En omvänd löntagarfondsstrid

Svenskt Näringsliv och Timbro har blåst till strid mot regeringens och Vänsterpartiets vinstöverenskommelse. Precis som man en gång kämpade mot löntagarfonderna, hävdas det. Men är inte rollerna ombytta?

(Krönika i Dagens Arena 6/11 2014)

Den 4 oktober 1983 tågade 75 000 personer – storfinans, direktörer, småföretagare och borgerliga politiker – mot det socialdemokratiska löntagarfondsförslaget.

I flera år hade man propagerat och kampanjat för ett ”fritt näringsliv” och mot ”fondsocialism”, hävdat att Sverige skulle bli som DDR.

Visst doftade det socialism om det ursprungliga löntagarfondsförslaget, även om få LO-ombudsmän och sossar hade DDR som vision. Snarare ville man avfyra den sista delen i Per Albin Hanssons trestegsraket. Först den politiska, sedan den sociala och till sist den ekonomiska demokratin – folkets bestämmanderätt över produktionen.

Tanken med löntagarfonderna var ju att ”beröva kapitalägarna deras makt”, som Rudolf Meidner, ekonom och förslagets arkitekt, sa i en intervju.

”Med fonderna tar vi över”, skrev LO-tidningen högmodigt.

Nu blev det inte så. För kapitalägarna och företagsledarna var av naturliga skäl inte särskilt sugna på att överge ekonomins kommandohöjder.

Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, blåste till strid, och tillsammans med en nyväckt borgerlighet gick man till angrepp. Det hjälpte föga att sossarna och LO retirerade och släppte de socialistiska ambitionerna. För då hade näringslivsarmén redan satts i rullning, fått segervittring.

Enligt Peje Emilsson, då fondmotståndets kampanjledare, nu moderat PR-guru och friskoleägare, bröt SAF:s fondmotstånd ”feghetsvallen”. Folk inom SAF har beskrivit det hela som finalen på en defensiv fas och inledningen på en offensiv.

Från 1984 var det bara framåt som gällde, i den riktning som nyliberala ideologer pekat ut och som Margaret Thatcher redan börjat vandra mot i Storbritannien.

Detaljerna behöver inte återupprepas. Det viktiga är kontentan: att statsstyrning och socialism inte bara rullades tillbaka, utan att kapitalismen också rullades ut.

Tidigare offentliga områden som allmännyttig service och välfärd injicerades med marknadslogik. Kommersialiserades. Steg för steg erövrade näringslivet ny mark. Eller snarare erbjöds, eftersom kvasimarknaderna är högst politiska konstruktioner.

Mer skattefinansierad kapitalism än marknadsliberalism, alltså.

Kapitalägarna har inte bara behållit bestämmanderätten över produktionen, utan också tillkämpat sig rätten att tjäna pengar på reproduktionen. På vård, skola och omsorg. Kodorden är etableringsfrihet, konkurrensneutralitet och utmaningsrätt.

När nu rättigheterna hotas av S-MP-regeringens och Vänsterpartiets överenskommelse om ”välfärd utan vinstintresse” blåser Svenskt Näringsliv, Almega, Timbro med flera åter till strid. Vilket är föga förvånande. De har 30 års kamp för växande marknadsandelar att försvara, branschen har miljarder att förlora.

Men krigsproganda är som vanligt full av överdrifter och svartmålning.

Företagsledare varnar för ”planekonomi”, och Svenskt Näringslivs nytillträdde vd Carola Lemne, tidigare vd för vårdkoncernen Praktikertjänst, kallar överenskommelsen för ”en attack på äganderätten”. Redan i fjol beskrevs det socialdemokratiska förslaget till vinstbegränsning som ”den värsta inskränkningen av fri företagsamhet sedan löntagarfonderna” av Lemnes föregångare Urban Bäckström. Och nu har branschfolk föreslagit en ny 4-oktobermarsch för att försvara vinstintresset.

Men att likställa hotet om vinststopp i välfärden med Rudolf Meidners löntagarfondsförslag är ohistoriskt. Då försvarade näringslivet sitt eget straffområde, nu slåss man för rätten att frispela i den motsatta planhalvans målområde – utan domare.

Med löntagarfonderna ville facket driva fram ekonomisk demokrati. Den senaste vinstöverenskommelsen syftar till att stoppa en fortsatt kommersialisering av välfärden, att skydda den krympande sociala demokratin från kapitalets makt.

Vinstkonflikten är snarare en löntagarfondsstrid med ombytta roller, där det folkliga, fackliga och nu politiska motståndet mot vinster i välfärden kan ses som en samtida motsvarighet till den SAF-ledda kampanjen mot fonderna 1983.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s