Vinner vinstintresset slaget om framtiden?

Idag ska Socialdemokraterna välja väg i vinstfrågan. Partiledningens linje – vinstbegränsning genom kvalitetskrav – står mot en drös motioner som vill se ett tydligare tak för vinstuttag eller en ren non profit-princip.

Det är ett viktigt beslut – vilket inte minst vinstintressets närvaro på kongressen vittnar om. Capio, Attendo, Academedia, Humana, Aleris – alla de största drakarna utom Carema – har köpt golvyta och försöker påverka in i det sista. Liksom deras intresseorganisationer, Vårdföretagarna och Friskolornas riksförbund.

De har jobbat hårt på sistone, och fått lön för mödan. Åtminstone om man får tro tidningen Fokus. I senaste numret läser jag en intressant artikel med rubriken ”Vägen mot vinsten – så baxade välfärdslobbyisterna Stefan Löfven dit de ville”.

Artikelförfattaren Maggie Strömberg konstaterar att 2011 inte var något bra år för privatiseringsivrarna. Först Håkan Juholts retoriska angrepp på vinsterna och marknadstänkandet i välfärden, sedan den omtalade SNS-rapporten som visade att konkurrensutsättningen inte lett till bättre kvalitet och större effektivitet, och slutligen Caremaskandalen som blottade ett naket och girigt vinstintresse för hela svenska folket – som placerade problemet i TV-soffor och vid köksbord.

Men sedan dess har det varit full fart på styrelser, intresseorganisationer och tankesmedjor. Man har tagit till vartenda tänkbart argument – relevant eller inte – för att erövra det berömda problemformuleringsprivilegiet från vinstkritikerna. Skrivit rapporter och debattartiklar, servat välvilligt inställda medier med friserade siffror och färdigpackade argument, bjudit politiker till äldreboenden och skolor som pyntats med potempkinkulisser, och på senare tid använt kvinnliga småföretagare som kamikatzepiloter i försvaret av en bransch som i huvudsak styrs av manliga generaler.

Hur har de lyckats? Det beror på vad man vill recensera. Argumenten har för det mesta fallit platta, men offensiven har samtidigt gett sken av en stark opinionsvind. Fokus skriver: ”Kraften som näringslivet visade sig ha när det väl vaknade gjorde socialdemokraterna nervösa.” Vilket inte är första gången i så fall. Kanske har i grunden vinstkritiska socialdemokrater skrämts av snacket om en ny löntagarfondsstrid? Var det därför man inte satte ner foten och krävde ett slut på det storskaliga marknadsliberala experimentet inom vården och skolan, trots att mer än åtta av tio svenskar vill se ett stopp för vinstuttag inom skattefinansierad välfärd?

”Privatiseringsivrarna hade vunnit den tvååriga debatten på ett argument om hur ett oroligt parti skulle kunna göra sig valbart”, skriver Maggie Strömberg.

Men det är idag beslutet ska fattas. Det är nu fotavtrycket ska sättas.

Vad står på spel? Inte bara den välfärdsmarknad på knappt 100 miljarder som vinstdrivande företag har att agera på idag, och de 2,3 miljarder i vinst de 10 största koncernerna (och deras ägare, riskkapitalbolagen) gjorde 2011.

Vad som ska stakas ut är framtiden.

Jag har gjort en räkneövningen och projicerat de senaste årens privatiseringstrend tio år framåt i tiden, utifrån statistik från SKL och mina egna beräkningar av omsättningar och vinster. Och resultatet kan säkert förskräcka en del.

Om trenden 2008-2011 håller i sig kommer den privata andelen av den skattefinansierade välfärden att ha ökat från 17 procent 2011 till 44 procent 2023. Vi pratar alltså om nästan hälften av välfärden, eller 347 miljarder skattekronor. Av detta skulle de tio största koncernerna skära till sig 80 procent 2023, mot knappt 40 procent 2011. Med samma vinstmarginal som idag, 6,5 %, skulle de tio största kamma hem 18 miljarder kronor i vinst på vård, skola och omsorg om tio år.

Och de stora vinnarna på en sådan utveckling skulle sannolikt bli de som redan vunnit, de ”riskkapitalister” som Veckans Affärer har kallat ”Guldklubben i skatteparadiset”. Klicka på bilden här under och spana in herrarna som står bakom de riskkapitalbolag som äger de största vård- och skolkoncernerna i dagsläget. (IK Investment Partners äger Attendo, Nordic Capital äger Capio och EQT äger Academedia).

Guldklubben kommer förlora miljarder på ett vinstförbud eller en kraftig begränsning; om Socialdemokraterna bestämmer sig för att bromsa och vända den privatiseringstrend som genererat de skattebefriade rikedomarna.

Vad tyder på det? Det talas om en kompromiss, att partiledningen fått vika sig något för vinstmotståndarna för att inte riskera ett ”nederlag”, och det verkar som att skrivningarna i grevens tid blivit något skarpare, åtminstone retoriskt. Men man fokuserar trots allt på samma strategi: hårdare kvalitetskrav.

Oavsett vad som händer i Göteborg är slaget om välfärdens framtid sannolikt inte avgjort. Och om välfärdslobbyisterna firar i morgon kan det mycket väl vara en pyrrhusseger. För vinstkramarnas offensiv har ju samtidigt mött motstånd, och kanske kan man rentav se att de hamnat på defensiven på senare tid.

Jag låter Fokus avsluta: ”Det vi ser nu är kanske inte bara en paus i utvecklingen utan också början på en reträtt för privatiseringsivrarna … Det har skett en attitydförändring till privata alternativ, det erkänner vissa privatiseringsivrare också att de ser i opinionsmätningar. Samtidigt som socialdemokraternas kongress kompromissar ihop sig om vinstförbudet håller den tre decennier långa liberala utvecklingen i välfärdspolitiken på att vända.”