Publicerad av Reaktionerna på Du sköna nya hem har börjat dyka upp i medierna. Först i Aftonbladet, där Petter Larsson skriver om stängda städer. Han lyfter fram den dominoeffekt jag skriver om i boken – där den allt tuffare situationen på hyresmarknaden och möjligheten att göra ett klipp driver på ombildningarna i Stockholm. Han diskuterar också konsekvenserna av privatiseringarna och den avvecklade bostadspolitiken: förstärkt segregation och ökad bostadsbrist.
I Expressen tar Sakine Madon upp boken på Ledarplats – en artikel som är värd en kommentar. ”Hafsiga privatiseringar, som kan visa sig ha varit olagliga, förtjänar kritik”, skriver hon, och tar upp de konflikter som uppstått i många bostadsområden i Stockholm i samband med ombildningsprocesserna, liksom de miljonklipp som många gjort.
Men Sakine Madon trivs inte helt med resonemanget. ”Werne själv försöker beskriva ombildningarna som något nyliberalt”, skriver hon, och tycker detta förvirrar. Bostadsrätt är ju i grunden en arbetarrörelseidé, menar hon. Vilket delvis är riktigt. Problemet är bara att bostadsrätt idag är något annat än bostadsrätt för 80 år sedan när HSB började bygga kooperativt. På den tiden funkade bostadsrätt ungefär som kooperativ hyresrätt gör idag – medlemmar stod i kö och betalade en fast insats när de flyttade in, en insats som de fick tillbaks när de flyttade. Men idag funkar det ju inte så. Sedan slutet av 60-talet har bostadsrätten avreglerats, och idag köper och säljer folk bostadsrätter på en fri marknad. Den som betalar mest får flytta in, och den som inte har råd eller inte kan få lån blir utan. Visst kan man beskriva det som kooperativt – men knappast som särskilt vänster. Då ligger det närmare marknadsliberalismen.
Det är också i första hand Moderaterna och de borgerliga stödpartierna som har drivit på ombildningarna. Sedan 2007 har 22 000 allmännyttiga hyresrätter blivit bostadsrätter i Stockholm, 8000 av dem i innerstan. Det är ingen slump. ”Hanteringen av ombildningsärenden skall ges högsta prioritet i bostadsbolagen”, deklarerade Kristina Axén Ohlin strax efter valsegern 2006. Och så blev det. Och det är ju inget konstigt med det. Ombildningen av allmännyttan är tydligt förankrad i Moderaternas partiprogram, och en del av en marknadsliberal argumentation för ett mer spritt ägande och mindre av offentliga lösningar. Nu hade väl äganderätt varit det optimala utifrån den synvinkeln – en form som nu införts för nyproducerat – men bostadsrätten var ett bra andrahandsval eftersom den fyller ungefär samma syfte och redan var en etablerad bostadsform.
Sakine Madon tycker också att jag försöker ”framställa ’ickevita’ förortsbor som de stora vinnarna” i mitt ”drömsystem med subventioenrade hyror i stan”, och kallar det ett ”skämt”. Istället föreslår hon marknadshyror – ”det är mer rättvist”. ”Det ska kosta mindre att hyra lägenhet i ett miljonprogram än mitt i stan”. Man kan förstås undra vilken slags rättviseteori hon grundar detta på? Och vad konsekvenserna av ett sånt system blir?
Något ”drömsystem” har hyresmarknaden i innerstan dock aldrig varit – mycket på grund av den omfattande svarthandeln i den privata hyressektorn, och på grund av att folk sitter kvar på kontrakt i flera år utan att bo där. Men sånt borde kunna motverkas med bättre lagstiftning och stärkt kontroll. Att införa marknadshyror skulle knappast öka ”ickevitas” möjlighet att bo i innerstan – i alla fall inte som inkomstfördelningen mellan oinvandrade och invandrade ser ut idag. Om hyrorna hålls nere genom att allmännyttan sätter normen (ett system som upphör 1 januari 2011) och bostadsbyggandet samtidigt får statligt stöd, har låginkomsttagare betydligt större chans att hitta en bra lägenhet till ett överkomligt pris centralt, än om innerstan bara består av bostadsrätter och dyra hyresrätter. Det säger sig självt. If you can´t pay, you can´t live. Forskningen visar tydligt att den sociala och etniska segregationen förstärks om bostadsrätterna blir fler och hyrorna höjs i innerstan. Det är inte ett skämt, utan fullaste allvar.
Kent Werne 