Vilka har lämnat (s)keppet?

Socialdemokratins kris beskrivs ofta som medelklassens fanflykt. Men hur är det egentligen med arbetarklassen? Är den lika S-märkt som förr? Jag har letat fram statistik från partisympatiundersökningar och valundersökningar genom åren som visar att S-krisen är mer komplex än vad många tror.Det här diagrammet visar stödet för Socialdemokraterna i SCB:s partisympatiundersökningar (PSU) 1989-2010, uppdelat på facklig tillhörighet (LO, TCO, SACO). Statistiken finns på SCB:s hemsida (från 1998) och i SCB:s pappersarkiv. Visst tappar S rejält inom TCO, särskilt de senaste fyra åren. Men fallet är också stort bland LO-anslutna, och tappet inom LO blir ännu tydligare om man går längre tillbaks i tiden. Med hjälp av Valundersökningen, ”Valu” (som utförs av SCB och Göteborgs universitet i samband med riksdagsvalen) kan man få syn på långsiktig trend där S fallit från en nivå på strax under 70 procent  inom LO-kollektivet i början av 80-talet, till strax över 50 procent idag. Det här diagrammet illustrerar detta.

Man kan också dissekera frågan genom att titta på (s)tödet i de olika arbetar- och tjänstemannaskikten. Både PSU och Valu pekar på att S tappat mycket mark bland såväl arbetare som lägre tjänstemän sedan slutet på 70-talet och början på 80-talet. Det här diagrammet (PSU) visar på ett ras bland arbetare från 65-70 procent till drygt 50 sedan 1984. Samtidigt har stödet bland lägre tjänstemän (se indelning i olika skikt här) gått från omkring 50 till 35 procent. Bland tjänstemän på mellannivå och högre tjänstemän är det dock svårare att uttyda en långsiktig trend. Samma mönster syns i det här diagrammet (Valu), och där kommer man ända tillbaks till 1976 med hjälp av publicerade rapporter.

Det sista diagrammet visar hur stödet för S förändrats inom arbetarklassen och den breda medelklassen sedan 1956 (här har man slagit samman olika yrkeskategorier). På 54 år har Socialdemokraterna gått från att vara arbetarklassens sjävklara parti, med stöd från en bra bit över 70 procent av arbetarna, till ett parti som bara engagerar hälften av arbetarna.

Slusats: visst tappar Socialdemokratin mycket bland tjänstemän, särskilt då bland lägre tjänstemän. Men än mer anmärkningsvärt är kanske fallet inom LO-kollektivet, bland arbetare, särskilt om man jämför med hur det såg ut när Socialdemokraterna var ett 45-50-procentsparti. Som jag konstaterar i den här artikeln om socialdemokratins kris: Det räcker inte med att beskriva krisen som ett tapp i någon specifik grupp. Raset är stort bland såväl arbetare som lägre tjänstemän, inom såväl arbetarklass som medelklass. Socialdemokraterna tycks helt enkelt ha förlorat sitt folk. Frågan är hur man ska lyckas knyta ihop den gamla löntagaralliansen igen?