Ideologen är naken

JB:s förre vd Anders Hultin spelade en nyckelroll i att driva igenom skolpengs- och friskolesystemet. Nu får hans ideologi mothugg av verkligheten.

Krönika i Dagens Arena 3/10 2013

I tisdags deltog JB Educations före detta vd Anders Hultin i ett samtal om ”det fria skolvalet” i ABF-huset i Stockholm.

Numera driver Hultin ett antal avknoppade JB-gymnasier under varumärket ”Fria läroverken”. Ingen stor förändring kan tyckas, men i själva verket har Hultins cirklar rubbats rejält på senare tid.

Med JB-affären har inte bara hans vd-gärning ifrågasatts, utan också det skolpengs- och friskolesystem han har varit med om att driva fram.

Faktum är att Hultin spelat en nyckelroll i det han själv beskriver som ”avregleringen av ett långt gånget offentligt monopol”.

Och han skyltar gärna med det.

Strax före jul förra året fick alla anställda inom JB ett brev från Anders Hultin, där han berättade en anekdot från tiden som ungmoderat i Linköping 1987:

”En eftermiddag kom jag till moderaternas partiexpedition i Linköping och fann Anders Borg i konferensrummet med saxen i högsta hugg. Utspritt på bordet låg VHS-kassetter, dåtidens DVD-skivor. Det var en amerikansk videoinspelning vars omslag Anders försökte få att passa i de trånga plastfickorna som omgav fodralet. Filmen var från serien ”Free to choose” av nobelpristagaren Milton Friedman och hans hustru Rose Friedman och handlade om skolpeng. Anders ville använda filmen till ett antal studiecirklar för unga – men ytterligt seriösa – unga moderater i Östergötland.”

Friedmans medicin mot ”det överreglerade samhällets sjukdom” var avregleringar, konkurrens och valfrihet. Inte minst inom skolan, som enligt honom led av ”byråkratisering och centralisering” och behövde befrias från ”utjämningsreligionen”. Ett skattefinansierat skolpengssystem ”skulle öppna en enorm marknad som kunde dra till sig nya intressenter” och ge föräldrar och barn rätten att välja och välja bort.

Sverige har följt Friedmans recept som inget annat land i världen. Vilket till stor del är Anders Hultins förtjänst.

Som sakkunnig på Per Unckels utbildningsdepartement 1991 till 1994 var han en av huvudarkitekterna bakom skolpengs- och friskolereformen. Efter valförlusten 1994 medgrundade han Friskolornas Riksförbund och Kunskapsskolan, jobbade på ett utbildningsföretag i London ett tag, och blev förra året kapten på det sjunkande JB-skeppet.

Hultin har alltså en del att ställas till svars för, och försvara.

I ABF-huset beskrev chefen för Skolverkets utvecklingsavdelning Erik Nilsson krisen i skolan: ”Generellt kan vi säga att svenska elevers resultat i de internationella studierna har försämrats påtagligt under de senaste 20 åren. Och skillnaderna mellan skolor och mellan elever med olika social och utbildningsmässig bakgrund har ökat.”

Det beror inte bara på skolpengen och friskolorna, menade han, ”men skolvalet har lett till ökad segregation, och därmed till såväl ökade skillnader som försämrade resultat.”

Så vad svarar Hultin?

Han ifrågasatte relevansen i de internationella jämförelserna, eftersom de visar en ”relativ försämring”. Dessutom stirrar sig många blinda på likvärdighetsprincipen, menade han, och återanvände Margaret Thatchers argument att det växande gapet mellan toppen och botten är oviktigt så länge botten rör sig uppåt.

Att botten faktiskt inte rört sig uppåt valde dock Hultin att blunda för. Om verkligheten inte beter sig som ideologen förutsett måste det vara något fel på verkligheten.

I brevet till JB-lärarna berättade Hultin att han ”i snart tjugo års tid har fäktats mot de som ifrågasatt om skolpengen är bra”, och själv har han ”aldrig tvivlat”.

I ABF-huset uttryckte han dock tvivel. Men inte över systemet utan över det mänskliga materialet: ”Ett fritt skolval som inte åtföljs av välinformerade föräldrar som kan göra genomtänkta val och sortera bra skolor från dåliga skolor är ett system som inte heller fungerar.”

Problemet, får man anta, var väl att de cirka 12 000 elever med tillhörande föräldrar som en gång i tiden valt en JB-skola inte hade varit ambitiösa nog i sina studier av koncernens årsredovisningar.

De hade varit dåliga konsumenter och fick därför ta konsekvenserna av sitt val.

Sådana är marknadens villkor. Hur ska barnen annars lära sig välja rätt?

Kent Werne

Denna text är publicerad i Dagens Arena 3/10 2013
Text © Kent Werne. För återpublicering krävs tillstånd av författaren.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s