Vinst och förlust i välfärden

Debatten om vinsterna i välfärden har blossat upp på nytt under hösten. Och jag har borrat i frågan i en rad artiklar. I en analys reder jag ut vad Ilmar Reepalus föreslagna vinsttak egentligen innebär. Alliansen och lobbyisterna blev i varje fall inte glada. I en artikel beskriver jag bakgrunden till det – en mer än tre decennier lång kamp för vinstintresset. Vad är det som står på spel? Förra året gjorde de sju största friskolekoncernerna en rörelsevinst på närmare en miljard. Den marknadsledande skoljätten Academedia har fyrdubblat sin omsättning på fem år och tjänar nu 8000 kronor på varje barn årligen, främst genom lägre lärartäthet. Nu har koncernen börsnoterats. Även Internationella Engelska Skolan har tagit steget till börsen, och gör rekordvinster på att förstärka skolsegregationen. Genom så kallad ”cream skimming” kan de gå runt på färre lärare. Vinsterna är höga, och att de ”återinvesteras” är en ren bluff. Istället används vinsterna till att köpa upp mindre företag, vilket leder till koncentration och minskad mångfald, och till att göra (de inte sällan skattetrixande) ägarna till mångmiljonärer, ja miljardärer. Det är skattepengar som förvandlas till vinster, vilket innebär en förlust för välfärden. Ändå pratar riskkapitalets lobbyister om förslagen till vinstbegränsningar som ”ren konfiskation”.