Riskkapitalet exploaterar kvinnors omsorgskraft

Min farmor Rut föddes under första världskriget. Hon tillhörde en generation kvinnor som arbetade minst lika mycket som sina män, fast ofta oavlönat.

Farmor slet från morgon till kväll på småjordbruket, och när hon inte befann sig i ladugården eller på åkern tog hon hand om hushållet och alla som fanns i det.

I huset bodde också farfars äldre syster: en snäll, storväxt kvinna med en utvecklingsstörning, som farmor hade fullt ansvar för. Gav omsorg till. Först mot slutet fick hon ersättning från kommunen. Efter 50 års slit.

Så var det ofta. Tusentals och åter tusentals svenska arbetarkvinnor har tagit hand om äldre och funktionshindrade släktingar, och länge sågs det som helt självklart. Mannen, släkten och byn tog det för givet att kvinnorna tog ansvaret.

Ibland har jag stannat upp vid statsvetaren Anna G. Jónasdóttirs teori om att exploateringen av kvinnors ”kärlekskraft” är grunden i könsmaktsordningen. Kärlekskraften är samhälleligt konstruerad, inte biologiskt. Många kvinnor tränas tidigt i att ge mer kärlek och omsorg än de får. Om jag förstår Jónasdóttir rätt sker exploateringen främst i parrelationen, men jag har inte kunnat släppa tanken att det pågår lite överallt. Som i dagens allt mer privatiserade välfärd, till exempel i den handikappomsorg jag den senaste veckan granskat i Dagens Arena.

När LSS-lagen drevs igenom i början av 90-talet var det en frihetsrevolution för personer med funktionsnedsättning. Nu skulle folk slippa institutionerna, och alla som varit i sina anhörigas omsorg skulle slippa utgöra en konstant belastning.

Det var också en potentiell jämställdhetsrevolution. Mammor, svägerskor och döttrar kunde avlastas, och ett arbete som utförts privat bli ett tydligt samhällsansvar.

Kärlekskraften, eller i det här sammanhanget snarare omsorgskraften, skulle belönas, oavsett om den gavs av kvinnor eller män.

Men samtidigt öppnades en ny marknad där män med utpräglat vinstintresse och konstant ovilja att betala skatt kunde fortsätta exploateringen. Och nu slapp de inte bara dubbelarbete, vissa kunde också bli stormrika.

Aftonbladet avslöjade i veckan att de större välfärdskoncernernas toppskikt i huvudsak ockuperas av män, medan en överlägsen majoritet av fotfolket är kvinnor.

Jag har samtidigt visat hur riskkapitalbolagen – som till mer än 90 procent drivs av herrar – gör stora vinster på människors behov av vård och omsorg. Men också på att hålla nere lönerna och försämra anställningsvillkoren för just fotfolket – som om lönerna inte var tillräckligt låga i kommunal sektor.

Ofta när jag föreläser om vinsterna i välfärden träffar jag kvinnor som jobbar för Attendo, Carema, Frösunda eller någon annan dominerande koncern. När de får se svart på vitt vilka enorma vinster ägarna gör och vilka löner cheferna kammar hem visar de inte ett svalt akademiskt intresse. De blir rasande.

De har fått höra att det måste sparas, att varje sten ska vändas, att lönerna inte får öka. Och så får de reda på att vinsten som Attendo Care gjorde i Sverige 2011 (433 miljoner) skulle räcka till 1400 heltidsanställda vårdbiträden, alternativt till en löneökning på mer än 2 500 kronor i månaden till koncernens 9 500 anställda.

Vi brukar komma fram till att deras värkande ryggar, deras omsorgskraft och deras ansvarstagande är förklaringen till att verksamheten ofta fungerar hyggligt, trots den konstanta lönsamhetsjakten och personalglesheten.

De brukar tacka för att någon uppmärksammar deras slit, men de fortsätter vara rasande. För att vissa alltid tycks vinna och andra förlora, i hemmet liksom på jobbet.

Jag gissar att min numera bortgångna farmor skulle ha känt likadant.

För det var väl inte tänkt att också frigörelsen skulle exploateras.

Eller var det så man tänkte?

Läs artikelserien i Dagens Arena: Om riskkapitalbolagen, assistansbranschens guldgossar, lönepressen och kostnadsexplosionen.

Annan läsning: Martin Moberg, Expressen, Jonas Sjöstedt, Bengt Silverstrand, Bo Widegren, Anders Svensson, Full delaktighet, Anneli Nordström, Åsa Jernberg, Ulrika Kärnborg.