Bygg bort bostadsbristen

Det byggs för lite och för dyrt. Det är en viktig anledning till den exploderande bostadsbristen i storstäderna – och ett resultat av bland annat att investeringsstödet och räntebidragen slopats. Politiken måste nu återta sitt grepp om bostadsmarknaden och bygga bort bristen.

(Debattartikel i Efter Arbetet 10-08-27)

Bostadsbristen växer och trängseln på bostadsmarknaden ökar. 200 000 unga svenskar mellan 20 och 27 år saknar till exempel en egen bostad. Folk sover på soffor, hoppar mellan tillfälliga andrahandskontrakt eller tvingas bo kvar hos sina föräldrar.

När hyreslägenheter ombildas till bostadsrätter och allmännyttan säljs ut blir det allt svårare för ungdomar och folk utan hög inkomst att hitta en bostad. Och när priserna stiger på det som byggs nytt, spär det förstås på den kniviga situationen.

Men grundorsaken till bostadsbristen måste faktiskt sökas djupare än så. Problemet är nämligen att det byggs för lite över lag. Enligt Boverket behövs det omkring 45 000 nya bostäder i Sverige varje år för att byggandet ska hålla jämna steg med befolkningsökningen. Men i fjol påbörjades bara 17 000 bostäder. I Skåne började det byggas 1600 bostäder under 2009. Den rekordstora befolkningsökningen hade krävt omkring 9500.

Det var inte bara i fjol det glappade mellan behov och resultat. Sedan början av 90-talet har bostadsbyggandet i Sverige haltat rejält. Sådant märks inte på en gång – det tar några år. Husen som en gång byggts står ju för det mesta kvar, och eftersom Sverige var praktiskt taget befriat från bostadsbrist under 70- och 80-talet var fallhöjden rätt så hög. Men nu går det inte att leva på arvet längre: bostadsbristen är akut i tillväxtregionerna, och den växer för varje år.

Frågan är varför det byggs så lite nuförtiden? Man kan vända på frågan: varför byggdes det mer förr? För så var det. Under 60-talet byggdes det mellan 80 000 och 120 000 bostäder om året. Även under 70- och 80-talet hölls byggtakten på en bra bit över 40 000. Men på den tiden var förutsättningarna annorlunda.

Efter 1945 sparkade Socialdemokraterna igång en generell bostadspolitik där statligt stöd till bostadsbyggandet var en av pelarna. Staten gav långsiktiga och förmånliga lån med garanterat låg ränta till både kommunala och privata bostadsbolag. Bakgrunden var densamma som för välfärdsstaten i stort: arbetarrörelsen kom fram till att vissa saker, som vård, skola, omsorg och ett eget hem, borde vara sociala rättigheter, och därmed något som staten och kommunerna måste ta ansvar för. Marknaden hade inte klarat av bostadsförsörjningen tidigare, det hade byggts för lite, varit för dyrt, och för ojämlikt. Så det offentliga gick in och styrde upp bostadsmarknaden, såg till att hyrorna blev överkomliga för alla och att byggandet av bra bostäder tog fart.

När rekordgenrationen skulle flytta hemifrån under 60-talet, och folk kom till Stockholm, Göteborg och Malmö för att ta jobb i de arbetskraftstörstiga industrierna, ökade också behovet av nya bostäder. Köerna växte och trycket på politikerna ökade. Det var då man kickade igång miljonprogrammet. Det offentliga la helt enkelt in en extra växel, pumpade in pengar i bostadsbyggandet, använde allmännyttan som verktyg, och drev upp byggtakten till över 100 000 bostäder om året mot slutet av 60-talet.

Men så funkar det inte längre. Kontrasten mot dagens politiska handlingsförlamning är tydlig. Bostadspolitiken är ett av de områden där marknadstänkandet har fått störst genomslag. Ansvaret för att fixa bra bostäder har outsourcats till marknadskrafterna – det ses inte längre som politikens uppgift. Forskarna talar till och med om en avpolitisering.

Avvecklingen av det statliga generella stödet inleddes under regeringen Bildt i början av 90-talet, och fortsatte sedan under Göran Perssons regeringsperiod. Tittar man på statistiken är det svårt att missa sambandet mellan det borttagna statliga stödet och det haltande bostadsbyggandet. 1992 störtdök byggtakten till minimala 12 000 bostäder per år och under hela 90-talet låg det under 20 000, trots en stadig befolkningsökning. Först omkring 2003 började byggandet öka, vilket delvis berodde på högkonjunkturen, men också på ett tillfälligt investeringsstöd till hyresrätter som Socialdemokraterna infört.

Direkt efter valet 2006 drev dock regeringen Reinfeldt spiken i kistan på den statliga bostadspolitiken genom att avskaffa investeringsstödet, liksom de sista resterna av räntebidragen. Motiveringen? Att staten inte ska lägga sig i bostadsbyggandet. Det skulle ordna sig ändå, bara man lät marknaden vara ifred.

Resultatet blev att byggtakten störtdök redan 2007, och fortsatte sedan neråt när finanskrisen slog till. Där står vi nu, med ett bostadsbyggande som är lika svajigt och konjunkturkänsligt som på 20- och 30-talet.

Kostnaderna för nyproduktion har ökat kraftigt de senaste åren, vilket till stor del beror på att det statliga stödet försvunnit. Alltså byggs det mindre, samtidigt som hyrorna i nyproducerade hyresrätter har dragit iväg. Bostadsbolagen måste nämligen ”skapa lönsamhet” i byggandet, och det gör man genom att lägga kostnaderna på hyresgästerna. Och det är möjligen så man tänker sig att bostadsbristen ska åtgärdas i framtiden: genom att hyrorna höjs. På så sätt uppstår enligt kommunminister Mats Odell (Kd) ”ett större intresse för att investera i och förvalta hyresrätter”, som han uttryckte det i samband med presentationen av det nya hyressättningssystemet i mars. Och visst: högre hyror i attraktiva områden kan kanske öka byggtakten en aning, men till priset av en mer ojämlik bostadsmarknad och ökad segregation. Vilket kanske också är en del av poängen med ett system där hyrorna tillåts dra iväg: på så sätt har nämligen färre råd att efterfråga de lägenheter som byggs, vilket enligt vissa ekonomer är ett sätt att korta köerna. Men kanske inte ett sätt att komma åt den verkliga bostadsbristen. Den kan bara byggas bort.

Och om byggtakten ska komma upp i nivå med Boverkets rekommendationer är det rätt våghalsigt att lita blint på marknadskrafterna. Kanske är det läge att börja ta ett politiskt grepp om bostadsbyggandet igen – och se det som politikens ansvar att förverkliga grundlagens princip om allas rätt till en egen bostad.

Kent Werne

Denna text är publicerad i Efter Arbetet
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s