I början av oktober sjönk den öppna arbetslösheten i USA under 8 procent för första gången på fyra år, vilket Obamakampanjen inte var sena att spinna på. Men arbetslösheten är fortfarande betydligt högre än innan finanskrisen, och den klena återhämtningen borde egentligen erbjuda öppet mål för Mitt Romney. Frågan är väl bara om han kommer lyckas övertyga tillräckligt många väljare om att hans politik är en bättre medicin än Obamas.
I Amerikansk höst skildrar jag hur jobbkrisen har pausat karriärer, kraschat privatekonomier och lagt drömmar i backläge. Hur miljoner amerikaner har fallit genom de glesa skyddsnäten och till slut gett upp hoppet om att någonsin hitta ett nytt arbete, eller tvingats ta ett deltidsjobb med usel lön i servicesektorn bara för att överleva. (Läs inledningen till kapitlet Afterwork i kristider här).
Arbetslösheten är i själva verket betydligt högre än vad den officiella siffran ger sken av; bara de som aktivt söker arbete räknas, inte de som gett upp. Och den som tar ett ströjobb, om så bara två timmar i månaden, faller också ur statistiken. Om de här grupperna adderas till de aktivt jobbsökande får man fram något som kallas ”verklig arbetslöshetsnivå”. Under 2012 låg den på mellan 15 och 20 procent, beroende på hur man räknar.
Omkring 26 miljoner amerikaner är hel- eller deltidsarbetslösa. Och det tydligaste tecknet på att den här krisen är annorlunda än tidigare recessioner är den utbredda långtidsarbetslösheten. Forskarna varnar nu för en ”permanent arbetslös underklass”.
Det var förstås inte Obamas fel att arbetslösheten skenade. USA drabbades extra hårt av den hemmagjorda finanskrisen. En fjärdedel av alla förlorade jobb i världen försvann i USA enligt Internationella Valutafonden. I slutet av 2009 hade mer än åtta miljoner amerikaner kastats ut i arbetslöshet.
Det hade kunnat vara betydligt värre. Obamas stimulanspaket på 825 miljarder dollar – motsvarande sju svenska statsbudgetar – förhindrade ett större ras i ekonomin. Opartiska ekonomer bedömer att mellan två och tre miljoner jobb räddades eller skapades.
Republikanerna har kallat stimulanspaketet ett dyrt fiasko som bara byggde på skuldberget. Andra har i stället hävdat att stimulanspaketet var för litet. En av dem är Paul Krugman, som ville se en mycket större satsning för att täcka upp gapet i ekonomin. I den nya boken End this depression now! – som på svenska fått den något märkliga titeln Bankrutt? – argumenterar han för en kraftfull keynesiansk politik som vägen ur krisen.
Nu är dock Obamas stimulanspengar slut, och sedan mellanårsvalet 2010 har Republikanerna blockerat alla försök att angripa arbetslösheten genom fler satsningar. I stället har fokus – precis som i Europa – legat på åtstramningar för att få bukt med budgetunderskottet. Delstatsregeringarna har skurit bort hundratusentals offentliga jobb de senaste två åren, och de annars svaga trygghetssystemen klipps nu sönder ännu mer.
Ekonomerna räknar med att minst 10 miljoner jobb måste skapas för att få ner arbetslösheten till 2005 års nivå. Om Obama vinner valet men Republikanerna ror hem representanthuset kommer han vara bakbunden i minst två år till. Om Romney vinner, och Republikanerna tar över hela kongressen, väntar stora skattesänkningar och satsningar på oljeborrning – något som Romney påstår ska skapa 12 miljoner jobb de närmaste fyra åren. Den medicinen har prövats förut, senast av George W. Bush. Och med facit i hand kan man nog konstatera att den inte funkat särskilt bra.
I boken Aftershock lyfter Bill Clintons gamle ekonomiske rådgivare Robert Reich upp en viktig aspekt. Krisen kommer hålla i sig och en stor del av befolkningen förbli arbetslös, tror han, så länge man inte gör något åt det grundläggande problemet, nämligen de dalande lönerna och växande klyftorna. De rikas konsumtion räcker inte till för att boosta ekonomin, det måste till en inkomstutjämning för att få hjulen att snurra.”Until this transformation is made our economy will continue to languish and our politics will grow more bitter”. Och då är knappast ännu mer skattesänkningar för de rika en lösning. Mer om detta i kommande inlägg.
En kommentar