I huvudet på Lars Calmfors

Sänkt arbetslöshet kräver sänkta löner. Det påstår i alla fall Svenskt Näringsliv och allianspartierna, med stöd av bland andra professor Lars Calmfors – som drivit samma linje i 25 år. I min bok Ofärdsland synar jag lönesänkarlinjen. Här följer ett bearbetat utdrag för den som vill förstå hur Calmfors & co tänker. Varför vill många nationalekonomer sänka lägstalönerna?  Hur väl rimmar deras teorier med verkligheten? Och finns det ett alternativt sätt att tänka? En annan politik? (Spoiler: ja, det finns det).

Jag går till biblioteket i Sundbyberg och lånar Klas Eklunds Vår ekonomi, en grundbok i nationalekonomi som har getts ut i 13 upplagor, sålts i en halv miljon exemplar och lästs av tiotusentals studenter sedan den gavs ut första gången 1987.

Redan i inledningskapitlet får vi veta att nationalekonomer ogärna befattar sig med den verkliga samhällsekonomin när de gör sina analyser, bedriver forskning och ger förslag till politiker. Istället handlar det om att ”avlägsna sig från verkligheten”.

Det är nämligen oerhört svårt, konstaterar Klas Eklund, att ”avgöra vilka förändringar – av priser, arbetslöshet, med mera – som följer av vilka åtgärder och exakt vilka mekanismer det är som lett fram till just det resultatet”. Och man kan ju inte göra som kemister; stänga in ekonomin i ett laboratorium och experimentera.

Ändå är det ungefär så man försöker göra, fast i fantasin. Eklund skriver att ”ekonomerna i sina resonemang ofta utgår ifrån teorier och abstrakta modeller av verkligheten”, där de genom tanke- och räkneexperiment ”testar sina hypoteser”.

För att komma någon vart gör man ”en rad förenklande antaganden”, till exempel att alla individer agerar rationellt och egennyttigt. ”I den ekonomiska teorin antar man alltså att varje människa och varje företag gör en kalkyl över varje transaktion, varje aktivitet och varje resursinsats – vad de kostar och vad man får ut av dem.”

Villy Bergström, nationalekonom av samma snitt som Klas Eklund och tidigare vice riksbankschef, har uppmärksammat att ”den ekonomiska människan är identisk med liberalismens människouppfattning”. Och ”man kan tillspetsat säga att en nationalekonom är en person med doktorsgrad i liberalism”.

Det vill säga en nationalekonom skolad i den neoklassiska traditionen. Den som dominerade innan 1930-talet, som trängdes tillbaks av keynesianismen, för att till slut göra comeback på 70- och 80-talet i ny tappning fast med samma grundsatser.

Det finns förstås opponenter. Oliktänkare. En av dem är Lars Pålsson Syll, docent i ekonomisk historia, doktor i nationalekonomi och professor i samhällskunskap vid Malmö högskola, som bland annat skrivit boken Den dystra vetenskapen.

”Den neoklassiska hegemonin är fullständigt total i Sverige”, säger han när jag ringer upp. Vilket gör att nationalekonomer som regel predikar ”nyliberala idéer”, eller manchesterliberala om man så vill. Ja, under alla omständigheter liberala.

Det gäller inte bara synen på människor, utan också på marknaden.

I Klas Eklunds bok får man veta att ”det märkliga med en fri marknad är att den av sig själv, under vissa antaganden, söker sig mot jämvikt. Så fort priset avviker från jämviktspriset börjar ekonomin en anpassning mot jämvikt.”

Tron på fria marknaders självreglerande kraft är genomgående.

”Man tänker sig att man har marknader av olika slag, och på dessa marknader samspelar utbud och efterfrågan”, förklarar Lars Pålsson Syll. ”Och när utbud och efterfrågan är lika stort får man ett jämviktspris, med en viss kvantitet som man säljer av vara.”

Om utbudet blir större än efterfrågan pressas priset ner till den punkt där linjerna åter skär varandra, och så är balansen återställd. Och tvärtom.

Eller som det beskrivs i finansdepartementets långtidsutredning 2011: ”På perfekta marknader anpassar sig alltid priset så att efterfrågan vid varje tidpunkt är lika med utbudet. Är utbudet större än efterfrågan så faller priset och vice versa.”

Så fungerar också arbetsmarknaden i teorin. Folk bjuder ut sin arbetskraft (arbetsutbudet), företagen köper den (efterfrågan), till en viss lön (priset). Och om det uppstår ett ”utbudsöverskott”, det vill säga arbetslöshet, beror det enligt den här modellen helt sonika på att priset, det vill säga lönen, satts för högt.

”Jämviktslönen är p1”, skriver Klas Eklund. ”Men antag nu att lönen av någon anledning – till exempel starka fackföreningar – pressas upp över nivån p1 till p2.” Då blir produktionen olönsam och ”således vill inte arbetsgivarna anställa så många.”

Men det fixar man till genom att ”låta marknadsmekanismen ha sin gång, det vill säga att låta utbudsöverskottet pressa ned priset till dess jämvikt nåtts igen”, skriver Eklund. ”Arbetslösheten botas därigenom av sig själv, genom att lönenivån sjunker.”

Nu sker ju sällan saker ”av sig själv” i den verkliga ekonomin. Sänkt lön är som regel resultatet av ett aktivt beslut. Ungefär som i Sundsvall 1879, när de internationella trävarumarknaderna vek och sågverkssägarna dumpade lönerna för arbetarna med 30 procent över en sommar, trots att staten beviljat ett enormt stödlån.

Då blev det strejk. Den första stora i Sverige. Sedan följde facklig organisering, fler strejker, Ådalskravaller, Saltsjöbadsavtal, centrala löneförhandlingar, kollektivavtal socialförsäkringar och arbetsrätt. Och det är just dessa landvinningar som skapar problem för den teorin om den perfekta marknaden. De ses som störningar i ”arbetsmarknadens funktionssätt”. Som hinder.

Kollektivavtalen förhindrar nämligen företagen att dumpa lönerna och arbetarna att bjuda under varandra. A-kassan och andra trygghetssystem skapar en absolut lägstanivå – en så kallad reservationslön – som varken folk eller fack behöver gå under i händelse av arbetslöshet och tilltagande desperation. Och arbetsrätten, i form av Lagen om anställningsskydd, gör så att företagen inte hur som helst kan göra sig av med äldre och dyrare arbetskraft och ersätta den med billigare.

Allt detta kan tyckas rimligt, men inte för en neoklassisk ekonom. För som Klas Eklund beskriver hållningen: alltför ”stela löner betyder att arbetslösheten består”.

Vilket betraktas som löntagarnas, fackens och politikernas fel.

Enligt de teorier och modeller man använder sig av beror ju arbetslösheten på för höga löner, och lösningen är därför självklar: sänkta lönekrav och fler låglönejobb. Arbetarna måste helt enkelt sälja sig billigare om de vill att någon ska köpa deras arbetskraft. Och eftersom det inte händer av sig självt måste politikerna agera.

Det neoklassiska receptet har sett ungefär likadant ut sedan början av 1990-talet: sänkt a-kassa, höjda a-kasseavgifter, sänkt skatt på arbete, uppluckrad arbetsrätt, skärpta krav på arbetslösa, decentraliserade löneförhandlingar och inskränkt strejkrätt – ”strukturella reformer” som antas förbättra arbetsmarknadens ”funktionssätt”. Det vill säga få den att fungera mer som i de nationalekonomiska modellerna.

På DN Debatt 1996 ondgjorde sig till exempel nationalekonomiprofessorn Lars Jonung – tidigare Carl Bildts rådgivare – över att ”systemet med kollektivavtal i kombination med övrig arbetsrätt fungerar som en omfattande prisreglering” och att denna reglering var ”den centrala förklaringen till dagens bestående arbetslöshet”, eftersom den förhindrade att lönerna pressades ner. De arbetslösa (”utbudsöverskottet”) hade varken tvingats eller tillåtits konkurrera med de som hade kvar sina jobb genom lägre löneanspråk.

Ett par år tidigare hävdade Lars Calmfors lönesänkarlinjen på samma debattsida: ”Större lönespridning framstår som nödvändig för att öka sysselsättningsmöjligheterna för arbetskraft med lägre produktivitet. Detta kräver sannolikt ytterligare sänkningar av såväl arbetslöshetsersättning som socialbidragsnormer eftersom dessa sätter ett golv för de lägsta lönerna. Ett särskilt problem utgörs av de höga ungdomslönerna.”

Och i den tonen har det fortsatt, med varierande fokus.

Det är oklart om Klas Eklund, som ju är socialdemokrat (tillhörde den så kallade ”Kanslihushögern” på 80-talet), instämmer i rekommendationerna. Han har ju skrivit en lärobok. Senare presenterar han också den brittiske ekonomen John Maynard Keynes invändningar, de som Lars Pålsson Syll ser som helt avgörande, och som en gång satte neoklassikerna på avbytarbänken.

Enligt Keynes kan man inte stirra sig blind på lönerna. Det kanske funkar i teorin att pressa ner priset på arbetskraft, men i praktiken är det svårt. Folk accepterar sällan lönesänkningar, och även om det skulle gå blir det knas, eftersom det som är en kostnad för arbetsgivaren samtidigt är en inkomst för den som jobbar. Och i en modern marknadsekonomi är det ju tänkt att löntagarna ska konsumera bilar, kläder, öl, biobiljetter, resor till Kanarieöarna och vad det nu är som företagen vill kränga. Och pressar man ner lönerna i kristider, ja då minskar köpkraften, vilket drabbar företagen, som måste sparka mer folk – och så fortsätter det nedåt i en depressiv spiral.

”Det som är bra för den enskilde arbetsgivaren behöver inte vara bra för ekonomin i stort”, säger Lars Pålsson Syll. ”Om ett företag eller en delbranch lyckas få billigare arbetskraft genom att sänka lönerna, ja då är det inget samhällsproblem. Problemet uppstår om lönesänkarstrategin blir allmänt förekommande. För då minskar den totala efterfrågan i ekonomin, och då blir arbetslösheten i slutändan ännu högre.”

Det är den ”aggregerade” – samlade – efterfrågan det hänger på. Därför borde staten parera en annalkande kris genom att underbalansera budgeten, skapa offentligfinansierade jobb, satsa på infrastrukturprojekt och öka konsumtionskraften. Och absolut inte sänka a-kassan, eftersom den hjälper till att dämpa efterfrågefallet.

Alltså, lönesänkningar ökar risken för att fler jobb går förlorade, eftersom den totala efterfrågan i ekonomin sjunker.

”Till det kommer en ökad ojämlikhet i inkomster och välfärd”, säger Lars Pålsson Syll. ”En ojämlikhet som ju har ökat kraftigt i Sverige under de senaste tre decennierna, men som drivs på ytterligare av en utbudsorienterad politik. Och ojämlikheten kan i sig få väldigt negativa effekter på sysselsättningen.”

Nationalekonomer har som regel hävdat att små inkomstskillnader och hög arbetslöshet går hand i hand. Man har sagt till politikerna att de måste välja mellan att utjämna klyftorna och att skapa fler jobb. Men på senare tid har allt fler ekonomer vänt sig emot den uppfattningen. Senast i februari 2014 släppte IMF en rapport där man slog fast att en relativt hög omfördelning av inkomster inte tycks ha några negativa effekter på tillväxt och sysselsättning. Ja man drog rent av slutsatsen att ”lägre inkomstojämlikhet korrelerar kraftigt med snabbare och mer uthållig tillväxt”.

Med andra ord menar man att ökad jämlikhet är bra för ekonomin.

Kanske är det forskning som Calmfors och andra bör ta del av.

Kent Werne

Annonser