den stora omvandlingen – en granskning av välfärdsmarknaden.
Text © Kent Werne och Olav Fumarola Unsgaard. För återpublicering krävs tillstånd av författarna.
Kent Werne 