Här tändes elden

Det var här som två unga pojkar brändes till döds i oktober 2005 när de flydde från polisen. Det var här som bägaren rann över och förortsungdomarnas uppror startade. Kent Werne besökte förorten Clichy-sous-Bois två månader efter upploppen som satte Paris förorter på världskartan.

Smutsgrå decembermoln hänger över betonghusen. Två kvinnor, båda med bruna slöjor, bär matkassar över den spruckna asfalten, genar mellan två sönderrostade lyktstolpar och slinker in i en port. I porten bredvid lutar sig Nabil och Yacin, två killar i tjugoårsåldern, mot en vägg som en gång var vit. De rätar på sig och försöker hastigt täcka sina ansikten när vi närmar oss, sedan sänker de ögonbrynen och slår ut med händerna.

– Det här är ett jävla skitställe! I varje port hittar du folk som bara hänger hela dagarna för att de inte har något att göra. Precis som vi!

Nabil drar den svarta schalen längre upp mot ögonen, som för att skydda sig mot en värld han för länge sedan slutat hoppas på. Hans ena öga är rött och ett nyläkt sår sträcker sig över tinningen – ett stigmata som sätter igång tankeprocesser: vem har han slagits med? Och varför?

Men han vill inte berätta det. Han låter Yacin tala istället.

– Vad bryr sig svenskarna om hur vi har det här, i en förort fullproppad med fattiga invandrare? Ingen bryr sig, inget förändras ändå. Ingenting!

Andra har varit här förut. Med skrivblock och kameror. Åtminstone de senaste två månaderna. Sedan bilar sattes i brand och kravallpolis gick i attackformation genom bostadsområdet. Sedan elden lyste upp Paris förorter. För Frankrike. Och världen.

Elden hade kunnat starta var som helst, i ett liknande område, i en liknande förort. Men den startade här i Clichy-sous-Bois den 27 oktober, när två unga pojkar brändes till döds i en transformatorstation på flykt från polisen – poliser som vanligtvis griper ungdomar i ”preventivt syfte” och som ofta trakasserar dem i timmar innan de släpper dem.

Två dagar tidigare hade inrikesminister Nicolas Sarkozy talat till förorternas invånare, deklarerat att kravallpolis skulle sättas in för att ”tvätta rent”. Och pojkarnas död kopplades ihop med de nya hoten. Händelsen blev en våldets trigger, och en uppdämd vrede vällde fram över gatorna.

– De två pojkarna var våra vänner. De hette Zyed och Bouna. Polisen dödade dem. Och vi fick nog! säger Yacin.

Och vreden riktades främst mot den man som har kommit att personifiera den politiska elitens förakt mot förorternas invånare:

– Vi hatar Sarkozy! Men nu vågar han inte komma hit längre. Vi lovar att svara med blod och eld om han visar sig igen, säger Nabil.

Innan de springer in i porten pekar de mot den stora, nästan tomma parkeringsplatsen i mitten av bostadsområdet, och mot husen på andra sidan:

– Ni kan ju kolla in de där husen. Nu måste vi dra!

Clichy-sous-Bois är ett hål av fattigdom och exkludering. Ordet ”getto” letar sig in i huvudet på varje betraktare, även på dem som bor här. Den absoluta majoriteten är invandrare av första, andra eller tredje generationen – eller ”medborgare av utländskt ursprung” som de franska myndigheterna väljer att kalla dem – oftast med rötterna i före detta franska kolonier som Algeriet, Marocko och västra Afrika.

Frankrikes tioprocentiga arbetslöshet – redan det en hög siffra – har här fyradubblats. Nästan hälften saknar arbete. Skolorna är mer förvaringsplatser än utbildningscentra, och möjligheter till fritidsaktiviteter saknas. Droger och våld är vardag, närpolisen har lämnat området och ersatts av CSR – kravallpolisen – som gör räder i jakt på immigranter utan papper.

Nästan två månader har gått sedan upploppen. Av de strider som kablades ut över världen syns nu inga tydliga spår. Inga brända bilar, inga stenar på asfalten. Bara ett tungt vakuum. Som en spräckt trumhinna efter en explosion. Men i Clichy behövs inga bomber för att framkalla förödelse. Den har växt fram under tre årtionden.

En trappuppgång i ett av husen: fjorton, nej femton våningar. Ingen hiss. Klotter som etsat sig fast i betongen, trashade brevlådor och lampor, en stickande doft av människopiss. Jag går sakta uppför spiraltrappan, möter en ung kvinna som hälsar artigt. Jag stannar upp, ser mig omkring och tänker: kan människor leva här?

Luften utanför är friskare. Min kamera fångar fasaderna: själva betongen har flagnat. Husen ömsar skinn, som gigantiska ormar.

– Det är förbjudet att ta bilder här!

Pojken har stannat och balanserar på sin cykel. Han ser allvarligt mot kameran, mot mig och min tolk. Sedan spricker hans ansikte upp i ett leende och han skrattar högt.

– Nej jag bara skämtar fattar du väl. Ta en bild på det där, och det där, säger han och pekar på ett sönderbränt balkongräcke.

Den franska högern valde repressionens järnnäve mot de upproriska ungdomarna. Och inte bara mot dem, utan mot hela områden. Sarkozy talade om att sätta hårt mot hårt, att införa ”nolltolerans” mot ”slöddret”, att inte ge vika. Koloniala undantagslagar från 1955 togs i bruk. Polisen ockuperade förorterna och sköt tårgasgranater mot ungdomarna, och ”av misstag” även in i en moské här i Clichy-sous-Bois. Utegångsförbud infördes, tusentals personer greps, hundratals utvisades från Frankrike. Och till slut avtog kravallerna.

Repressionen undertryckte alltså upproret. Många varnar dock för att det när som helst kan bryta ut igen. För alla är överens om att orsakerna till kravallerna finns kvar – även om det råder delade meningar om vad som låg bakom dem.

Ministrar och statstjänstemän har sökt källan till kravallerna i allt från radikal islamism till polygami, rapmusik och undfallande fäder – uttalanden som avslöjar en mer allmän uppfattning, där invandrarna och deras kulturella praktiker ses som själva orsaken till de spänningar som utlöste kravallerna. Som när Sarkozy i direktsändning kommenterade bilder från begravningen av de två pojkarna från Clichy, där pojkarnas mammor klädda i traditionella västafrikanska kläder fångats av kameran: ”Titta på dem, de vill ju inte integrera sig!” Kort sagt: skulden är invandrarnas.

Många intellektuella, och en rad folkrörelser, har dock funnit andra orsaker. De ser händelserna ur ett annat perspektiv. Som Sophie – en ung aktivist från organisationen ”Les indigènes de la Republique” som jag träffar kvällen innan besöket i Clichy-sous-Bois:

– Människor i förorterna är socialt marginaliserade, exkluderade från samhället, arbetslösheten är väldigt hög och hela tiden blir de utsatta för myndigheternas och polisens diskriminering. Kravaller blir det sätt frustrationen kommer till uttryck på, för det finns inga vanliga politiska kanaler som samlar upp missnöjet, menar hon.

Två ungdomar hoppar ut ur en vit Golf, tar några snabba språng mot oss och ler avväpnande.

– Vi hade tänkt slå ner er och råna er men vi ångrade oss, skämtar de. Är ni journalister? Klart ni är, inga andra brukar komma hit, ingen vit fransman vill bo här.

Franck är 18 år och Marcel 17. De är ”andra generationens invandrare”, bägge med föräldrar från franska Västafrika, men födda och uppvuxna här i Clichy-sous-Bois. De säger att de inte kan mycket om politik, men detta hindrar dem inte från att ha åsikter.

– De franska politikerna tar inte sitt ansvar för hur det ser ut. De skyller allt på oss, på dem de kallar immigranter. Och de gör våldet i sig till själva problemet, men problemet är så mycket djupare än så, säger Marcel.

De går fortfarande i skolan och beskriver skrattande sig själva som mönsterelever. Frank drömmer om att arbeta med ekonomisk redovisning, och han hoppas få ett bra jobb. Men han vill vara realist.

– Vi diskrimineras på grund av att vi är svarta. Jag är 100 procent fransk. Jag är född här, talar flytande franska, har ett franskt pass, fransk utbildning och så, men vita fransmän kommer aldrig att se mig som en fransman. De ser mig som en immigrant, som något sämre, säger han.

De undersökningar som har gjorts på temat diskriminering i arbetslivet bekräftar farhågorna. Sociologen Jean-Francois Amadieu skickade nyligen in 1800 fejkade meritförteckningar – identiska men med olika namn – till 258 företag som annonsetrat om lediga jobb. Och studien visar att de med ”ickefranska” namn diskrimineras konsekvent, att de har en sjättedels chans att ens kallas till anställningsintervju jämfört med de med ”franska” namn.

Andra undersökningar visar på ännu tydligare diskriminering: upp till en åttondels chans för invandrare att få jobb.

Franck ler först, men blir allvarlig när vi börjar tala om varför det ser ut så här.

– Jag märker av rasismen varje dag. I skolan till exempel. Lärarna är rasister i sättet de pratar till oss på. De är mest fransmän från landsbygden. Det finns lärare som är invandrare, men de är väldigt få. Och när jag åker in till Paris och går runt på gatorna märker jag hur människor gömmer sina värdesaker. Gamla damer drar åt sig sina handväskor och folk låser bilarna de sitter i när vi närmar oss.

Rasismen. Fransmän verkar ha svårt att erkänna den, och undviker ofta att tala om den. Enligt det republikanska idealet är ju alla jämlika, och där slutar ofta diskussionen. Men för invånarna i förorterna, de som inte tillhör det ”etniskt franska”, är det inte ett tabu.

Franck och Marcel vittnar om en bred rasistisk underström, som resulterar i såväl diskriminering på arbetsmarknaden som uttalanden om att förortsungdomar är ”slödder”. Rasismen påverkar deras livschanser, bestämmer öden. Den tenderar att permanenta klassamhället, att hålla invandrarna kvar i arbetslöshet och – i bästa fall – i låglöneyrken. Mönstret och rösterna från Clichy-sous-Bois berättar att den relativa vertikala mobilitet som tidigare funnits i välfärdskapitalistiska samhällen som det franska praktiskt taget är avskuren.

– Vi betraktas som tredje eller fjärde klassens medborgare, vi är de som finns längst ner, vi är Frankrikes bottenskrap, säger Marcel och viker handflatorna mot himlen.

Det har börjat mörkna. Betongkolosserna lutar sig över oss där vi står. Och alldeles snart ska Franck och Marcel kliva in i bilen, ta vägen söderut för att träffa sina kompisar i en annan förort. Ett tillfälligt besök. De har skollov i två veckor till. Sedan ska de återvända till Clichy-sous-Bois. Kanske via Paris. Med en dröm om framtiden i backspegeln.

Kent Werne