Riskfri riskkapitalism

Dagens riskkapitalister är anmärkningsvärt ointresserade av risk

(Publicerad i Dagens Arena 11/2 2014)

Under våren visas en ny säsong av ”Draknästet” på TV8 – programmet där ett gäng riskkapitalister ”letar efter nästa lukrativa uppfinning eller affärsidé”. Lite som affärslivets Idol, med Anders Holm istället för Anders Bagge i juryn.

Dessa drakar (eller affärsänglar som de vanligen kallas), liksom deras lite större kusiner venture-bolagen, omskrevs nyligen som ”riktiga riskkapitalister” i Veckans Affärer. De satsar pengar i uppstarten av företag, tänk Spotify och iZettle.

På senare år har dock den här typen av riskkapital blivit en bristvara. De riskkapitalister som dominerar scenen i dag, och som har blivit den privatiserade välfärdens omstridda ansikte, är av ett helt annat slag. De sysslar med så kallade ”leveraged buyouts”.

De shoppar företag genom en kombination av fondkapital och banklån, med målet att sälja dem med hög avkastning. Göra en ”exit”, som det heter. Eller mer konkret: köp en vårdkoncern, öka vinsten, expandera den och sälj inom tre till åtta år.

Man inriktar sig på ”medelstora företag med ett starkt kassaflöde och stor vinstökningspotential”, som IK Investment Partners, en av de största aktörerna uttrycker det. Och kassaflödet har minst sagt varit ymnigt på senare år. Nyckelfigurer som Björn Savén, Robert Andreen och Conni Jonson är alla miljardärer. Att som journalisten Lotta Engzell Larsson kröna dem till ”finansfurstar” är alltså inte fel.

Men att kalla dem riskkapitalister är egentligen missvisande. För vad riskerar de? Fondkapitalet kommer från pensionsfonder och försäkringsbolag, alltså från kreti och pleti, medan Savén & co håvar in förvaltningsavgifter (2 procent av fondkapita­let årligen) och så kallad carried interest – oftast en femtedel av försäljningsvinsten.

Framför allt vet de att utnyttja billiga krediter för att maximera avkastningen. De köper ”företag med andra människors pengar genom att strukturera förvärven som bostadslån”, som författaren Josh Kosman har beskrivit det.

Liknelsen med bostadslån är inte dum. Förutom att buyout-bolagen, till skillnad från husköparen, varken står för räntan eller amorteringarna. Det gör i stället företagen som köps upp. Det är därför man vill ha ett ”starkt kassaflöde” – det vill säga stabila vinstmarginaler. Och just detta fann man i de skattefinansierade sektorerna.

”Kombinationen av relativt säkra och förutsägbara intäktsströmmar och inga eller låga fasta kostnader innebär att … i stort sett hela verksamheten kan köras på lånade pengar”, konstaterar finansanalytikern Tomas Linnala på Avanza Bank.

Under de år jag har granskat buyout-bolagens affärer har jag ofta slagits av att de försöker framställa sig som generösa bidragsgivare till välfärden, särskilt när det flaggas för vinstbegränsningar eller andra regleringar.

”Om inte riskkapitalisterna är intresserade av att finansiera och bygga upp välfärdssektorn så blir frågan vem som då ska göra det”, skrev till exempel Svenska Riskkapitalföreningens förra vd Marie Reinius för inte så länge sedan.

I mars släpper jag och fem andra journalister boken ”Den stora omvandlingen – en granskning av välfärdsmarknaden”, där jag bland mycket annat synar Marie Reinius påstående om att välfärden får svårt att klara sig utan riskkapitalet.

Och jag kan konstatera att de sällan investerar något, i alla fall inte i ordets vardagliga betydelse. I en rapport konstaterar Skatteverket att ”de lånemedel som kommer från ägare och externa långivare vid förvärven går till de tidigare ägarna och kommer således inte de förvärvade välfärdsföretagen till del”. De uppköpta företagen får i stället leva på pengarna som trillar in från kommuner och landsting. En del av skattemedlen satsas på något nybygge eller i nya sängar och bänkar, men de ”återinvesteringar” man pratar om handlar till övervägande del om ytterligare uppköp av skolor och vårdcentraler.

Det är så koncernerna växer och blir värda mer på marknaden.

Vi har också rätt att tjäna pengar på vård”, svarade IK Investment Partners, efter att de fått kritik för att ha plockat ut en miljard ur sitt alltmer svårsålda Attendo Care.

Den rätten kan snart vara förlorad. Men riskkapitalisterna har blåst till strid, och argumentet att välfärden är beroende av deras goda vilja är en del av försvarslinjen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s