Publicerad av För fyra år sedan lyftes Barack Obama till makten av en majoritet som ville ha förändring. Segertalet i Chicago på valnatten sände vågor av hopp över USA. ”Vi har väntat länge”, skanderade Obama, ”men i natt, sedan vi gjort vad vi gjort, i detta val, i detta avgörande ögonblick, har förändringen kommit till Amerika.”
Om två veckor kan Obamaepoken vara över. Då kanske istället Mitt Romney håller segertal inför en jublande folkmassa. Det är jämt skägg i opinionsundersökningarna och utgången är extremt oviss. Det som talar för Obama är att han verkar ha övertaget i några viktiga ”swing states”, och så snart den sista debatten är över kommer presidenten och kampanjledarna rikta all energi på dessa – för att ro hem de elektorsröster som behövs för att säkra fyra år till.
En avgörande faktor är om Demokraterna lyckas mobilisera folk till valurnorna – om de som röstade på Obama 2008 är beredda att ge honom en chans till, trots att förändringen till stor del uteblivit.
Under arbetet med Amerikansk höst mötte jag dussintals krisdrabbade amerikaner. Folk som tappat jobbet, a-kassan, sjukvårdsförsäkringen och sina hem. Många av dem hade också tappat hoppet och tron. På Obama. På att USA är möjligheternas land. På att förändring är möjlig.
Det är den uppförsbacken Barack Obama har haft framför sig i valkampanjen. Han har slagits mer mot sina egna mediokra resultat än mot Republikanernas och Mitt Romneys politiska förmåga.
I den svenska debatten har mycket fokus hamnat på den amerikanska högern, på den återuppväckta konservativa energin, på Teapartyrörelsen. Vilket förstås är en viktig berättelse. Men jag vill ändå hävda att om Obama förlorar valet så gör han det främst på grund av att förändringsprojektet blev en halvmesyr. Stimulanspaketet förhindrade en ännu värre katastrof. Sjukvårdsreformen – om än urvattnad – var sedd i sitt sammanhang en historisk bedrift. Men sedan?
Under valkampanjen har Obama försökt blåsa upp sina reformer, pekat på att USA är på rätt väg. Men för de miljontals amerikaner som fortfarande går utan jobb efter tre-fyra år, som tvingats ta skitjobb för att överleva, som fått sina hem beslagtagna av de banker som fick hundratals miljarder av staten, som för första gången tvingats ställa sig i en brödkö – för dem är det svårt att uppbåda någon större entusiasm.
Långt ifrån alla skyller eländet på Obama. De vet att han fick en enorm kris i knäet, att USA:s problem är djupgående och att Republikanerna inte visat ett uns av kompromissvilja sedan dag ett. Men många av de jag mötte och som röstat på Obama 2008 hade ändå hoppats på oändligt mycket mer. På större beslutsamhet, på kämpaglöd, på att han skulle fortsätta driva opinionen framför sig. Och glappet mellan hopp och utfall, mellan dröm och verklighet, är ett av de mest formerande hålen i Obamas Amerika.
Visst finns det hundratusentals Obamaktivister som är redo att ge honom en andra chans, och som kämpar hårt för att rädda det som trots allt genomförts. Men många kommer rösta för ”four more years” mer av rädsla för alternativet än av en brinnande längtan. Andra har gett upp och kommer sannolikt inte rösta alls. Och så finns det förstås de som byter sida och ger Romney sitt stöd. Inte sällan ovetandes om vilken politik som väntar om Romney vinner.
Läs mer om min reportagebok: Amerikansk höst – reportage från ojämlikhetens land.
Kent Werne 
Att Obama är en skitstövel, det visste jag innan det förra valet. En lögnhals som springer ärenden åt Wall street, vapenindustrin och hela den giriga och korrupta, verkliga, makten i USA. Han har såklart brutit alla vallöftena och vad är det för ”change” han babblade om? Före det förra valet sa jag till folk att det inte är någon skillnad på en vit eller svart Bush och de ställde sig undrande till mitt påstående!? Om de inte har fattat, nu, att ”Obama-stunten” var ett bedrägeri, orkestrerat av den USA:iska makteliten så lär de aldrig begripa! Bäva månde världen…