Mediekrisen i riksdagen

(Krönika i Helsingborgs Dagblad 21/5 2015)

I går manglades presstödet i riksdagen. Kanske inte den mest prioriterade frågan på politikernas dagordning, men en av de mest akuta.

Få branscher har plågats så mycket av digitaliseringen som dagspressen. Förr levde folk som saknade tidning i mörker, och annonsörer hade inte mycket att välja på. I dag tävlar dagstidningarna med hundratals tv-kanaler, lika många gratistidningar och ett oändligt informations- och underhållningsutbud på internet – ett pekfinger bort.

Sedan finanskrisen har lågkonjunkturen dessutom slagit hårt mot pressen. Och konsekvenserna är tydliga: Allt färre pappersprenumeranter, samtidigt som det är svårt att få folk att betala på webben. Värst är dock att annonsörerna föredrar tv och annat på internet framför tidningarnas hemsidor. 2013 gick den samlade dagspressen back, och i syfte att kapa kostnader och skapa grönare siffror har redaktioner över hela landet släpats till schavotten, samtidigt som vi sett en radda uppköp och fusioner.

Några få koncerner dominerar nu totalt. På bara tre orter har förstatidningen och andratidningen olika ägare. Om det ens finns två tidningar.

I realiteten är det mer oligarki än marknad och demokrati.

Dagspressen har krisat förr. På 60-talet talade man om ”tidningsdöden”, och det var främst socialdemokratiska andratidningar som dukade under.

I början av 70-talet införde regeringen Palme därför ett statligt presstöd, som skulle gå till krisande tidningar med en större konkurrent på orten.

Effekten blev den avsedda, ”en relativt stabil mångfaldsstruktur och att många tidningar i ekonomiskt underläge överlevde”, konstaterar Presstödsnämnden i en rapport.

Nu är det historia. I dag framstår presstödet mer som en fallskärm – farten bromsas en aning, men det går likafullt neråt.

Staten har blivit snålare. Stödet har minskat med 30 procent på 20 år. Men framförallt är systemet föråldrat. Grundprinciperna är desamma som för 40 år sedan. Driftsstödet beräknas till exempel fortfarande på antalet pappersprenumeranter.

Om vi vill ha textmedier som erbjuder något utöver lättuggad underhållning och varumärkta texter måste presstödet uppgraderas rejält. Ändå föreslog den parlamentariska Presstödskommittén bara finjusteringar 2013 – med motiveringen att omvandlingen krävde försiktighet.

Alliansregeringen kastade hur som helst förslagen i papperskorgen och sopade problemen under mattan. Där de växt ohejdat.

I höstas deklarerade den nye kulturministern Alice Bah Kuhnke att ”mediekrisen är en kris för demokratin”, och utlovade en medieutredning som skulle formulera en ”mediepolitik för framtiden, men också en snabb reformering av presstödet.

I mars i år kom en proposition, och i veckan enades alla partier utom SD (som helst vill avskaffa presstödet till PK-media) om ett kompromissförslag i KU. Stödet till tidningarna ska nu beräknas på de totala läsarintäkterna och inte bara på prenumerantstocken, minst 51 procent av upplagan ska vara abonnerad mot tidigare 70, och bidrag gå till en ”digital knuff”. Bland annat.

Räcker det? Nej knappast. Låt oss hoppas att medieutredningen lyckas presentera något mer innovativt.

Villkoren ska gälla ”under en övergångsperiod”, till 2019. Återstår att se hur många tidningsredaktioner som hinner gå i graven innan dess.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s