Margaret Thatchers arv

Tre decennier av nyliberalism har omformat världen. Och det började med Maggie. Frågan är vad finanskrisen innebär för nyliberalismen – för Thatchers arv? Är Thatchereran slut nu?

(Artikel i Tvärdrag 3/2009)

Den kortege som några minuter tidigare lämnat Buckingham Palace stannar framför Downing Street 10 – adressen för det brittiska regeringskansliet. Ut ur den främsta Jaguaren kliver Margaret Thatcher, symboliskt draperad i figursydd azurblå kavaj och veckad kjol, med den senare så omtalade svarta handväskan i ett fast grepp. Hon glider fram mot flocken av journalister som samlats på gatan, utbyter några artighetsfraser, citerar en bön av den helige Franciscus, ursäktar sig med orden ”jag har ett arbete att utföra” och går vinkande in genom porten.

Det är den 4 maj 1979 och dags för skiftbyte i den brittiska politiken. Den nya premiärministern har bråttom att komma igång. Kanske onödigt bråttom. Det kommer att dröja elva år innan hon kickas ut igen. Ingen annan brittisk premiärminister under 1900-talet har haft så god tid på sig att förverkliga sina planer.

Vissa val är viktigare än andra. I backspegeln framstår de, med Barack Obamas ord, som ”avgörande ögonblick”. Det här var ett sådant. Thatchers makttillträde markerade början på en ny tid – den nyliberala. Inte bara i Storbritannien, utan över hela planeten. Genom en kombination av ekonomiska drivkrafter och politiska beslut skulle världen förvandlas till en gränslös företagsby: kapitalet frigjordes, facket och demokratin kringrändes, det gemensamma blev privat, klyftorna vidgades, spekulationen tog fart, bubblor blåstes upp och sprack.

I år är det 30 år sedan nyliberalismen gjorde debut i en västerländsk demokrati. Men det är ett jubileum omgärdat av en bitterljuv ironi. Den globala depressionen tycks, åtminstone på ytan, ha omvänt de mest hängivna anhängarna. Alan Greenspan, den amerikanska spekulationsekonomins grand old man, erkände nyligen att han ”haft fel” om marknadens förmåga att lösa sina egna problem. Och Financial Times, under 70- och 80-talen en av Thatchers trognaste supporters, har proklamerat ”slutet på Thatcher-eran”.

Men om finanskrisen skulle innebära slutet på Thatcher-eran – vad är det då som tar slut? Vad var det som kom till makten våren 1979? Och vad är det vi måste kasta av oss innan vi på allvar kan säga att eran tagit slut?

Nyliberalismen kommer till makten

Thatchers initiativ var knappast ett höftskott. Och varken thatcherismen eller nyliberalismen föddes 1979. Friedrich von Hayek, Milton Friedman och andra namn i nyliberalismens hall of fame spikade upp sina teser långt tidigare. Under 40- 50- och 60-talen gick de i opposition mot allt från stalinister till keynesianer – politiskt skilda arter som Hayek och Friedman klumpade ihop till ”socialister i alla partier”. De höll fast vid tron på den ”fria marknaden”, den otyglade kapitalismen, i hopp om att vinden en dag skulle vända. Med tiden fick de allt fler anhängare inom näringslivet och den politiska högern. En av dem var Thatcher. Det berättas att hon på ett seminarium anordnat av den nyliberala tankesmedjan Centre for Policy Studies 1974 drämde Hayeks Constitution of Liberty i bordet och deklarerade att ”det här är vad vi tror på”.

Även om Thatcher hävdat att hon lärde sig kapitalismens ABC i sin pappas specerihandel i den lilla staden Grantham, var det just i intimt bokligt umgänge med Hayek och Friedman, och i dagligt umgänge med de näringslivssponsrade tankesmedjorna, som hennes ideologi formades. Den store gurun var Keith Joseph, grundaren till det inflytelserika Institute of Economic Affairs.

Men idéer räcker inte för en revolution. Det krävs något annat. Marxister brukar tala om objektiva förutsättningar. Eller som Rodes Boyson, ännu en arkitekt bakom Thatchers revolution, uttrycker det i en hyllningsskrift utgiven av tankesmedjan Heritage Foundation: ”Det var ett lyckligt sammanträffande av rätt person, på rätt plats, vid rätt tidpunkt”.

Geografen David Harvey, författare till A brief history of neoliberalism, påpekar att ”det visserligen fanns många möjliga grunder som den nyliberala vändingen kunde byggas på, men fenomenet Thatcher skulle säkerligen inte ha uppstått, ännu mindre haft någon framgång, om det inte hade varit för kapitalackumulationens kris under 1970-talet.”

Det var ett decennium med oljekris, hög inflation och stigande arbetslöshet. Breton Woodssamarbetet hade brutit samman, keynesianismen verkade tröttkörd och dörren öppnades för andra alternativ. Samtidigt förändrades den ekonomiska basen: industrin fick strukturproblem och mötte konkurrens från tigrar i Sydostasien, och kompromissen mellan arbete och kapital höll på att krackelera. Kapitalet började se sig om efter en offensiv strategi för att flytta fram positionerna.

Läget var särskilt svårt i Storbritannien, och därmed gynnsamt för extrema läror. Inflationen och arbetslösheten var högre än i Sverige och andra länder. Tillväxten stannade av och industrin gick kräftgång, särskilt den som nationaliserats av Clement Attlees Labourregering strax efter kriget – kol-, stål-, varvs- och bilindustrin. Den främsta anledningen var att pundets starka ställning försämrat exportmöjligheterna. Men den brittiska vänstern var också främmande för den anda av ”trygghet i förändring” som slagits fast av socialdemokratin i Sverige.

Valet 1979 föregicks av det som brukar kallas ”missnöjets vinter”, då de offentliganställdas fackföreningar gick ut i strejk: sopbergen växte på gatorna, tågen stod stilla och de döda lämnades ovan jord. De allt radikalare fackföreningarna tappade till slut det stöd de haft från folkopinionen. Och det regerande Labour var oförmöget att på ett stabilt sätt balansera mellan fackens krav på rättvisa, företagens krav på ökade vinstmarginaler och finansvärldens krav på budgetdisciplin. James Callaghans regering gjorde sig istället ovän med alla och hamnade i ett tillstånd av visionslös apati. Läget hade inte kunnat vara bättre för Thatcher.

Men hennes unikum ska inte förminskas. Precis som Lenin 1917 grep hon tillfället och stegade beslutsamt mot makten. Med ofta beundrad retorik lyckades hon övertyga tillräckligt många inom sitt eget konservativa Toryparti, liksom en tillräckligt stor del av britterna (44 procent), om att hennes väg var ”det enda alternativet” för att stärka ”individens frihet” och rädda Storbritannien från ”socialistisk medelmåttighet”. Hennes frihetsretorik träffade rakt i hjärtat på en medelklass som tappat tron på vänstern. Hon förstod också att se krisens möjligheter. Hon hade lärt sig av Friedman att ”endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring.” Så var läget 1979. Och Thatcher blev mästare i krisutnyttjande.

Framförallt lyckades hon göra praktik av de nyliberala teserna. Nyliberalismens politiska karriär hade visserligen börjat tidigare. Experimenterandet inleddes i Pinochets Chile och i andra latinamerikanska militärdiktaturer i mitten av 70-talet, under ledning av ekonomer skolade av Friedman på Chicagouniversitetet. För den breda allmänheten blev Chile ett skräckexempel. För Thatcher blev det en inspirationskälla. Hon talade om Pinochets terrorekonomi som ”ett slående exempel på ekonomiskt reformarbete som vi har mycket att lära av”. Men nyliberalism i en västerländsk demokrati blev av nödvändighet något annat än nyliberalism i en diktatur. Utopin kunde inte förverkligas rakt av. Därför handlade det om ett ständigt kompromissande mellan det önskvärda och det möjliga.

Nyliberalismen var dittills oprövad i Europa, och Thatchers regering fick staka ut den konkreta vägen. På många sätt var det att spåra i nysnö. Även här skulle tankesmedjorna spela en avgörande roll. Deras kontor låg på gångavstånd från Downing Street 10, och för Thatcher blev det åtskilliga promenader mellan dem och regeringskansliet – de löste problemen och hon bar hem färdiga policyförslag i sin svarta handväska. Snart fick hon också politisk draghjälp. I december 1981, kom hennes politiska själsfrände Ronald Reagan till makten på andra sidan Atlanten. Deras sammanlagda betydelse kan inte överskattas. De tog nyliberalismens idéer till vardagsrummen, gjorde verklig politik av dem, och spred sedan politiken över världen.

Gränserna flyttades hela tiden framåt. Eller snarare bakåt. Och huvudlinjen var tydlig. Thatcher talade omväxlande om att ”dra tillbaks socialismens gränser” och ”dra tillbaks statens gränser” – i realiteten keynesianismens och välfärdsstatens gränser. Nyliberalismens tidiga fas, personifierad i Thatcher, brukar också kallas ”nyliberalism genom tillbakarullning”. Ingredienserna tillsattes en efter en. Med tiden skrevs ett recept på en framgångsrik revolution.

Thatchers revolution

När Thatcher tog kommandot var två strider prioriterade: den mot inflationen och den mot facket. Inflationen skulle bekämpas genom Friedmans monetarism, något som innebar en stram penningpolitik, höjda räntor och kraftiga nedskärningar. Idealet blev nu budgetdisciplin även i krislägen, en svältkur som gick på tvärs med tidigare keynesiansk stimulanspolitik. Subventionerna till industrin upphörde, inom den statsägda industrin sparkades tiotusentals.

Nedskärningarna innebar också sönderklippta trygghetssystem. Det gjordes inte bara av föregivet ekonomiska skäl, utan också av ideologiska – för att komma åt det som Thatcher kallade ”bidragsberoendet”. ”Systemet uppmuntrade till lättja och fusk, inte till flit och självförkovran”, förklarade hon. Samtidigt sänktes skatterna drastiskt för den rikare delen av befolkningen – ett försök att ”stimulera investeringar”, eller helt enkelt att göra de rika rikare, beroende på vem man frågar.

Vad blev resultatet? Den redan krisande brittiska ekonomin hamnade i en ordentlig recession: rekord i antalet konkurser, en arbetslöshet som snabbt nådde över tio procent, och växande klyftor. Inflationen förblev dock hög.

Nästa val närmade sig och det såg minst sagt uselt ut för Thatcher. Som hennes biograf och trogne supporter Kenneth Harris har påpekat: ”en regering som valde massarbetslöshet blev snabbt impopulär”. Opinionssiffrorna draggade på botten. Protester och gatustrider avlöste varandra. Men Thatcher höll fast vid sin linje.

Först 1982 började inflationen sjunka. Samtidigt kom en internationell konjunkturuppgång som bromsade den skenande arbetslösheten något. Men det hade aldrig räckt för att vinna valet 1983. Räddningen blev dubbel: Labourpartiet hade splittrats, och på grund av majoritetsvalsystemet stod Storbritannien i praktiken utan socialistiskt regeringsalternativ. Thatcher fick också hjälp av en oväntad nationell kris. 1982 försökte den argentinska juntan besätta Falklandsöarna – en kolonial brittisk restprodukt utanför den argentinska kusten. Thatcher valde att gå i krig, ett risktagande som gick hem. Krisen vändes till en tillfällig nationalistisk yra, eller som hon själv uttryckte det: ”Den brittiska patriotismen återupptäcktes”. Stärkt av framgången kunde Thatcher till omvärldens förvåning vinna valet och fortsätta sin revolution med stärkt självförtroende.

Nu öppnades en andra front, mot det hon kallade ”den inre fienden”: fackföreningsrörelsen. Målet var att stöpa om den brittiska arbetsmarknaden enligt marknadsliberala principer, och då måste facket tämjas. Redan 1981 hade Thatcher utmanat det brittiska gruvarbetarfacket, den kanske mest radikala fackföreningen, men fått backa. Då hade hon varit illa förberedd. 1984 fanns det enorma mängder kol i lager och transporterna var säkrade. Lagstiftning hade dessutom försvagat fackets möjligheter att gå i laglig strejk. Inför hot om nedläggningar av ett stort antal gruvor, lönesänkningar och massavskedanden tog fackbossen Arthur Scargill ändå ut sina medlemmar i strejk. Den varade i ett år. Polis gick till attack mot arbetarna, djupa sår revs upp, hatet mot Thatcher osade i gruvsamhällena. Till slut fick facket vika sig. Konsekvensen: Den fackliga anslutningsgraden dalade från 30 till 22 procent på bara tre år, maktbalansen på arbetsmarknaden tippade kraftigt åt kapitalets håll, anställningsförhållandena blev osäkrare, löneutvecklingen stagnerade. Kenneth Harris beskriver det som en ”moralisk seger” för Thatcher. ”Från och med nu kunde den marknadsfilosofi som hon var anhängare av förverkligas i hela industrivärlden, eftersom regeringens ekonomiska strategi för kolindustrin hade segrat.”

Regeringen var redo för nästa stora steg: privatiseringsvågen. Den hade bara kluckat mot kajen innan gruvarbetarstrejken, med de inledande utförsäljningarna av en miljon kommunala hyresbostäder och delar av flygplans- och petroleumindustrin. 1984 öppnades fördämningarna helt.

Det började med utförsäljningen av det brittiska televerket – British Telecom. En omfattande reklamkampanj skulle locka britterna att köpa aktier. Thatcher själv talade hängivet om ”ägandedemokrati” och ”folklig kapitalism”. Privatiseringsidén skulle säljas med löften om nyrikedom och medbestämmande. Tricket gick hem. Därefter såldes statliga företag inom bensin- gas- tillverknings- och bilindustrin Även offentlig service avreglerades och privatiserades, däribland flyget, vattnet och elen.

De utlovade positiva effekterna av privatiseringarna uteblev. På kort sikt fick staten förstås in pengar, men på längre sikt stärktes inte tillväxten. Av ägandedemokratin blev det inte mycket – aktierna hamnade snart i finanskapitalets händer. Resultatet blev istället massavskedanden, sämre arbetsvillkor för de som blev kvar och sämre service för medborgarna. Men detta var närmast oviktigt för Thatcher. Privatiseringarna var en central del i ”den fria företagsamhetens revolution”. Det gemensamma skulle bli privat. Socialismen göras ogjord. Det var inte en pragmatisk fråga, utan en djupt ideologisk.

Thatcher lyckades dock inte gå hela vägen. När planerna på att privatisera sjukvården läckte ut från regeringskansliet blev det upprorsstämning och hon fick backa. Rodes Boyson förklarade det senare med nyliberalernas oblyga interna jargong: ”Väljarna betraktade välfärdstjänsterna som något fritt, som rättigheter, och det är svårt att ta ett köttben från en hund.” Men inte heller välfärden fredades från marknadskrafterna. Med tiden släpptes företag och vinsttänkande in bakvägen, genom entreprenader och andra marknadsmodeller. På så sätt kunde motståndet kringgås.

Parallellt med privatiseringsvågen var det dags för nästa fas i revolutionen: avregleringen av börsen och banksektorn. I den brittiska finansvärlden beskrivs 1986 som ”the big bang”, året då spärrarna brast, då spekulationen och lånekarusellen kunde ta fart på allvar. Yuppien var född, med mobiltelefon, chic kostym och sportbil. Londons innerstad – City – blev snabbt finansvärldens high society. Och med de samtidiga avregleringarna av finans- och valutamarknaderna över hela världen blev det globala finanskapitalet snabbt en maktfaktor. Det var dags för bubblornas tid. Och finanskrisernas.

Alla åtgärder hängde ihop. Alan Budd, Thatchers ekonomiska rådgivare, skulle senare ge ett konkret exempel: ”Att ta kamp mot inflationen genom att strama åt ekonomin och den offentliga budgeten var egentligen en dimridå för att knäcka facket och arbetarna”. Facket knäcktes i sin tur för att privatiseringarna skulle bli möjliga, privatiseringarna gav den avreglerade finanssektorn något att spekulera i, och så vidare. Det ena gjordes för att förstärka det andra. Tillsammans konstituerade de olika metoderna den nya eran: thatcherismen.

Förändra själen

Politiken tjänade ett högre syfte. Målet var, som Thatcher själv skriver, att ”återskapa en ekonomi som dominerades av fri företagsamhet och att stödja ett kapitalägande samhälle”. Allt hon gjorde syftade mot ett slags kapitalistiskt utopia.

Det handlade om något mer än att bara främja fritt företagande. ”Ekonomin är metoden, syftet är att förändra själen”, sade hon. Hon påstod sig vilja främja individuell frihet på en fri marknad. Men bakom frihetsretoriken fanns, som den politiske kommentatorn David Marquand påpekar i New Statesman, en djupt reaktionär sida: ”I realiteten var det marknadens disciplinerande verkan som attraherade henne, inte dess frigörande.” Genom piska och morot skulle britterna förvandlas från ”moraliska krypplingar” till pro-kapitalistiska arbetsmyror.

Thatcher var ideologiskt övertygad. Men ideologier är sällan frikopplade från klassintresset. David Harvey menar att kärnan i det nyliberala projektet egentligen är simpel: att stärka de ekonomiska eliternas makt, att återskapa den sociala och ekonomiska klasstruktur som välfärdssamhället börjat bygga bort. Och i en demokrati kräver en sådan strategi två saker: att arbetarklassen vilseleds och passiviseras, och att medelklassen solidariserar sig med eliten.

Här blir Thatchers gärning tydlig: hon försvagade den radikala arbetarklassen samtidigt som hon gav medelklassen löften om privilegier och gjorde dem till småkapitalister: ”äg ditt eget hem”, ”behåll mer av din lön”, ”bli rik på aktier”. Hon lyckades klyva befolkningen, slå sönder välfärdsstatens solidaritet. Samtidigt kunde hon, tillsammans med den nyliberala propagandaapparaten, tuta i majoriteten att de någras stigande rikedom är ett mått på en hel nations framgång. Att växande klyftor inte bara är nödvändiga, utan också det bästa för alla. Och att allt hänger på dig själv.

I en intervju påstod hon en gång att ”det finns inget sådant som samhället, bara individuella män och kvinnor, och deras familjer”. Det kan tolkas som ett försök att osynliggöra klassamhället. Men det kan också ses som en framtidsvision. Målet var att upplösa alla former av sociala gemenskaper, förutom familjen. Det handlade om att knäcka det starka samhället, den demokratiska kollektivism som byggdes genom välfärdsstaten och ersätta det med det privatiserade samhället. Målet var att utrota ”den socialistiska sjukan” och impregnera britterna mot varje framtida försök att bygga ett jämlikt samhälle.

Är det slut nu?

Problemet med utopier är att alla inte vill följa dem. Thatchers regeringsperiod började och slutade med gatustrider och polisbatonger. Till slut blev motståndet för stort. När hon 1990 försökte ersätta fastighetsskatten med en kommunalavgift som var lika för alla möttes hon av massdemonstrationer och upplopp – de värsta London sett på generationer. Det växande missnöjet, i kombination med hennes i efterhand något märkliga EU-motstånd, föranledde det konservativa partiet att genomföra en palatsrevolution.

Thatcher meddelade sin avgång som partiledare och premiärminister den 28 november 1990, på samma plats som hon mer än ett decennium tidigare hade vinkat till kamerorna med ett bestämt leende på läpparna. Nu hade hon tårar i ögonen. Dräkten var inte längre blå utan vinröd. Handväskan var dock kvar: ”Vi lämnar Downing Street för sista gången, efter elva och ett halvt underbara år. Vi överlämnar ett Storbritannien i ett mycket bättre tillstånd än det vi tog över”, förklarade hon, innan hon satte sig i baksätet på bilen och försvann.

Hade det blivit bättre? Inflationen hade sjunkit, räntorna likaså, finanskapitalet och belåningen hade exploderat och skapat en aura av framgång. Men till priset av permanentad massarbetslöshet, eroderad industri, stagnerade löner för arbetare, växande fattigdom, ökad polarisering och nyväckt främlingsfientlighet. ”Det sammanlagda resultatet blev en märklig blandning av låg tillväxt och vidgade inkomstklyftor”, konstaterar David Harvey.

Thatchers tid var över. Men Thatcher-eran upphörde inte med regeringsskiftet. Hela den politiska ramen hade förskjutits åt höger, nyliberalismen hade skrivits in i lagböcker och avtal, dess agenter hade fått skrivbord i samhällets alla institutioner. Privatiseringarna och nedskärningarna fortsatte under John Major. Och när Tony Blairs kom till makten 1997, efter 18 år av konservativt styre, var det med ett reformerat parti i släptåg. Blair och New Labour var i många stycken Thatchers barn.

Efter finanskris och en annalkande global depression har det nu öppnats en lucka i historien. Det går att tala om en ny brytningstid. Läget liknar det sena 70-talets: etablerade sanningar ifrågasätts, en ekonomisk politik som nyss ansågs omöjlig betraktas nu som nödvändig, makthavare och intellektuella gör politiska u-svängar. Den politik som Thatcher satte i verket framstår plötsligt som moraliskt bankrutt. Få vill öppet förknippas med den.

Omvändelsen kan i och för sig ifrågasättas. Vilka delar av det nyliberala paketet som kommer att överges, och om förändringen blir djupgående eller ytlig, återstår att se.

Delar av politiken, framförallt tron på avreglerade marknader, håller uppenbarligen på att överges. Politikerna talar om behovet av ett nytt Breton Woods och av demokratiska institutioner som motverkar och reglerar finanskapitalets frispel. Även monetarismen sviktar, budgetdisciplinen ges upp och keynesianismen tar mark, om än inte i Sverige. I USA driver Obama samtidigt på för utvidgad välfärd och i Storbritannien höjer Gordon Brown skatterna för de rika.

Men privatiseringarna, Thatchers kanske mest centrala ”reform”, fortsätter oförtrutet – på allt fler områden, in i välfärdens kärna, inte minst i Sverige. Trots massarbetslöshet saknar vi också strategier för full sysselsättning. Och facket är fortfarande hårt tillbakapressat, försvagat av fientliga lagar och globalisering. Spelplanen lutar fortfarande till kapitalets fördel.

Men framförallt: nyliberalismen är invävd i våra system, som styrmekanismer och praktik. Och i våra hjärnor, som moral och tankesätt. Själen är förändrad. Vi är alla en aning schizofrena: Är det Thatchers röst som ekar i huvudet. Är det Fredrik Reinfeldts? Eller kanske vår egen? ”Staten ska inte driva företag”, ”bryt bidragsberoendet”, ”budgettaket måste hållas.”

Kent Werne

Denna text är publicerad i tidningen Tvärdrag 3/2009
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s